Hellre fyrpartistat än enpartistat

Fyra egenföretagare skriver på Brännpunkt idag om de sittande statsrådens frånvaro av personliga erfaranheter av företagande, och uttrycker oro över denna omständighet. Det är sedan länge uppenbart att det som meriterar mest då någon kommer på tal som minister eller regeringsnära tjänsteman är erfarenhet av rörelsen. Utrikesminister Jan Eliasson (som jag tidigare inte visste var sosse) är det lysande undantaget i en skara lågutbildade partiråttor utan arbetslivserfarenhet (erfarenhet av riktiga arbeten alltså). Naturligtvis pekar brännpunktsdebattörerna på ett stort problem, men jag vill nog påstå att det problemet är ännu större.

I söndags var vi nere i Stadsparken och lyssnade en stund på statsministerns tal, och kring scenen stod den socialdemokratiska fanborgen. Vill man gå till underdrift kan man säga att det såg ut som en scen ur Bo Widerbergs Ådalen 31. I annat fall kan man börja fundera över det trovärdiga i att kritisera Lars Ohly för att han kallar sig kommunist, med hänvisning till kommunistdiktaturer. För socialdemokraterna utgör numera en mycket priviligierad maktelit som knappast representerar ett tvärsnitt av befolkningen. Trots att partiets gräsrötter - till exempel de som höll i de röda fanorna i Stadsparken i söndags - nog fortfarande lever efter devisen att “politik är att vilja” skall man nog inte underskatta de personliga ekonomiska incitamenten att jobba för partiet och staten. Bra betalt, schyssta förmåner och så fort man tjänat ut som folkvald får man ett glassigt generaldirektörsjobb. I grunden är det i och för sig inget fel i något av det; bra betalt och schyssta förmåner bör alla ha som utför sitt arbete någorlunda väl och ett glassigt generaldirektörsjobb kan väl vara ok att dela ut för lång och trogen tjänst. Men problemet är ju att det enda som krävs är att man har varit rörelsen trogen sedan ungdomen. Vilket egentligen inte säger någonting alls. Med tanke på hur enkelt det är att exempelvis komma undan med förvanskad statistik är nog möjligheterna att tänja på begreppet förtjänst och skicklighet ganska omfattande inom rörelsen. Till skillnad från i de delar av samhället där större delen av väljarkåren rör sig.

Men vad skulle ändras vid en borgerlig valseger? Utan att orka kolla wikipedia eller något annat om de borgerliga partiledarnas (med flera centrala figurers) utbildning och arbetslivserfarenhet förmodar jag helt fräckt att situationen knappast kommer att bli bättre med alliansen vid makten. Förutom då att Sverige blir en fyrpartistat istället för en enpartistat. Och “fyra” är ju åtminstone semantiskt mer likt mångfald än vad “en” är.