27/7 2006

Humor även i Svensk Folkeparti

Tänk att Lars Leijonborg, som företräder ett till synes extraordinärt lömskt parti, också kan ha humor. För det verkar han faktiskt ha. Malin Siwe återger ett mycket skojigt replikskifte på DN:s ledarsida idag. Det är från folkpartiets valupptakt i Marstrand i lördags och skall ha låtit så här:

Harald Treutiger: Vem väljer du, Victoria Silvstedt eller Marit Paulsen?
Lars Leijonborg: “Allt beror på vad vi ska göra.”
Harald Treutiger: “Vad som helst i 15 minuter.”
Lars Leijonborg: “Då får det blir Marit …för man vill ju prata också.”

Face it: We’re sossar och nothing else.

Sverige är socialdemokratiskt. Ja, och då menar jag inte i fråga om var en eventuell majoritet av de röstberättigade i ett riksdagsval - till exempel det i höst - har sina sympatier. Jag menar att Sverige är socialdemokratiskt.

I p1-morgon idag hade de ytterligare ett sådant där meningsfullt reportage om något som egentligen inte alls hänt någonstans i Sverige. Jag lyssnade bara lite halvt. Men jag reagerade faktiskt när jag hörde programledaren säga något om att det råder bred politisk enighet i frågan. Vad det nu var för en fråga. Hur som helst: Både “den borgerliga alliansen” och “regeringen” säger att de kommer att göra si och så om de vinner valet. Jag hajade till lite, men det passerade förbi. Vad var det jag hade reagerat på? Först nu för en liten stund sedan insåg jag vad det var: Man talade i riksradion om de två politiska alternativen inför höstens val som de borgerliga och regeringen. Inte “de borgerliga och socialdemokraterna”, eller “oppositionen och regeringen”. I Sverige talar alltså nyhetsreportrar om borgerlighet som om det vore motsats till regeringsinnehav. Och jag reagerar knappt. Så socialdemokratiskt är Sverige.

Bloggen Enpartistaten.se tipsar idag igen (för jag vet inte vilken gång i ordningen) om att en företrädare för en myndighet som skall vara oberoende och obunden och opartisk och oavhängig och framförallt opolitisk agerar politiskt. Det vill säga socialdemokratiskt. För det är socialdemokraterna som bestämt att den myndigheten skall finnas. Och då är ju den myndigheten bra. Och då måste dess chef få försvara sig mot illvilliga kritiker med annan politisk färg. Eller göra reklam för hur bra de är. För Sverige är så socialdemokratiskt att alla är onda som förespråkar något annat än det socialdemokraterna bestämt.

Jag minns tydligt när partisekreterare Marita Ulvskog för en tid sedan uttryckte hur hon upplevde den borgerliga valsegern 1976. Jag minns inte var uttalandet publicerades, men jag minns att hon sa att det kändes som en statskupp. En statskupp.

Sverige är alltså socialdemokratiskt. Jag börjar befara att ingen borgerlig allians i hela världen kommer att kunna ändra på det. Så frågan är om man inte skall rösta på sossarna i alla fall i höst. Så vet man åtminstone att man även i fortsättningen får ha politisk stabilitet i landet. Förresten, var det inte det uttrycket statsminister Persson använde när han talade om Kina? Ni vet, diktaturen?

—

Uppdatering 22:45: PJ kommenterar Bosses verklighetsfrånvändhet. Skall vi skratta eller gråta?

26/7 2006

Rudbeck - en riktig kolumnist!

Carl Rudbeck är en av få debattörer i dagspressen som fortfarande är en stor glädje att läsa - på grund av innehåll men främst för att han visar att man kan hålla en hög intellektuell profil även i sossesveriges mediokra medieström. Somliga kallar säkert Rudbeck för snobbig, arrogant, dryg och mästrande (i och för sig epitet jag själv fått då och då, det skall erkännas) och det är som jag ser det bara ett bevis på att han lyckas sticka ut. Vilket sannerligen behövs. Dessutom har karln humor. I ett angeläget inlägg om svensk public service-media på Sydsvenskans ledarsida idag (givetvis inte på webben) menar Rudbeck att statlig radio och tv tillhör “den gamla onda tiden” och främst “hör hemma i centralistiska kommandoekonomier”. Finansieringsmodellen för public service-tv får sig också en släng:

“Varför skall staten överhuvudtaget syssla med radio och TV som den dessutom tvångsfinansierar genom att lägga licensavgifter på innehavare av en TV? Skulle vi acceptera att staten gav ut en tidning som tvångsfinansierades genom att alla som hade ett brevinkast tvingades att prenumerera?”

