30/11 2006
Egen Ordlista in the making
Jag befinner mig mitt i en skrivperiod — dels har jag deadline på onsdag för ett innehållsligt presentabelt utkast på ett papper om en gökunge (obs! metafor!) och dels gör jag en sista polish på en gammal text om högskolestudenters plagiatvanor som kanske äntligen (fan trot!) skall publiceras. Eftersom min kära iBook gav upp andan förra helgen och min kommande älskling MacBooken ännu ej har anlänt är jag som bekant fövisad till en Mac mini (ej så illa i och för sig) och en ful Dell-skärm (väldigt illa) och är således ytterst stationär och kan inte jobba hemma eller på UB trots att det i många fall är bättre när man skall producera text. Den temporära datalösningen medför också en svårighet när det gäller Microsoft Word, programmet som jag i väntan på en icke-X11-krävande macversion av OpenOffice är hänvisad till att använda. Jag missade nämligen att flytta med mig Egen Ordlista från iBooken innan jag den uppgav sin sista suck (det var bråttom vill jag lova, med bränt logikkort funkar en iBook i target mode i ca tre minuter). Alla mina fackuttryck understryks med röd sicksack igen nu i Word. Parallellt med utsnytandet av en uppsats (eller två) bygger jag nu alltså i rasande fart också en egen ordlista som jag tänker fortsätta använda mig av på min nya MacBook när den kommer. Av nyfikenhet gick jag in och kollade igenom orden i den. Där ingår hittills (egennamn och akronymer är av integritetsskäl borttagna):
användarstrålrör, automatization, beamline, beamlines, beamtime, beamtimes, frielektronlaser, frielektronlaseranläggningar, frielektronlaserprojekt, komplementaritet, kristallografer, mjukröntgenmätningar, mjukröntgensidan, monochromator, monochromators, monokromatiseringen, nano, postdoc-stipendium, roadmap, röntgenstrålrören, strålrörssidan, stråltid, stråltiden, stråltidsansökningar, stråltidstilldelning, stråltidstilldelningen, undulators, vakuumultraviolett, wigglers.
Ok. Den här posten blev ganska meningslös. Jag skrev den mest för att få en paus i allt annat skrivande.
27/11 2006
Ge “löntagarna” en örfil när ni ändå håller på.
Den surrande kommunisten Göran Greider vill på Brännpunkt idag göra gällande att någon typ av arbetarklass bestående av löntagare nu är så arga på regeringens politik att socialdemokraterna är på väg att få tillbaka sin rätta väljarbas. Greider ondgör sig över begreppet medelklass och hävdar att något sådant egentligen inte existerar, han går vidare med att påpeka att sossarnas valförlust delvis berodde på att man riktade in sin kampanj på medelklassen istället för arbetarklassen.
Själv är jag inte heller helt säker på att medelklassen existerar. Arbetarklassens eventuella existens har jag ingen möjlighet att bedöma. Inget av detta spelar heller någon roll, för i min värld väljer man inte parti att rösta på efter vilken etikett man själv eller någon annan satt på den eventuella löst definierade “samhällsklass” man själv eller någon annan anser att man tillhör. Den tiden är ju förbi, det behöver man inte vara liberal för att förstå. Vad jag däremot tycker är både problematiskt och stötande är det där förbannade ordet löntagare. Inte minst eftersom den solidaritet och rättvisa den så kallade arbetarrörelsen anser sig representera blir skrämmande ihålig när man gräver lite i grunderna för begreppet löntagare.
