När Daisy slog Carl Rudbeck på fingrarna

Jag minns tydligt det senaste demonstrationståget jag gick i. Det var i februari 2003 och var en protestmarsch mot det kommande Irakkriget. Generellt tycker jag demonstrationer av det slaget (alltså att man marscherar och skriker slagord) är en undermålig form av opinionsyttrande - den kan väl ha sin funktion då hela folk vill resa sig mot orättvisor, men det tryckta ordet är ju generellt sett överlägset. Protestmarschen mot Irakkriget var emellertid ett försök till en stark markering: En amerikansk invasion av Irak föreföll fullkomligt vansinnigt både ur ett ideologiskt och intellektuellt perspektiv. Jan Hjärpe hade varnat och sagt att det inte finns någon Irakisk nation att införa demokrati i, och därmed antytt att invasionen skulle få kaos och sönderfall som oundviklig följd. I Sydsvenskan kallade Carl Rudbeck oss demonstranter för “Saddam Hussein-jugend” och hyllade USA som världens frälsare, men jag tyckte - min amerikakärlek till trots - att det fick vara någon hejd på det hela. “Tänk på barnen i Irak!” skrek folk omkring mig i demonstrationen, då femåriga Daisy som satt på mina axlar gjorde sin egen variant: “Tänk på mammorna i Irak!” Det kändes för en gångs skull rätt att skrika slagord.

Dessutom fick vi ju rätt. Tiotusentals (kanske hundratusentals) döda Irakier, tretusen döda amerikanska soldater, fullskaligt inbördeskrig… Och nu presenterar AlJazeera forskning som visar att 90% av iraks befolkning tycker det är värre nu än innan kriget 2003.

Årets julskiva är inte Strålande Jul

Det damp ner ett email igår kväll från en bekant jag träffar alltför sällan. Torkel Carlsson heter han och är en mycket begåvad musiker. För några år sedan trängdes vi i Förenade Nationsmanskörens andretenorstämma och ses som sagt bara sporadiskt numera. Men killen är väldigt flink med fiolen. Som en julklapp i cyberspace har han släppt en virtuell skiva på sidan med namnet Torkellåtar, härliga hemmainspelade mp3:or fria att ladda ner och spisa med eller utan glögg och en pepparkaka. Förutom att musiken är feelgood rakt igenom är den verkligt raffinerad - jag är själv en före detta intensivkonsument av folkmusik och detta är riktigt bra.

Vista - 19 gånger dyrare än du tror

De sju versionerna av Windows Vista har nu nått marknaden. På Windows Vista Blog citerar man stolt en IDC-rapport (pdf) i vilken det hävdas att Windows Vista kommer att skapa 100000 nya jobb i USA enbart under 2007. För varje dollar Microsoft tjänar på Vista kommer IT-industrin i stort att tjäna 18 dollar. Ungefär som om Volvo lanserade en ny bil och skröt med att den skulle kräva tusentals nya arbetstillfällen för bilreparatörer.

Hej! Köp Windows Vista för hundra dollar idag och räkna med att spendera 1800 dollar på teknisk support under 2007!

P.S. Låt mig påminna om att VISTA faktiskt är en akronym.

Patent, patent, patent

Jag var i Göteborg i början av veckan (ja, jag satt fast i Kungsbacka en bra stund på vägen hem) på en liten konferens om ett bokprojekt jag är med i och försöker bidra till. Mitt lilla bidrag har nått en tämligen respektabel fourth draft-nivå och behöver lite polish här och där för att bli redo för publicering. Det handlar om en forskningsinstitutions framväxt i samklang och på tvärs med det svenska och lundensiska forskningspolitiska systemet. Väldigt intressant. Men de flesta av de influgna kommentatorerna från USA med flera ställen satt som levande frågetecken (det gjorde chalmeristerna i stor utsträckning också), för de kände sig nog ytterst ovana i att behöva ta klivet från sin egen patenträknarvardag till att försöka relatera till kvalitativa resonemang och slutsatser.

