5/6 2006

Det ettusenförsta skälet

Från nästan alla håll utom Rosenbad och Sveavägen 68 höjs röster om socialdemokratiskt maktmissbruk. Mycket av det som sägs kan tolkas som mer eller mindre naturliga inslag i den begynnande valrörelsen, inte minst det som skrivs på ledarsidorna och bloggen Enpartistaten.se och som rör exempelvis statliga bolags opinionsbildning, utnämningen av tjänstemän och direktörer och privata föreningars partitrogenhet. Alla dessa saker får mig att reagera, och det även helt utan att blanda in politisk/ideologiska ställningstaganden: Det är inte primärt fråga om socialism eller liberalism, vänster eller höger, sossar eller moderater, bidrag eller arbete, skyhögt skatteuttag eller personligt ansvar… och så vidare. När det gäller vilket parti som får min röst i höstens val säger jag som PJ Anders Linder: “…det finns tusen skäl att rösta bort socialdemokraterna men inga bra skäl att rösta in de borgerliga.” Så är det nog. Och på sätt och vis bryr jag mig inte längre. För vad bevis finns för att de borgerliga skulle bete sig annorlunda med makten?

Men det är extraordinärt obehagligt när något som ligger en liberal romantiker med CUDOS*-drömmar varmt om hjärtat - forskningens frihet - också hotas. Min post från förra veckan om Magnus Henreksons uttalanden i Ekots Lördagsintervju behandlar just detta: Henrekson utgår från ansökningssystemet i dagens svenska forskningspolitik och ondgör sig över att forskningsmedel som söks i konkurrens riskerar att fördelas snett, nämligen i större utsträckning till “politiskt korrekt” forskning. Bo Rothstein skriver på DN Debatt idag om politisering av forskningen ur ett annat perspektiv. Statliga forskningsinstitut med socialdemokratiska före detta statsråd och statssekreterare som chefer har fått stort inflytande på agendan och forskningens innehåll snedvrids därmed för att passa in i den sittande regeringens ideologiska diskurs:

“För att få fram forskning om politiskt angelägna problem är allt detta institutsmakeri helt onödigt. Regeringen hade i stället kunnat anslå medel till Vetenskapsrådet för dessa forskningsområden. Ansökningar om forskningsmedel hade då prövats på det sätt som är gängse internationellt, det vill säga genom anlitandet av vetenskapligt kvalificerade bedömare. Förklaringen till denna politisering av forskningen kan således inte ligga i att regeringen har velat prioritera särskilt angelägna forskningsområden. I stället är den enda rimliga förklaringen att man vill skaffa sig detaljkontroll över vilka enskilda forskare som erhåller anslag. Jag har tidigare argumenterat för att denna politisering skadar den svenska forskningens kvalitet. Till detta vill jag nu lägga att politiseringen av svensk forskning nu måste anses skadlig också för den svenska demokratins vitalitet.”

Påfallande ofta hörs forskare i Sverige klaga över hur lågt prioriterad den akademiska vetenskapen och utbildningen verkar vara idag, och jag ingår i den skaran. Det faktum att ansvarig minister för forskningsfrågor också är utbildningsminister och kulturminister samtidigt som det finns en separat samhällsbyggnadsminister är ett symboliskt men också reellt bevis på att kulturen och forskningen och utbildningen är lågrioriterade i Rosenbad. Götterdämmerung.

Men kanske vore det bara bättre om forskningen var ännu mer lågprioriterad i regeringskansliet. Med tanke på hur regeringsmaktens praktiska forskningspolitik ser ut undrar jag om inte de flesta inom akademin skulle tjäna på att vända staten ryggen och falla på knä för det privata kapitalet. Oberoendet skulle kanske inte kunna garanteras, men mångfalden kunde möjligen räddas. Jag vet inte. Någonting säger mig att styrelseledamöterna i gamla döda rika kärringars stiftelser är större försvarare av oberoende och mångfald än Machiavellianska fejk-hedersdoktorer med skrämmande obefintlig respekt för samhället och demokratin de fått förtroendet att förvalta delar av.

Nu har vi fått underlaget för det 1001:e goda skälet att rösta bort socialdemokraterna i höst. I min värld är det förmodligen det tyngst vägande. Mitt förtroende för alliansen är emellertid inte stort nog, så kanske har vi också nu fått -1 skäl att inte rösta fram dem. Skall jag emigrera eller?

————–
* CUDOS är akronymen för sociologen Robert Mertons fyra normer som enligt honom själv bör råda inom det vetenskapliga samfundet: Communism, Universalism, Disinterestedness och Organized Skepticism. De betyder kortfattat i tur och ordning att (1) vetenskaplig forskning är allmängods, (2) en vetenskaplig teori eller resultat skall bedömas helt oberoende av vem som yttrat den, (3) forskare skall lösgöra sitt vetenskapliga värv från sina personliga överväganden och (4) att alla vetenskapliga resultat och teorier skall bemötas med stark skepticism från det omgivande forskarsamhället, så att hållbarheten i dem på bästa sätt kan prövas. Som jag tidigare skrivit är de Mertonska normerna varken en beskrivning av hur vetenskapen faktiskt fungerar eller ett realistiskt nåbart mål. Däremot understår jag mig att hävda att de i högsta grad är eftersträvansvärda ändå.