Löntagare är kanske den mest respektlösa benämning man kan ge folk som arbetar. Måhända är slav värre, men slav är ju en lögnaktig etikett eftersom det i detta sammanhang används på någon som faktiskt har betalt för det han/hon gör. Genom att kalla arbetande människor löntagare har man fråntagit dem både yrkesstolthet och hantverksskicklighet. Jag tror att de flesta människor hyser ganska stor respekt för ekonomer, glasmästare, sjuksköterskor, mekaniker, murare, personalassistenter, trädgårdsmästare, fotografer, copywriters, vakuumtekniker, brevbärare, lokförare, snickare, fritidspedagoger, teleinstallatörer och barnskötare. Alla är ju exempel på titlar som signalerar yrkesskicklighet. Även titlar med så kallat lägre status — lokalvårdare, vaktmästare och spärrvakt för att nämna några — talar åtminstone om att man utför ett arbete som behöver utföras. Att kalla någon löntagare suddar bort allt det. Extra kännbart blir det när man upptäcker att löntagare oftast används i bestämd pluralform: löntagarna. Då är sedan länge varje stolt och skicklig yrkesman och -kvinna förpassad till en anonym tillvaro i ett intetsägande kollektiv vars huvudsakliga livsuppgift är att ställa upp för “rörelsen” genom att betala skatt och fackavgift och rösta på socialdemokraterna. Borta är den respekt man har förtjänar när man förtjänstfullt och skickligt utfört ett arbete. Borta är stora delar av självkänslan och det upplevda människovärdet. Och borta är faktiskt också “den grund varpå samhället vilar”, för att citera Karl Bertil Jonsson.
22/11 2006
Transparenta professorer
I P1 morgon idag debatterar två professorer klimatförändringar och bjuder tillsammans med programledaren Camilla Kvartoft på en storslagen uppvisning i akademisk transparens (alltså “genomskådbarhet”). Professor emeritus i oceanografi Gösta Vallin menar att den temperaturförändring som påstås ha ägt rum är fullständigt naturlig och inte är orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Dessutom tycker han att temperaturhöjningen är bra eftersom den kan leda till bättre levnadsvillkor för många. Detta föranleder stor förvåning från programledarens sida och stor indignation från professorn i meteorologi Erland Källén. Vallin påpekar nämligen att en professor vid namn Will Alexander skrivit en artikel där han hävdar att temperaturhöjningarna på det hela taget är positiva för södra Afrika, men att han blivit ”utmobbad” för att det är ”en förbjuden åsikt”.
Kvartoft: ”Varför är det det?”
Vallin: ”Ja, det är ju underligt, men det är ju så att vi har dels en inrotad föreställning om att jorden är överbefolkad, att allt som människor gör är till skada. Det sitter djupt i den lutheranska själen. Och därför tittar man inte ens på möjligheten att det skulle vara fördelaktigt med något som människan företar sig.”
Kvartoft: ”Erland Källén, är det så att forskningen tillåter inte den andra synen här, att klimatförändringarna kanske inte är så farliga och kanske till och med kanske skulle kunna ha positiva effekter?”
Källén: ”Nej, det är ett helt felaktigt påstående. Forskningen tillåter alla typer av ny kunskap att komma fram. Det viktiga är att det är kunskap som är väl etablerad, att den publiceras i internationella tidskrifter.”
Kvartoft: ”Men hur bred och oberoende är den där forskningen? Man hänvisar ofta till beräkningar och datasimuleringar, men är de verifierade, granskade, eller grundar sig allting på ett forskarteam i grund och botten?”
Källén: ”Nej, absolut inte. Det är forskning som finns på ett flertal oberoende forskningsinstitut världen över. Men klimatmodellering kräver ganska stora forskningsresurser, så att det är de stora, utvecklade länderna som har råd att hålla på med det här. Men de forskarna arbetar oberoende av varandra, men givetvis har de samma bakgrund i matematik och fysik.”
Kvartoft: ”Gösta Vallin, är den inte trovärdig den här forskningen?”
Vallin: ”Nej, det kan man säga att den inte är. Den är ensidig och alla som håller på med det här vet att om man har fel åsikt så får man inga pengar. Det är så alldeles självklart.”
Källén: ”Det här är ju en absurd konspirationsteori.”
Vallin: ”Det vet varenda människa som överhuvudtaget har varit i närheten av den här forskningen att man skall ha rätt åsikt.”
