Sluta jiddra, börja bevisa!

Jag kan inte riktigt låta bli att kommentera Da Vinci koden som jag såg för någon vecka sedan. Jag tyckte inte det var en speciellt dålig film. Boken är - som tidigare påpekats - fylld av dåliga och billiga stilgrepp, tråkigt språk och bleka, ofulltsändiga karaktärsporträtt. Av en roman förväntar jag mig mer än så, och därför avfärdar jag mer än gärna Da Vinci koden (boken) som en slabbig nagelbitare utan vidare djup. Går man och ser en Hollywood-film (i vilken dessutom Tom Hanks har huvudrollen) vet man emellertid att man bör förvänta sig billiga stilgrepp och bleka karaktärer. Vilket gör att filmen Da Vinci koden är betydligt mer övertygande än boken. Faktiskt även när det gäller konspirationen.

För det är här det börjar bli intressant. När man låter filmen Da Vinci koden vara just en film och inte bekymrar sig så mycket om det skakiga fundamentet intrigen vilar på kan man faktiskt slås av det underhållande och tankeväckande i en riktigt bra konspirationsteori. För även om många konspirationsteorier som fångar ens uppmärksamhet (till exempel att månlandningen 1969 skulle vara en välregisserad bluff eller att Carl-Erik Rosén sköt Olof Palme) verkar fullständigt vansinniga finns det en och annan som är verkligt snillrika och intresseväckande. Snillrika eftersom frånvaron av “sanning” i dem förutsätter ett stort mått av kreativitet och tankearbete hos upphovsmannen och intresseväckande både för att de är signifikanta etnologiska eller antropologiska företeelser och för att de fakiskt kan vara sanna.

Man skulle kunna säga att en konspirationsteori per definition är a priori omöjlig att verifiera eller falsifiera, något som också tas upp i svenska wikipedia. Och det som gör att en konspirationsteori lever kvar är ju att den inte på allvar motbevisas. Vad detta i själva verket betyder är ju att sådana konspirationsteorier som den i Da Vinci koden lika gärna kan vara sanna som falska. En viktig detalj i sammanhanget är ju att Da Vinci kodens kritiker (företrädesvis delar av katolska kyrkan) inte rör ett finger för att bevisa hur det egentligen förhåller sig. Jag har inte läst Breaking the Da Vinci Code eller De-coding Da Vinci, men om någon av de böckerna hade lyckats bevisa Jesus’ gudomlighet skulle jag nog vetat om det ändå vid det här laget.

Därför är det nog i slutändan bara en fråga om vad man väljer att tro på. Det är inte så svårt att tro att Lee Harvey Osvald inte ensam sköt John F Kennedy. Och även om de kanske inte gömmer flygande tefat på Area 51 försiggår där ju säkert något skumt. Neil Armstrong promenerade med all sannolikhet på månen den 20 juli 1969. Fotbolls-VM ägde säkert rum i Sverige 1958. Men var Jesus gift med Maria Magdalena? Inga bevis finns. I förlängningen innebär Da Vinci kodens teorier att Jesus inte uppstod från det döda. Och även om stora delar av vår västerländska kultur är byggd på just detta är det mesta kring det höljt i dunkel. Dessutom är Jesus den enda i hela världshistorien som skall ha klarat av denna bedrift. Vad innebär det egentligen för graden av trovärdighet? Da Vinci koden är en roman och en spelfilm. Om någon forskare presenterar liknande teorier blir han eller hon säkerligen utskrattad, bland annat för att man inte kan bygga forskning på trosuppfattningar eller spekulationer. Men jag tycker nog att bevisbördan borde ligga på kyrkan, som så länge hävdat en massa kontraintuitiva saker och dessutom terroriserat, torterat och mördat med det som ursäkt.