Låt mig förtydliga en sak. Mitt ämne — som kallas forsknings- och teknikpolitik av vissa, STS (Science and Technology Studies) av andra och vetenskapssociologi av ytterligare andra — befolkas av statsvetare, idéhistoriker, sociologer, ekonomer med flera. Det gör inget att vi har skilda bakgrunder, för vi har mycket att lära av varandra och kan oftast åtminstone enas om vad som är intressant. Men “forskningspolitik” och “vetenskapsstudier” är ju inte så hippt. “Innovation” är betydligt coolare. Här kommer ekonomerna i stora kohorter marscherande med statistiska tabeller, formler och diagram i högsta hugg och tar för givet att alla tycker att innovation och kommersialisering av forskning inte bara är det viktigaste utan också intressantaste av allt i hela världen. Ofta sätter de sig ner och räknar patent för lite olika länder och tidsperioder och sen reser de sig upp och sätter igång sina Powerpoint-presentationer och förklarar att jodå, visst är Sverige FoU-intensivt och Karolinska Institutet har faktiskt tio patent i den här kolumnen och där ser man att Tyskland är lite bättre än Finland i bioteknikbranschen.

Så jag kommer alltså dit och säger att det här med synkrotronljus vet ni, det är väldigt intressant, för det är Big Science möter Little Science och en äkta multidisiplinär miljö och tänk vad häftigt att condensed matter-fysikerna och strukturbiologerna är på samma labb och jag undrar vad man kan dra för slutsatser av att de har gjort just den här institutionella delningen och vad hade hänt om man lämnat exempelvis EMBL-samarbetet när Carl Tham började bråka om det i mitten på nittiotalet och varför satsar Tyskland på ESRF när de redan har tre egna källor sedan innan? Då stirrar patenträknarna tomt framför sig och sluddrar något om hur många acceleratorer finns det egentligen i Europa och räcker det inte med den i Geneve?

Förresten, på tal om patent: Kolla Google Patent Search.

Christers vetenskapliga gärning

Visst, han ska till rymden och reparera elsystemet. Det är ju coolt. Men killen är ju doktor i partikelfysik! Sådana bör man uppmärksamma med bibliometriska övningar. Nu har han jobbat på NASA i några år, så nu får man väl anta att han mest skriver om små tekniska prylar man kan montera på en rymdstation. En sökning i ELIN gav ett ansenligt reultat. 53 träffar! Här kan man ju tillägga att visst, det kanske finns fler i världen som skriver vetenskapliga artiklar och som heter Fuglesang, C, men det finns ett trick: artiklar med mer än tio författare har oftast med partikelfysik att göra. Bra tumregel när man gör hobby-bibliometriska resor i artikeldatabaserna. De allra flesta av Christers artiklar är publicerade i Advances in Space Research. Bland dem finns titlar som “Anomalous long term effects in astronauts. A probe on the influence of cosmic radiation and microgravity on the central nervous system during long flights.” Den känns ju faktiskt direkt meningsfull. För Christer själv alltså. Kan ju dock bli problem med opartiskheten.

Sen kommer några riktiga CERN-artiklar. I Physics Letters B finns bland annat “Observation of the CP-conserving Ks -> π+π-π0 decay amplitude” och “Measurement of the KL-KS mass difference using semileptonic decays of tagged neutral kaons”. Med ca hundra författare. Känns tryggt. Christer har gedigen utbildning. Han kommer säkert att klara att reperera elsystemet.

Gud kör Mac

En så kallad essay av Evan Eisen i TIME Magazine’s senaste nummer avslöjar ett och annat om Gud den Allsmäktige genom en titt i hans/hennes inbox. Delar av skrivbordet slinker med på bilden också, och avslöjar bland annat att Gud lyssnar på musik i iTunes och håller koll på sin planet med Google Earth. Emailen skvallrar om korrespondens med både Buddha och Zeus och innehåller brev på latin från påven (benny16@vatican.va) och en konversation med Maria om ett DNA-test (Märkväl Josefs idé). Samt ett brev från Richard Dawkins med ämnet “You don’t exist.” Viktigast är dock bekräftelsen på det vi sedan länge misstänkt: Gud är Mac-användare. iTunes, inbyggda mailprogrammet i Mac OS X och Safari. Jag är dock fundersam över spam-filtret i Himlen. Att det inte fångar upp alla email (bland annat från Usama och Moshe Levinger) med ämnet “LET THE UNBELIEVERS PERISH”!?