Där någonstans tappar Camilla Kvartoft greppet om vad det hela handlar om och avslutar debatten, delvis för att tiden är påväg att gå ut. Nu kan det ju mycket väl vara så att den pensionerade professorn Vallin är bitter över något i sin karriär och att det är därför han far ut i anklagelser mot forskningen i stort. Men betydligt mer troligt är att han som emeritus helt enkelt inte längre har någon karriär att försvara och därför kan tillåta sig att vara frispråkig. Den etablerade professor Källén däremot blir djupt sårad av anklagelserna mot forskningen, trots att det i själva verket inte alls är anklagelser riktade mot honom själv (om det nu är anklagelser alls). Att Källén kallar en elementär analys av forskningssystemets spårbundenhet och paradigmberoende för en “absurd konspirationsteori” kan inte tolkas på annat sätt än att han själv innerst inne vet att han är en av dem som gynnas av det systemet.
Precis så här enkla är professorerna att skärskåda. Det enda som är anmärkningsvärt är att det ovan refererade samtalet bereddes plats i Sveriges Radio P1.
21/11 2006
The Hadron Collider R.I.P
Två dagar tog det. Sen var min lycka över. Logikkortet som två gånger tidigare spelat mig otäcka spratt gav upp en tredje gång. Efter en längre konversation med teknikern på MacSupport stod det klart: iBook G4 med dopnamnet The Hadron Collider* hade tjänat ut och var redo att ersättas av en yngre och friskare förmåga. Bara att beställa en MacBook alltså. En vit 2.0 GHz med mycket internminne blev det. Leveranstid ett par veckor. Sitter just nu med en Mac mini (ett av de 18 usb-minnena i kombination med min trägna vana att säkerhetskopiera allt till en extern hårddisk ungefär en gång i veckan räddade mitt arbete) och en ohyggligt ful svart Dell-skärm för vilkens logga jag satt ett ESRF-klistermärke. Det är lite meckigt att flytta bokmärken, emailadresser, iTunesbibliotek och rss-prenumerationer. Men samtidigt börjar jag faktiskt se fram emot en sprillans ny MacBook. Det skall nog gå att lära sig älska även den maskinen.
Som ett bevis på min kärlek till iBooken ägnade jag ett par timmar av gårdagen åt att obducera det lilla livet. På bilden ovan syns alla skruvar som sitter i en iBook G4 12″. AirPort-kortet skall jag montera i en iMac G4 och batteriet och minnesmodulen på 512 MB går givetvis också att använda. Hårddisken är på 60 GB och det vore synd och skam om den inte kom till användning, felfri som den är. Egentligen gäller det även skärmen. Och tangentbordet. Och styrplattan. Och grafikkortet. Och processorn. Och… Tänk vad tragisk att skrota en sådan fantastisk apparat enbart på grund av ett trasigt logikkort. För att lugna alla iBook-ägare därute kan jag dock meddela att det var generationen innan min (alltså den med modellnummer A1054) som hade det generella logikkortsproblemet. De maskinerna har också förlängd garantitid på just logikkortsproblem till 3 år. Generationen iBookar i vilken min ingick har inga sådana generella problem, så det bör vara lugnt. Jag hade otur.
Givetvis blir jag tvungen att revidera utsagan i förra postens rubrik: Det är inte alltid Microsofts fel. Men nästan. Mitt haveri i helgen berodde på hårdvaruproblem, dvs tredjepartskomponenter som inte håller måttet. Det går knappast att jämföra med Microsofts arroganta slarv med mjukvaran de säljer.
* Min iPod heter The Bubble Chamber och min kamera The Spark Chamber.
17/11 2006
Det är alltid Microsofts fel!
