22/11 2006

Transparenta professorer

I P1 morgon idag debatterar två professorer klimatförändringar och bjuder tillsammans med programledaren Camilla Kvartoft på en storslagen uppvisning i akademisk transparens (alltså “genomskådbarhet”). Professor emeritus i oceanografi Gösta Vallin menar att den temperaturförändring som påstås ha ägt rum är fullständigt naturlig och inte är orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Dessutom tycker han att temperaturhöjningen är bra eftersom den kan leda till bättre levnadsvillkor för många. Detta föranleder stor förvåning från programledarens sida och stor indignation från professorn i meteorologi Erland Källén. Vallin påpekar nämligen att en professor vid namn Will Alexander skrivit en artikel där han hävdar att temperaturhöjningarna på det hela taget är positiva för södra Afrika, men att han blivit ”utmobbad” för att det är ”en förbjuden åsikt”.

Kvartoft: ”Varför är det det?”
Vallin: ”Ja, det är ju underligt, men det är ju så att vi har dels en inrotad föreställning om att jorden är överbefolkad, att allt som människor gör är till skada. Det sitter djupt i den lutheranska själen. Och därför tittar man inte ens på möjligheten att det skulle vara fördelaktigt med något som människan företar sig.”
Kvartoft: ”Erland Källén, är det så att forskningen tillåter inte den andra synen här, att klimatförändringarna kanske inte är så farliga och kanske till och med kanske skulle kunna ha positiva effekter?”
Källén: ”Nej, det är ett helt felaktigt påstående. Forskningen tillåter alla typer av ny kunskap att komma fram. Det viktiga är att det är kunskap som är väl etablerad, att den publiceras i internationella tidskrifter.”
Kvartoft: ”Men hur bred och oberoende är den där forskningen? Man hänvisar ofta till beräkningar och datasimuleringar, men är de verifierade, granskade, eller grundar sig allting på ett forskarteam i grund och botten?”
Källén: ”Nej, absolut inte. Det är forskning som finns på ett flertal oberoende forskningsinstitut världen över. Men klimatmodellering kräver ganska stora forskningsresurser, så att det är de stora, utvecklade länderna som har råd att hålla på med det här. Men de forskarna arbetar oberoende av varandra, men givetvis har de samma bakgrund i matematik och fysik.”
Kvartoft: ”Gösta Vallin, är den inte trovärdig den här forskningen?”
Vallin: ”Nej, det kan man säga att den inte är. Den är ensidig och alla som håller på med det här vet att om man har fel åsikt så får man inga pengar. Det är så alldeles självklart.”
Källén: ”Det här är ju en absurd konspirationsteori.”
Vallin: ”Det vet varenda människa som överhuvudtaget har varit i närheten av den här forskningen att man skall ha rätt åsikt.”

Där någonstans tappar Camilla Kvartoft greppet om vad det hela handlar om och avslutar debatten, delvis för att tiden är påväg att gå ut. Nu kan det ju mycket väl vara så att den pensionerade professorn Vallin är bitter över något i sin karriär och att det är därför han far ut i anklagelser mot forskningen i stort. Men betydligt mer troligt är att han som emeritus helt enkelt inte längre har någon karriär att försvara och därför kan tillåta sig att vara frispråkig. Den etablerade professor Källén däremot blir djupt sårad av anklagelserna mot forskningen, trots att det i själva verket inte alls är anklagelser riktade mot honom själv (om det nu är anklagelser alls). Att Källén kallar en elementär analys av forskningssystemets spårbundenhet och paradigmberoende för en “absurd konspirationsteori” kan inte tolkas på annat sätt än att han själv innerst inne vet att han är en av dem som gynnas av det systemet.

Precis så här enkla är professorerna att skärskåda. Det enda som är anmärkningsvärt är att det ovan refererade samtalet bereddes plats i Sveriges Radio P1.