Rumsfeld? Borat? Clinton? Pelosi?
It’s the land of the free, stupid!
Med representanthuset i säkert demokratiskt förvar och senaten inom räckhåll för desamma verkar det amerikanska folket (eller väljarkåren, that is) till slut ha bestämt sig för att göra de första ansatserna att kravla sig upp ur vanstyret under de där icke-medkännande konservativa. Visst, det kanske är till största delen ineffektivt och irriterande att ha en lam anka i Vita Huset de närmaste två åren, och jag tänker inte hurra över det faktum att Bush nu får svårt att anfallskriga mot Iran eller Nordkorea. Jag är upptagen med att svära över att han tilläts göra det mot Irak. Men Rumsfeld avgår i alla fall. Och Nancy Pelosi blir första kvinna som talman i representanthuset. Och Hillary Clinton får vind i ryggen inför 2008.
Jag hörde någon säga en gång att efter en republikansk president tar det i snitt fem år med en demokratisk dito att ställa allt tillrätta igen. Och då avses inte bara “the economy, stupid!”. Den perioden är säkert längre efter en Bush term, men kan eventuellt förkortas något med en demokrat som speaker of the House och Rumsfeld utanför Pentagon. Banan är sopad. Hillary Clinton stödde Irakkriget i senaten och är på intet sätt en duvunge, men hon är åtminstone begåvad och intelligent.
Om Bush hade använt Mac OS X (vilket vi nog kan vara säkra på att han inte gör) så hade det sett ut så här på hans skärm igår.
Jag såg Borat igår. Visst var den förbannat rolig. En backdrop av kongressvalets troliga resultat och meddelandet om Rumsfelds avgång (som jag fick precis utanför biografen) gjorde dock att den galne brittens excesser i vuxen/modern kissochbajshumor trädde tillbaka och lät Amerikas Förenta Stater ta all äran och glansen. För ingen - varken galna brittiska komiker eller galna amerikanska presidenter - verkar på allvar kunna hota själva kärnan i idén USA. Tolerans, mångfald och integritet. Nu hurrar jag. Nästan.
Att kongressvalet skulle ha varit en svår motgång för Bush och att han nu är förlamad av att ha huset emot sig är inget annat än en ren myt, som vänstermedia i Sverige med förtjusning sprider. Faktum är att det tvärtom är vanligt att den sittande presidentens parti är i minoritet i kongressen, och att den sittande presidentens parti tappar i mellanårsvalen är mer regel än undantag. Repubilkanernas tapp denna gång är snarast förvånansvärt litet. Ta en titt på den statistik som Dick Erixon publicerat i sin blogg. Överhuvudtaget är Erixon bra läsning som balans till den rapportering på dagisnivå som svenska media ägnar sig åt från amerikansk politik. Ingerö har för övrigt också skrivit klokt om den saken.
Jag är sannerligen inget fan av Bush, men det demokratiska alternativet är för närvarande icke-existerande. Clinton får stor uppmärksamhet, men hennes chanser att vinna någonting alls utan för vänsterintellektuella New England (i synnerhet södern och mellanvästern) torde vara närmast obefintliga. Det demokratiska partiet går i otakt med sina väljare. De demokrater som vunnit framgångar verkar i första hand vara moderata demokrater som inte ställer upp på partiledningens mer vänsterradikala linje. Mest spektakulärt illustreras väl kanske detta av partikandidaten Ned Lamonts brakförlust mot Joe Lieberman i Connecticut (som ställde upp som oberoende kandidat efter att partiet petat honom till förmån för vänsterinriktade rikemanssonen Lamont).
Sedan ska man alltid komma ihåg att den amerikanska partistrukturen inte alls är jämförbar med den svenska. Att någon är republikan betyder inte att han/hon älskar allt Bush gör, och att någon är demokrat betyder inte att han/hon hatar allt Bush gör. Ska man analysera valresultat i USA är det alltid viktigt att titta på peronerna, inte bara på partibeteckningen.
Sedan får vi väl hoppas att valresultatet ändå kan få stopp på en del av Bush-administrationens vansinnigheter, som delar av Patriot Act och de skenande statliga utgifterna. Anfallskrig mot Iran hoppas jag också att vi slipper se, men jag hoppas också att USA inte tar efter Europas undfallenhet.
Eller kan man vara optimist. Som jag.
För övrigt - och det tror jag framgår tydligt - är det symbolvärdet i en förlorad kongress och herr Foot-in-mouth Rumsfelds avgång som verkligen betyder något för en som i övrigt fäster ganska litet avseende vid ameriskanska politikers partifärg. Har man demokrati och politikerstyre får man helt enkelt vänja sig vid att lägga sina sympatier hos den minst dåliga. Så är det.
Aboslut. Visst är det så. Det jag försöker säga är att valutgången kanske inte har riktigt det symbolvärde i USA som svenska media gärna skulle vilja att den hade, och att svenska media tyvärr inte är mycket att gå efter om man försöker bilda sig en uppfattning om amerikanska politiker.
Hade jag varit amerikansk medborgare hade jag i de två senaste valen förmodligen utnyttjat min demokratiska rätt att rösta blankt, eller på någon oberoende kandidat.
Jag såg också Borats film igår. Såg du den 20:30 på Filmstaden i Lund?