Ge “löntagarna” en örfil när ni ändå håller på.

Den surrande kommunisten Göran Greider vill på Brännpunkt idag göra gällande att någon typ av arbetarklass bestående av löntagare nu är så arga på regeringens politik att socialdemokraterna är på väg att få tillbaka sin rätta väljarbas. Greider ondgör sig över begreppet medelklass och hävdar att något sådant egentligen inte existerar, han går vidare med att påpeka att sossarnas valförlust delvis berodde på att man riktade in sin kampanj på medelklassen istället för arbetarklassen.

Själv är jag inte heller helt säker på att medelklassen existerar. Arbetarklassens eventuella existens har jag ingen möjlighet att bedöma. Inget av detta spelar heller någon roll, för i min värld väljer man inte parti att rösta på efter vilken etikett man själv eller någon annan satt på den eventuella löst definierade “samhällsklass” man själv eller någon annan anser att man tillhör. Den tiden är ju förbi, det behöver man inte vara liberal för att förstå. Vad jag däremot tycker är både problematiskt och stötande är det där förbannade ordet löntagare. Inte minst eftersom den solidaritet och rättvisa den så kallade arbetarrörelsen anser sig representera blir skrämmande ihålig när man gräver lite i grunderna för begreppet löntagare.

Löntagare är kanske den mest respektlösa benämning man kan ge folk som arbetar. Måhända är slav värre, men slav är ju en lögnaktig etikett eftersom det i detta sammanhang används på någon som faktiskt har betalt för det han/hon gör. Genom att kalla arbetande människor löntagare har man fråntagit dem både yrkesstolthet och hantverksskicklighet. Jag tror att de flesta människor hyser ganska stor respekt för ekonomer, glasmästare, sjuksköterskor, mekaniker, murare, personalassistenter, trädgårdsmästare, fotografer, copywriters, vakuumtekniker, brevbärare, lokförare, snickare, fritidspedagoger, teleinstallatörer och barnskötare. Alla är ju exempel på titlar som signalerar yrkesskicklighet. Även titlar med så kallat lägre status — lokalvårdare, vaktmästare och spärrvakt för att nämna några — talar åtminstone om att man utför ett arbete som behöver utföras. Att kalla någon löntagare suddar bort allt det. Extra kännbart blir det när man upptäcker att löntagare oftast används i bestämd pluralform: löntagarna. Då är sedan länge varje stolt och skicklig yrkesman och -kvinna förpassad till en anonym tillvaro i ett intetsägande kollektiv vars huvudsakliga livsuppgift är att ställa upp för “rörelsen” genom att betala skatt och fackavgift och rösta på socialdemokraterna. Borta är den respekt man har förtjänar när man förtjänstfullt och skickligt utfört ett arbete. Borta är stora delar av självkänslan och det upplevda människovärdet. Och borta är faktiskt också “den grund varpå samhället vilar”, för att citera Karl Bertil Jonsson.