Carl Rudbeck - Sossesverige 10-0.

25/7 2006

Lek inte med oändligheten!

Jag vet inte vad man kallar sådana där små logiska resonemang med starkt underhållningsvärde, varierande grad av kontraintuitiva passager och förmåga att sätta “myror i huvet” på var och en som är mottaglig. Zenons berömda paradox om Achilles och sköldpaddan tycker jag är ett bra exempel i alla fall. Finns det något snitsigt namn? Hursomhelst, min absoluta favorit har med världsrymden att göra. Jag vet inte var jag ursprungligen läst det, men det är väl en variation på ett vanligt tema. Ungefär så här går den:

Tar man som grundantagande att universum är oändligt i rummet, följer det att universum är oändligt i tiden. Det innebär ju faktiskt att allting som kan hända antingen har hänt eller förr eller senare kommer att hända.

Ett helt godtyckligt valt exempel är att en sammansättning materia eller energi eller vad fan det nu är helt identisk med mig före, efter och samtidigt på andra platser i universum och just här kommer att sitta i exakt samma miljö som jag gör nu och skriva exakt det jag skriver nu. Samt med oändlig grad av variation skriva andra saker. Okej, det är här Tertullianus gamla visdomsord kommer till nytta: Credo quid absurdum. Jag tror [på det] för att det är orimligt.

Jackie Jakubowski skriver på DN:s kultursida idag om en ny bok av den brittiske matematikern och teoretiskfysikern John D Barrow, The Infinite Book: A Short Guide to the Boundless, Timeless and Endless. Essän, liksom naturligtvis boken, tar upp denna min favorit och mycket annat liknande. Men jag hoppar gärna av tåget då modifikationen av min kära vad-det-nu-kan-tänkas-heta dyker upp:

“Eftersom tiden är oändlig kommer allt som kan hända att inträffa, eller har redan inträffat ett oändligt antal gånger. Ingenting jag gör eller tänker kommer att vara gjort och tänkt för första - eller sista - gången. (…) Men inte nog med det. Om det finns ett oändligt antal kopior av mig någon annanstans i universum kommer ett oändligt antal av dem förr eller senare att göra samma val som jag; men det finns också ett oändligt antal andra kopior, som kommer att göra ett oändligt antal andra val vilka jag inte har gjort.”

Nu tycker jag att det har börjat balla ur, alltså. Skärp er.

24/7 2006

Lundahybris

Ivar Sjögrens senaste krönika på Sydsvenskans Lundasida (som publicerades i lördags och som självfallet inte finns i sydis milt uttryckt urusla nätversion) är bland det dummaste jag någonsin läst:

“Hur många städer slår oss i regionen? Ingen. I hela världen? Inte många. Det hade varit naturligare att tävla om att bli Europas kunskapshuvudstad än kulturhuvudstad.”

Karln försöker hävda att Lund är “i absolut världstopp”, och som stöd för detta listar han en massa förträffligheter. Till exempel att “Ideon i Lund var Norra Europas allra första forskarby” och att “Lund har Nordens största biomedicinska centrum.” Vad jag vet innebär varkern först eller störst per automatik bäst. Han berättar också att 400 företag har startats på Ideon. Hur många av dem finns fortfarande? Hur många har vuxit sedan starten? Är det säkert att de är innovativa? Väldigt pinsamt blir det när han påstår att “Maxlab är ett världsledande laboratorium”. MAX-lab är väldigt bra på många sätt, men “världsledande” är nog att ta i. I synnerhet som det är väldigt svårt att tala om “världsledande” när olika labb av detta slag är så måna om att specialisera sig. Och vad menas med att Lund har ett “unikt företagsklimat”, “en världsledande position inom nanoforskningen” och att de största företagen i kommunen är tydligen “världsledande inom sina områden”? Enligt Ivar Sjögren betyder det att

“Lund har en unik världsledande kompetens som skördar enorma framgångar.”