Min lilla iBook G4 har betett sig konstigt i en vecka nu, så jag har allvarligt börjat fundera på att uppgradera till en MacBook, i synnerhet som den nu kör på Intel Core 2 Duo-processor med maxade hastigheter. Kanske egentligen skulle vara dags, har jag tänkt, men jag har haft lite ambivalent förhållande till MacBook ända sedan den lanserades och när jag besökte MacSupport i tisdags för att köpa alla usb-minnen de hade hemma (det blev 18 stycken) fingrade jag lite på den igen. Jag tycker inte om den. Den känns plastig och den har för bred skärm. Så jag bestämde mig för att till varje pris fixa iBooken, även om det skulle innebära en totalrensning av hårddisken och ominstallation av allting (och det, mina vänner, skulle milt uttryckt ta sin lilla tid).
Det slog mig plötsligt att Word (och Excel, och PowerPoint, någon som ser ett samband?) sedan en tid gett en märklig dialogruta vid uppstart. Något med att ett fel inträffade med “Framework-biblioteket” när det skulle “läsas in”. I förrgår upphörde dessutom Spotlight att lokalisera word-dokument. Tänk om… Kan Microsoft Office sabba hela Mac OS X prestanda och göra Safari slött och få andra program att frysa några sekunder då och då? Jag har ju i stort sett alltid Word igång i bakgrunden eftersom jag bara startar om systemet högst en gång i veckan. Det behövs inte mer med Mac OS X. Öppna locket och fortsätta skriva precis där man var - så funkar det med Mac. Ursäkta sidospåret. Jag avinstallerade hela Office och gjorde en ren nyinstallation av Word, Excel och PowerPoint. Värt att poängtera är att jag valde bort MSN Messenger (vem vill på allvar använda det?) och Entourage (jag trodde det var en tv-serie!?). Nu funkar allt som det ska igen. Safari är lika snabbt som vanligt (nej, inte särskilt snabbt, jag vet, men jag använder det av andra orsaker). Inga program fryser. Dashboard laddar snabbt. Framförallt hittar Spotlight även Word-dokument.
Slutsatser: (1) Det lär dröja innan jag gör mig av med iBooken. (2) Allt är Microsofts fel. Alltid.
16/11 2006
Souveniren och verkligheten
Denna flickr-samlingen av Michael Hughes är bland det bästa jag sett: Kitschiga souvenirer som får stå modell på sina förlagors platser i den verkliga världen. Vissa av bilderna är svåra att till fullo kontrollera äktheten i, med Photoshop och lite fingerfärdighet kan man ju åstadkomma det mesta. Bilderna är ju av lite varierande kvalitet vad gäller skärpa och färgdjup, men det kan ju också bero på att de tagits i olika världsdelar (vid olika tidpunkter). Men oavsett äktheten: En ren njutning att titta på.
Hittad via Boingboing.
14/11 2006
Paggan - dagens sanningssägare
Leif Pagrotsky har kommit ut ur garderoben - inte bara den garderob utbildnings- och kulturdepartementet var under sosseregimen (och hittills också är under alliansens styre) - utan också kommit ut som den realist man en gång kunde se spår av hos honom. Nu visar nämligen Paggan prov på en enastående egenskap som saknats hos socialdemokraterna så länge jag känt till dem: Äkta ödmjuk självinsikt. Marita Ulvskog, Nalin Pekgul och den där Nudel-killen som visst var finansminister till för ett tag sedan har alla visat prov på så kallad falsk ödmjukhet och självinsikt när de i olika p1-program förklarat varför sossarna förlorade valet. Paggan skiljer sig från dem på ett avgörande sätt: han poängterade det förlegade och retrospektiva i sossarnas politik när han enligt Expressen idag i svt sa:
“Vår organisation får inte vara så stängd, så sektbetonad och upptagen av interna bekymmer utan i stället lyssna utåt i samhället (…) Nya idéer har mötts med aggressivitet i stället för med uppmuntran.”
Nu undrar jag liksom
PJ vem som är sossarnas motsvarighet till Hans Scheike. Jag gissar på Ulvskog. Nudel är för dum för att klara den rollen.
