När Daisy slog Carl Rudbeck på fingrarna
Jag minns tydligt det senaste demonstrationståget jag gick i. Det var i februari 2003 och var en protestmarsch mot det kommande Irakkriget. Generellt tycker jag demonstrationer av det slaget (alltså att man marscherar och skriker slagord) är en undermålig form av opinionsyttrande - den kan väl ha sin funktion då hela folk vill resa sig mot orättvisor, men det tryckta ordet är ju generellt sett överlägset. Protestmarschen mot Irakkriget var emellertid ett försök till en stark markering: En amerikansk invasion av Irak föreföll fullkomligt vansinnigt både ur ett ideologiskt och intellektuellt perspektiv. Jan Hjärpe hade varnat och sagt att det inte finns någon Irakisk nation att införa demokrati i, och därmed antytt att invasionen skulle få kaos och sönderfall som oundviklig följd. I Sydsvenskan kallade Carl Rudbeck oss demonstranter för “Saddam Hussein-jugend” och hyllade USA som världens frälsare, men jag tyckte - min amerikakärlek till trots - att det fick vara någon hejd på det hela. “Tänk på barnen i Irak!” skrek folk omkring mig i demonstrationen, då femåriga Daisy som satt på mina axlar gjorde sin egen variant: “Tänk på mammorna i Irak!” Det kändes för en gångs skull rätt att skrika slagord.
Dessutom fick vi ju rätt. Tiotusentals (kanske hundratusentals) döda Irakier, tretusen döda amerikanska soldater, fullskaligt inbördeskrig… Och nu presenterar AlJazeera forskning som visar att 90% av iraks befolkning tycker det är värre nu än innan kriget 2003.
Hej Olof!
Bra inlägg om Irak, jag håller helt med dig! Jag har skrivit om detta på min blogg, framförallt mot Per T Ohlsson och hur liberala/borgerliga ledarskribenter tenderade att demonisera oss krigsmotståndare. Nu noterar jag att du är liberal, och jag vill understryka att min kritik inte gäller den kategori av liberaler som du representerar. Tyvärr finns det dock inte så många liberaler som trädde fram som krigsmotståndare 2003, iallafall inte bland de ledande och mer kända (Niklas Ekdahl och Barbro Hedvall på Dagens Nyheter tillhör undantagen). Och givetvis du! Själv befann jag mig i USA våren 2003, och deltog i krigsmotståndet där.
En fråga: Du är från Lund, ser jag. Har du vid något tillfälle varit med i Lunds Fältbiologer, kanske som småfältis??? Jag tycker nämligen att jag känner igen ditt namn från tidigt 80-tal…
Mvh/Erik
Var Ni emot invasionen av Normandie också?
Var Ni emot att USA stoppade kommunisterna i Korea också?
Dvs, står Ni alltid på diktaturernas sida?
Eller blev Ni sura på USA först när de stoppade den kommunistiska världsrevolutionen, som Marx talade om?
Om jag skulle tvingas välja mellan diktatur och demokrati, skulle jag nog ställa mig på demokratins sida, dvs USAs sida. Därför förstår jag inte att överbeskyddade, bortskämda svenskar ställer sig på diktaturernas sida. Ni skulle nog behöva uppleva ett krig, för att kunna uppskatta USA. Jag har levt mig in i hur Europa upplevde andra världskriget. Därför uppskattar jag USA.