Det visar sig ibland att en del Lundarelaterade verksamheter är strået vassare än liknande på andra platser, till exempel nu senast när Linnestöden delas ut. Det tycker jag att man kan vara stolt över som Lundabo om man känner för det. Men sådant där dravel om “kunskapsstad” och “unik världsledande kompetens”… det är ju faktiskt bara pinsamt. Ungefär som med MFF. Man kan hålla på och skryta med ett bra lag på pappret, men det är faktiskt bara resultaten som räknas.

21/7 2006

Född i Oak Ridge

Jag började läsa Oak Ridge National Laboratory - The First Fifty Years av Leland Johnson och Daniel Schaffer (Univ of Tennessee Press, 1994) idag. Alldeles i början (s 5) - som givetvis handlar om hur labbet kom till under andra världskriget som en viktig del av Manhattanprojektet - finns följande passage:

“Supreme irony marks the laboratory’s history. The institution, born during war, was propelled by a sense of urgency: If Hitler’s scientists were to unleash atomic power first, Nazi Germany might place the entire world under a fascist fist. Yet the laboratory’s present scientific excellence could not have been achieved without the camaraderie and sense of collective purpose that drive international science.”

Man kan med fördel låta laboratoriet symbolisera naturvetenskapen under andra halvan av 1900-talet: Född i kriget, rädslan, protektionismen och isolationen. Uppvuxen och blomstrande i freden, samförståndet, samarbetet och universalismen. Vackert, inte sant?

Snubblade också över en bild med tung historisk symbolik:

General Groves vid kartan över Ostasien och Stilla Havet, med Japan i mitten. Kusligt och mäktigt på samma gång.

Mjukvara som förändrar liv

Via TUAW hittar jag James Fee Gis lista över mjukvara som förändrat hans liv. De flesta jag känner skulle nog kalla det en grov överdrift och kanske till och med en blasfemi att påstå att datakod i mer eller mindre snillrika kombinationer skulle kunna förändra liv. Jag håller givetvis inte med. Både med tanke på den så kallade fladdermuseffekten (som enligt min mening innebär att avsevärt mycket menlösare ting än datorprogram kan förändra inte bara enskilda liv utan också hela världen) och att digital teknik generellt har ganska stor betydelse i vår del av världen numera - är jag benägen att hävda att mjukvara kan förändra liv. Till exempel mitt. Här är min lista:

• Tetris. I högstadiet ägnade jag ohyggliga mängder tid åt detta spel på min fars Macintosh SE. Om jag inte gjort det kunde jag kanske ha fått bättre betyg, kommit in på musik-estetiska programmet på gymnasiet och… ja. Nu är jag doktorand i forskningspolitik. Tack Tetris för att du räddade mitt liv!
• System 7. Det var 1991, jag var 12 år, och Apple lanserade System 7. Inbyggd multitasking, aliaser (det som Microsoft fyra år senare gjorde en dålig kopia av genom att lansera “genvägar” i Windows 95), och framförallt ett helt nytt GUI som - åtminstone för mig - gav datorn en helt annan kraft och personlighet. Från och med 1991 är jag datanörd.
• EndNote. Det har nog inte riktigt hänt ännu, men jag är övertygad om att EndNote kommer att förändra mitt liv. Inte minst eftersom jag tänkt at ägna de närmaste tre åren åt att skriva en avhandling. EndNote är ett fullkomligt formidabelt referenshanteringsprogram.
• iTunes. Det måste nog ändå vara med. För faktum är att mitt musik- och radiolyssnande blivit fantastiskt mycket enklare och inbjudande med iTunes. I samarbete med min iPod förstås, men den platsar ju inte här. Men musik är ju livsnödvändigt, och iTunes är det bästa hjälpmedlet jag hittills stött på.