13/11 2006
Palmes jultal om Hanoi 1972
På OlofPalme.org, som drivs av Arbetarrörelsens arkiv, kan man ta del av en ständigt utökad samling av Olof Palmes tal, brev och uttalanden. Själv har jag alltid tänkt på Palme som en inrikespolitisk halvgalning som bland mycket annat försökte förstatliga näringslivet med hjälp av löntagarfonder, men en utrikespolitisk förebild som visserligen verkade krama Sovjet lite väl mycket emellanåt men åtminstone hade kurage nog att då och då rikta en verbal udd mot världspolitikens storskurkar. Kanske är jultalet om Hanoi 1972 det bästa exemplet på detta. På OlofPalme.org kan man lyssna på och läsa talet, samt se Palmes originalanteckningar. Ett stycke Svenskt civilkurage som förtjänar att minnas och hyllas.
12/11 2006
Polen med kort minne
Sydsvenskan skriver (ej på nätet) om den polske 31-årige “a-lagaren” Hubert Hoffman som efter att ha uttalat sig negativt om president Kaczynski jagats av polisen i nära ett år. Interpol lär också vara inkopplat, och Pan Hoffman har visst omhändertagits flera gånger utan att polisen förstått att de haft att göra med en efterlyst grov brottsling. För uppenbarligen är det ett grovt brott att förolämpa presidenten offentligt i Polen. Vad exakt mannen sa den där decembermorgonen är väl lite oklart, men enligt Kjell Albin Abrahamsson i Sydsvenskan skall han först ha kallat två patrullerande poliser för “Kaczynskis drängar”. Sedan skall han ha uttryckt åsikten att Polen håller på att bli ett “skitland” och fortsatt att smutskasta presidenten. Han står nu åtalad - det egna förslaget att betala 500 zloty i böter avvisades av domstolen - och det faktum att hans uttalanden skänkt honom ett visst mått av popularitet hos det Polska folket verkar snarast innebära större vilja hos domstolen att “skipa rättvisa” i fallet.
Lärde Polen sig ingenting av Lech Walesa? Tror Polens styrande att de fått demokratin till skänks och kan göra vad de vill med den? Inskränkningar i yttrandefriheten. Mönsterprocesser. Förljuget prat om “rättvisa”. Tänk vad kort minne makthavare kan ha ibland.
Och tre radiotips på en söndag
Ekots Lördagsintervju med Carl Bildt. “Min uppfattning är att Lars Danielsson har ljugit för riksdagen, och det ingår inte i kravspecifikationen för ambassadörsjobb.”
Konflikt om Latinamerika. Hugo Chavez, Lula da Silva, Daniel Ortega. Det blåser till storm på bakgården men USA är upptagna med Irak.
P2 Live Klassiskt sänder jubileumskonserten med “Lunds Studentsångarförening” (sic!) imorgon kl 11. Inspelad 6 maj i Universitetets Aula.
9/11 2006
Rumsfeld? Borat? Clinton? Pelosi?
It’s the land of the free, stupid!
Med representanthuset i säkert demokratiskt förvar och senaten inom räckhåll för desamma verkar det amerikanska folket (eller väljarkåren, that is) till slut ha bestämt sig för att göra de första ansatserna att kravla sig upp ur vanstyret under de där icke-medkännande konservativa. Visst, det kanske är till största delen ineffektivt och irriterande att ha en lam anka i Vita Huset de närmaste två åren, och jag tänker inte hurra över det faktum att Bush nu får svårt att anfallskriga mot Iran eller Nordkorea. Jag är upptagen med att svära över att han tilläts göra det mot Irak. Men Rumsfeld avgår i alla fall. Och Nancy Pelosi blir första kvinna som talman i representanthuset. Och Hillary Clinton får vind i ryggen inför 2008.
Jag hörde någon säga en gång att efter en republikansk president tar det i snitt fem år med en demokratisk dito att ställa allt tillrätta igen. Och då avses inte bara “the economy, stupid!”. Den perioden är säkert längre efter en Bush term, men kan eventuellt förkortas något med en demokrat som speaker of the House och Rumsfeld utanför Pentagon. Banan är sopad. Hillary Clinton stödde Irakkriget i senaten och är på intet sätt en duvunge, men hon är åtminstone begåvad och intelligent.
