Femtielva triljoner beräkningar senare hittar engelsmännen gåtans lösning

Peter Galisons bok Image and logic är en synnerligen omfångsrik (982 s) historieskrivning över högenergifysiken, nittonhundratalets kanske mest prestigefyllda (och dyraste?) vetenskapliga disciplin. Högenergifysikens krav på hög energi har under snart sjuttio år fått miljonerna att rulla i acceleratorbyggen världen över. Som jag tidigare skrivit har kanske inte alltid beslutsfattare haft full koll på vad de beviljat miljon(miljard)anslagen till, men vill man veta det i detalj är Galison en gjuten läsupplevelse.

Titeln Image and Logic är en hänvisning till de två dominerande “materiella kulturerna” inom högenergifysiken: bubbelkamrarna och elektrodetektorerna. I en accelerator för partikelfysik (synonym) tvingar man upp elektroner eller protoner i hög hastighet. Som Einsteins berömda formel antyder finns ett kvadratiskt samband mellan hastighet och energi (detta har också något att göra med att hastighet är en riktad storhet. Så, nu fick jag in det också) så partiklar som accelereras är alltså energirika. När de nått tillräckligt hög energi/hastighet låter man dem kollidera inuti en detektor. Då händer det grejer. Med hjälp av den sortens detektor som kallas bubbelkammare kan man fotografera spåren av små märkliga partiklar som emitterats i kollisionsögonblicket, och med elektroniska detektorer använder man en teknik som är en slags utveckling av geigerräknaren för att påvisa partiklarnas existens. Det är bara det att man får rätt mycket mer data än ett litet knäpp i en högtalare, och det är här den kniviga biten kommer. Det räcker inte med att bygga hela den häringa cirkulära apparaten (som numera kan ha en omkrets på 27 km. The Superconducting Supercollider var värre, men byggdes aldrig) och allt runtom, anställa personal och det ena med det tredje för att hitta partiklar. När de små liven väl kolliderat inne i detektorn skall all data analyseras. Förr, när man fortfarande använde bubbelkammare, satt helt enkelt folk och tittade på fotografier dagarna i ända för att se om de kunde hitta några balla spår. (Bilden längst upp är från en bubbelkammare.) När man sedermera övergick till att bara använda elektroniska detektorer fick man inga bilder utan egentligen en massa kod som skulle tolkas. Det är kanske onödigt att påpeka att datorernas utveckling underlättat partikelfysikforskningen rejält.

Det ser ju äntligen ut som om LHC (just det, den som är har 27 km omkrets) kommer att öppna snart. Forskarna på Bristol University är verkligen sugna på att upptäcka den här obskyra Higgs-partikeln som visst är pusselbiten som saknas i hela förståelsen av universums uppbyggnad. De har nämligen bestämt sig för att installera tre stycken high performance computers (HPCs) lagom till när LHC börjar producera data. Dessa superdatorer kommer tillsammans att kunna utföra över 13 triljoner beräkningar i sekunden, vilket är lika många som hela jordens befolkning skulle klara av om de samtidigt räknade på miniräknare i tre timmars tid. Så engelsmännen - som en gång i tiden tvekade om de skulle vara med i CERN överhuvudtaget - tänker nu försöka stjäla hela showen med hjälp av några datamaskiner.