Sen finns ju naturligtvis en hel mängd andra små och stora program som förändrat det ena och det andra men som man kanske inte är riktigt medveten om. Mjukvara man använder på daglig bas (Mac OS X, Word, Safari…) men som är mer eller mindre utbytbar räknas inte. För övrigt vill jag nog hävda att Mac OS X inte har förmågan att förändra liv, utan i själva verket är en förutsättning för ett hälsosamt liv. Och Word är ju lite som att gå till tandläkaren: Förbannat obehagligt, men allt tyder på att det är nödvändigt.

Ny totalledare i UIBAC

Kanske är det ett tecken på solsting (eller något ännu värre) att det är min faiblesse för akronymer som slutligen väcker mig ur den bloggfria semestersömnen. Sovit har jag i varje fall rent bloggmässigt gjort sedan natten till USA:s nationaldag trots att jag den senaste tiden så smått kommit igång lite i övrigt. En pressrelease (vars innehåll och koppling till min akronymofili jag i det följande ämnar kommentera utförligt) fick mig alltså att vakna. Hello, hello, it’s good to be back. Nu till saken.

I Big Science-sammanhang är det oerhört viktigt att alla de abnorma prylar man bygger får akronymer som namn. Helst skall labben som är värdar också heta akronymer, men viktigast är maskinerna: reaktorerna, acceleratorerna och det där. UIBAC (Unofficial International Bigscience Acronym Competition, en tävling uppfunnen av mig idag) har korat sin första totalledare, som alltså tills vidare får bära den gula ledartröjan. Den lyckliga är ESO* (European Southern Observatory), och värt att omedelbart påpeka är att det inte är namnet på anläggningen (alltså ESO) som är orsak till ledartröjan, utan fulländningen i namngivningen av deras teleskop. För att inneha förstaplatsen i UIBAC** räcker det inte med att ha en snygg akronym, för i så fall skulle Fred Lawrence Whipple Observatory i Arizona vara i pole position med VERITAS (Very Energetic Radiation Imaging Telescope Array System). Nej, man måste ha ett akronymsystem (term upfunnen av mig, just nu), och det har ESO.

Så här ligger det till: Sedan tidigare finns VLT (Very Large Telescope). Taskig akronym, man kan ju inte uttala den som ett ord. Men man har planer på att bygga OWL (OverWhelmingly Large telescope). Nu finns dessutom - enligt ovan nämnda pressrelease - planer på ytterligare ett teleskop som eventuellt är ännu större än ugglan: ELT (Extremely Large Telescope). Är det extremt stora större än det överväldigande stora? Det gör detsamma. VLT, OWL och ELT är ett väldigt bra team. Grattis ESO! Och för mig: Åter till vattenkaraffen och böckerna.

Anmärkningar:ESO ligger för övrigt i LaSilla i Chile och är så vitt jag vet världens mest avancerade observatorieanläggning. Man kan titta på rätt maxade bilder här. UIBAC bör uttalas jui-back.

4/7 2006

Hembränt åt alla!
(utom staten)

Jag läser inte Metro så ofta, nästan bara när den ligger slängd på en pizzeria där jag sitter och väntar på att tio-minuter-en-kvart skall gå. Idag gjorde jag det. De har en serie som heter Brottsplats Sverige och idag var det något slags reportage om de vanligaste typerna av brottslighet i olika delar av landet. I en sub-artikel meddelas att hembränning är vanligast i Norrbotten. Det är väl i och för sig ingen överraskning: om jag har svårt att anpassa min arbetsdag och vanor i övrigt till Systembolagets öppettider när närmaste systembutik ligger fem minuters cykelväg österut, hur jobbigt borde det inte vara när man har flera mil dit?

Men det var något annat denna bloggposten egentligen skulle handla om. I artikeln om Norrbotten och den hembrända spriten intervjuas Ulrika Vahlberg, kriminalkommissarie i Boden, som “har fullt sjå med att jaga spritbrottslingar”. Hennes sista svar, det hon ger på frågan om vad polisen gör för att försöka stoppa hembränningen, svarar hon att de arbetar mycket med detta, men att det finns svåra hinder eftersom

“Mönstret är väl inarbetat, svårt att komma åt och alla inblandade tjänar en slant – alla utom staten.” (min kursivering)

Jag får plötsligt en känsla av att hembränningen kanske i själva verket är den bästa affärsverksamheten som finns i Sverige idag. Synd bara att det som verkligen är lönsamt för folket och inte för staten är olagligt.