Om Bush hade använt Mac OS X (vilket vi nog kan vara säkra på att han inte gör) så hade det sett ut så här på hans skärm igår.
Jag såg Borat igår. Visst var den förbannat rolig. En backdrop av kongressvalets troliga resultat och meddelandet om Rumsfelds avgång (som jag fick precis utanför biografen) gjorde dock att den galne brittens excesser i vuxen/modern kissochbajshumor trädde tillbaka och lät Amerikas Förenta Stater ta all äran och glansen. För ingen - varken galna brittiska komiker eller galna amerikanska presidenter - verkar på allvar kunna hota själva kärnan i idén USA. Tolerans, mångfald och integritet. Nu hurrar jag. Nästan.
7/11 2006
Socialdemokrater #4 & #5
• I Sydsvenskan surar Bo Bernhardsson för att sossarnas kontroll över universitets- och högskolestyrelserna nu skall avskaffas av regeringen. “Det speglar en elitistisk syn på högskolevärlden” säger han. Ett lysande prov på sådan där oslagbar sossekombination av sten i glashus och surt sa räven.
• Anders Borg, som påstås vara finansminister i en borgerlig regering, tycker att “folk skall arbeta och inte supa” och är därför positiv till att EU som helhet höjer alkoholskatternas lägstanivå. Retoriken påminner mest om Nikita Chrustjov. Innehållet påminner mest om Bosse Ringholm eller Pär Nuder.
6/11 2006
Tandkrämsförbud nu också i EU
Idag är ytterligare en stor dag för den paneuropeiska statsidiotin - EU:s nya regler för handbagage på flyg införs och man kan ej längre ha några vätskor med sig in i kabinen som är i förpackning större än en deciliter. Det tog alltså EU - världens näst-näst-största terroristbekämpnings-hallelujaorganisation - tre månader att införa en liten regel som reglerar flygresenärernas medbringande av munvatten och deodorant. Man borde göra ett experiment och plantera ett “bevis” för att någon skäggig arab tänkte spränga ett flygplan i luften nästa vecka med hjälp av ett mobiltelefonbatteri, en blyertspenna eller kanske ett par läsglasögon! Så kan vi se fram emot att EU förbjuder nyss nämnda utensilier på flygresor från och med 1 mars 2007.
Lyckligt konstaterar jag dock att mitt lilla kosmopolitförädlingsprojekt av spritdrycker kan fortsätta. Min fickplunta med whisky, vilkens innehåll snart borde säljas på auktion (pluntan har med nuvarande innehåll varit i Tokyo, Amsterdam, Lyon, Grenoble, Prag, Teplice, Berlin, Uppsala, Linköping, Göteborg, Stockholm och Burlöv) kan fortsätta flyga med mig runtom i Europa, för den innehåller precis under en deciliter. Innan Uppsalaresan innehöll den mer.
3/11 2006
Mysteriet Andrea Reuter (och är Borat bra?)
Den tydligen fullkomligt förryckta - och med stor säkerhet omåttligt roliga - filmen Borat har premiär idag. International Herald Tribune hyllar filmen som en “ingenious comedy” medan prettot Michael Tapper på Sydsvenskan naturligtvis måste påpeka filmens djupa inkorrekthet i kultursnobbs-ordalag: “Satiren förlorar här all politisk udd, sparkar neråt och blir enbart ett tomt hångarv.”
I bioannonsen i dagens Sydsvenskan får ett suspekt kritikercitat mycket utrymme: “Officiellt världens roligaste film. Någonsin!” står det, och källhänvisningen är Andrea Reuter, blogspot.com. Jag råkar veta att domänen blogspot.com ägs av Google (ja, den också) och att den utgör värd åt blogghotellet Blogger där ingen mindre än Sveriges utrikesminister Carl Bildt har sin blogg. jag hade också min där en gång i tiden. Nåja, Google sysslar ju med allt möjligt nuförtiden och skulle säkert kunna ha någon slags mothership-blogg på www.blogspot.com och anställa någon vid namn Andrea Reuter till att recensera filmer där. Döm om min förvåning när jag besökte www.blogspot.com och fann följande meddelande:
“The requested URL was not found on this server. Please visit the Blogger homepage or the Blogger Knowledge Base for further assistance.”
