4/7 2006

Hembränt åt alla!
(utom staten)

Jag läser inte Metro så ofta, nästan bara när den ligger slängd på en pizzeria där jag sitter och väntar på att tio-minuter-en-kvart skall gå. Idag gjorde jag det. De har en serie som heter Brottsplats Sverige och idag var det något slags reportage om de vanligaste typerna av brottslighet i olika delar av landet. I en sub-artikel meddelas att hembränning är vanligast i Norrbotten. Det är väl i och för sig ingen överraskning: om jag har svårt att anpassa min arbetsdag och vanor i övrigt till Systembolagets öppettider när närmaste systembutik ligger fem minuters cykelväg österut, hur jobbigt borde det inte vara när man har flera mil dit?

Men det var något annat denna bloggposten egentligen skulle handla om. I artikeln om Norrbotten och den hembrända spriten intervjuas Ulrika Vahlberg, kriminalkommissarie i Boden, som “har fullt sjå med att jaga spritbrottslingar”. Hennes sista svar, det hon ger på frågan om vad polisen gör för att försöka stoppa hembränningen, svarar hon att de arbetar mycket med detta, men att det finns svåra hinder eftersom

“Mönstret är väl inarbetat, svårt att komma åt och alla inblandade tjänar en slant – alla utom staten.” (min kursivering)

Jag får plötsligt en känsla av att hembränningen kanske i själva verket är den bästa affärsverksamheten som finns i Sverige idag. Synd bara att det som verkligen är lönsamt för folket och inte för staten är olagligt.