2/7 2006

Helvetet måste vara bottenfruset vid det här laget

Jag kan aldrig få nog av det oväntade. Och idag var en dag av ytterligare inflation av ett slitet uttryck från 1963.

Frysning 1: Innan VM sa alla jag pratade med att “Brasilien vinner. Vem skall kunna slå dem?” Frankrike var på något sätt bortglömt - trots majestätiska fotbollspelare var det ingen som på allvar trodde på Frankrike. Och så, i VM:s kanske bästa match hittills, spöar de Brassarna.

Frysning 2: Windows Vista är ju försenat och kommer inte förrän 2007. Icke desto mindre visade Microsoft en demoversion av Vista i Belgien och använde… just det, en Mac. (Via Macfeber.)

1/7 2006

Ständigt ett steg bakom:
Äntligen ett hål i Kinesiska Muren.

Vi har sett (och i vissa fall bittert fått erfara) hur USA vidtagit alla möjliga säkerhetsåtgärder på flygplatser efter den 11 september 2001. Detta trots att alla nog förstår att det är föga troligt att en likadan attack äger rum igen. Kanske är detta det tydligaste exemplet på hur makten - oavsett form - alltid är och kommer att vara ett steg efter. Det dröjde inte länge efter de första fällande domarna mot fildelare (som då använde Kazaa eller liknande) innan man helt gick över till bittorrent, ett nytt och fullkomligt oantastligt sätt att ladda ner och upp. Vi gör ett tankeexperiment: Låt oss säga att jag använder bittorrent för att ladda ner en film. Det enda sättet för polisen att visa att jag gjort mig skyldig till illegal nedladdning är att de hittar filmen på min hårddisk, och att jag inte kan visa att jag köpt dvd:n och gjort en privat kopia av bekvämlighetsskäl. Det enda sättet för polisen att komma åt min hårddisk är en husrannsakansorder från en åklagare. Det får man inte om man inte har starka skäl. Och var skulle de starka skälen komma ifrån om man inte kan bevisa något utan att först titta i min hårddisk? (Obs! Detta var bara ett tankeexperiment.)

Fildelarna är ett steg före, och säkert alltid kommer att vara ett steg före. En lagstiftning som gör användarna av en teknik utsatta leder bara till att en ny etableras. Department of Homeland Security skyddar eventuellt USA från terroristangrepp med kapade flygplan. Men förmodligen inte mot exempelvis en långtradare som kör rakt in i gasklockorna i Jersey City och exploderar, med följden att flera tusen ton klorgas läcker ut i atmosfären och sprider sig över ett område med i runda slängar 18 miljoner invånare. Egentligen är nog denna “retrospektivitet” i maktutövandet ett av de största problemen nu för världens regeringar (och folk). I synnerhet är det ju ett problem när vi snackar Immigration Control och gasklockor i Jersey City. Men hemma på nätet i Sverige är det trots allt rätt pittoreskt, eftersom det här finns en variant på generationer-och-tekniker-temat: det är inte lätt för min farmor att begripa vad internet är, och på liknande sätt är det nog ganska svårt för Bodström att fatta vilken typ av kod som kommer att bli till i hackerstugorna i övermorgon. Och utan att lägga värderingar i fildelningsfrågan är ju internet demokratiskt i den äkta betydelsen: Den som har makt (över nätet) jobbar inte nödvändigtvis åt regeringen. Tvärtom gör hon/han sällan eller aldrig det. Vilket kanske äntligen kan visa sig ha riktigt stor betydelse. Boingboing rapporterar att man nu knäckt Kinas stora brandvägg (men det är roligare att säga “The Great Firewall of China”) genom att behandla olika TCP/IP-jag-vet-inte-vad-för-grejer på olika smarta sätt. Äntligen är regeringen ett steg bakom i ett land där det verkligen behövs!