Nu är det allvar. Dags att googla på Andrea Reuter. Resultat: (1)
En tysk sopran. Hon är det nog inte, för hon har ingen blogg. (2) Aha!
Andrea Reuter på
Filmkrönikan! I tv! Jag har ingen tv! Så jag har inte den blekaste aning om vem Andrea Reuter på Filmkrönikan är! Det förklarar saken! Eller?
Nej, det förklarar inte saken. Men via en massa klickande och besök på Andrea Reuters blogg finner jag recensionen som citeras i bioannonsen. Den är publicerad i Metro idag och jag undrar hur i hela friden filmbolaget - vilket det nu än är - (A) har fått tag i citatet, (B) har fått för sig att Andrea Reuters dussinblogg har mer tyngd än Metro och (C) lyckats ange en inte bara felaktig utan också helt tom webbadress.
Men värst av allt är att inget av detta på något sätt besvarar frågan om Borat är en bra film eller ej.
1/11 2006
ESRF lite grann från ovan och från utsidan
Den 1 november, alltså idag, är det Alla Helgons dag och i Frankrike väntar man inte till påföljande lördag med att vara lediga, så idag har det varit tomt och tyst i ESRF:s kontorsbyggnad. Tillgången på fritidsaktiviteter för en icke-fransktalande är mycket begränsade här och dessutom var det väl arbetsdag för mig idag. Jag är tveksam till om Schengen och det där innebär att man arbetar enligt reglerna i det land man besöker. Tror inte det. Så jag såg det inte som ett egentligt brott mot tredje budet att arbeta idag, vilket jag alltså gjort efter bästa förmåga. På sena eftermiddagen tog jag dock tillfället i akt att promenera upp i bergen på norra sidan av Isère-floden, och fick där beskåda en skaplig vy: acceleratorbyggnaden med omgivande natur- och kulturlandskap från ett fågelperspektiv. En rejäl promenad blev det, så den undermålga kvaliteten på maten i kantinen till trots kommer jag nog att sätta i mig ett ordentligt skrovmål ikväll. Det är rätt häftigt att se acceleratorbyggnaden sådär uppifrån. Hela den stora ringen bara för att några tiotals tusen elektroner skall få fara runt runt runt! Nåja, det görs rätt häftig forskning på ESRF faktiskt. I morse kom till exempel denna pressrelease som berättar att forskare använder ljuset på ESRF för att ta reda på hemligheterna med gamla målningar från Pompeji. Snacka om multidisciplinärt labb!
Jag lovade ju igår att förklara för den oförstående vad en humanist som jag gör vid ett nördigt naturvetarlabb i södra Frankrike. Förutom det faktum att jag är i färd med att skriva en avhandling i ämnet Forsknings- och Teknikpolitik och det därför inte är det minsta konstigt att jag intresserar mig för europeisk spjutspetsforskning, är jag också barnsligt fascinerad av stora maskiner som används till små grejer. ESRF-ringen är ca en kilometer i omkrets. Det är stort. Men multidisciplinariteten och det faktum att man måste åka till speciella labb för att kunna utföra de här typerna av experiment gör att själva forskningsmiljön är mycket intressant. Därför är jag här. Jag ägnar dagarna (utom idag alltså) åt att prata med alla möjliga typer om hur det är att forska vid ett labb som detta och allt som därtill är relaterat. Samt springa runt lite i själva labbet också och kolla. Det är rätt skoj faktiskt. Om några år blir det en avhanling av det hela är det tänkt. Då kan ni läsa vad jag som egentligen försiggår bland alper och vakuumultraviolett mjukröntgen.