Länk (pdf). Via TUAW.

Nyfunnen Beatleskärlek

En gång i tiden lyssnade jag jättemycket på The Beatles. (Oj vilken taskig inledning. Ungefär som att säga: Jag är precis lika tråkig som alla andra.) Det var ungefär femton år sedan och jag lyssnade så mycket på Beatles att jag kan de flesta texterna och känner igen alla låtarna. Testa mig. Nej, gör inte det. I mitt iTunesbibliotek har jag naturligtvis en Beatles-spellista som också ständigt finns i min iPod. Den har 58 spår, alltså bara det allra mest nödvändiga urvalet. Jag vill ha dem där för att då och då - kanske en gång i halvåret eller liknande - slappna av och känna mig hemma i mycket banal men i all sin enkelhet fantastisk och oemotståndligt vacker musik. Ibland - det blir tyvärr allt mer sällan - tar jag fram En revolution i huvudet av Ian MacDonald. Den kom ungefär samtidigt som jag lyssnade jättemycket på The Beatles och innehåller bland annat en komplett och otroligt detaljerad genomgång av varje låt Beatles släppte på skiva, med historia, faktauppgifter och anekdoter. Helt enkelt mycket förnöjsam läsning.

Härom veckan kom ett nytt Beatlesalbum. Den genialiske producenten George Martin — utan vars medverkan knappast Beatles skulle ha blivit något mer än ett glättigt yeahyeahyeah — har fallit till föga för de rika möjligheterna modern ljudbearbetningsteknik ger och mixat om ett antal Beatleslåtar. Till sin hjälp har han haft de femtio procenten som fortfarande är i livet alltså Paul och Ringo, och alltsammans har givetvis godkänts av Yoko Ono. Fattas bara annat.

Resultatet är fullkomligt makalöst. Inte bara gör de nya mixningarna och de fantasifulla klippen och samplinarna att varje liten ton får nytt liv — delvis genom att spåren tvättats men också för variationerna gentemot originalet i dynamiska nyanser. Det är absolut inget fel på konstnärligheten. Flera av låtarna får tvärtom en slags upprättelse, Beatles och deras producenters uppfinningsrika användande av sextiotalets ljudteknik må ha varit stor del av deras genialitet, men nämnda ljudteknik hade också sina grava brister. Det känns som om delar av Beatles fantastiska musikaliska gärning äntligen kommer till sin rätt på Love.

Get Back och Lady Madonna tillhörde alltid bottennappen i min Beatleskanon. Med Love-varianterna av samma låtar är det helt annorlunda. En gång trodde jag att Strawberry Fields Forever var världens mest fulländade låt. Nu är jag säker på det.

Wanja förklarar

Sänkningen av ersättningen i a-kassan som regeringen gått till val på att genomföra men som ändå uppfattas som en krigsförklaring av vissa (vilka perspektiv… när vi talar om krigsförklaringar är jag lite mer orolig för Irak, USA, Nordkorea, Israel, Libanon, Iran, …) kritiserades i valrörelsen av en allt tröttare Göran Persson, som gång på gång undrade hur sänkningar av ersättningsnivåer egentligen får fler i arbete. För den händelse han fortfarande undrar, kan man nu hänvisa till LO-chefen Wanja Lundby-Wedin som svarar i Financial Times:

The union leader said an ordinary worker gets a salary of Skr 17,000 a month. If this worker is unemployed, he or she will receive about Skr 11,000. “They will be forced to take a job,” she said.

(Via Johan Norberg)