Dream economy eller nightmare economy?

Jag var på en konferens i Dubrovnik med temat “Intellectual Capital of Cities” i början av veckan. Trots att jag verkar inom ett ämne med ganska omfattande kontakter med innovation-halleluja-new-age-ekonomer och deras kompisar har jag sällan hört så många buzzwords om innovation, kreativitet, entreprenörskap och kunskapsekonomi på så kort tid som vid denna konferens i Dubrovnik. Det är - för er information - inte längre enbart tal om knowledge economy och learning society och learning economy och knowledge society utan också dream economy och conciousness society och dream society och conciousness economy och andra variationer på samma fluffiga tema. Det mesta sagt och skrivet i Richard Floridas anda och med stark frånvaro av traditionella akademiska strukturer såsom källhänvisningar och klara begreppsdefinitioner.

Jag dömer helst inte om teoriernas innehåll: Trots min relativa okunskap i ämnet är det helt klart att många av idéerna innehåller åtminstone frön till mycket intressanta teoriutvecklingar om framtidens ekonomi och samhälle och hur framtidens demografi kommer att gestalta sig i relation till kunskap, utbildning och ekonomisk tillväxt. Det jag ställer mig frågande till är det verklighetsfrånvända draget i diskursen. Åtminstone när man fokuserar på Sverige är det pinsamt ignorant att inte se till de omedelbara problem som finns i dagens utbildnings- och arbetsmarknadssituation när man talar om “kunskapsekonomi”. En ledare i Sydsvenskan idag (ej på nätet) diskuterar detta. Det är numera helt uppenbart att attraktivitet på arbetsmarknaden inte står i lineär relation till utbildningsgrad. Allt för många välutbildade unga saknar jobb. Vad är regeringens svar på detta? Att 50% av de unga skall gå vidare till högskoleutbildning efter gymnasiet. Ledaren i Sydsvenskan påpekar träffsäkert att regeringens försvar av arbetsrätten är att Sverige inte skall konkurrera med låglönejobb utan istället satsa på spjutspetsverksamheter där de mest välutbildade skall få jobb. Det vill säga kunskapsekonomin. Uppenbart är att det inte fungerar i dagsläget.

Som jag nyss nämnde hindrar mig min okunskap i ämnet att till fullo skärskåda dessa moderna teorier om den nya ekonomin och samhällets kunskapifiering. Denna okunskap är bekväm så tillvida att jag inte kan tvingas ge ett svar på hur arbetsmarknaden bör förändras för att komma till rätta med problemen. Icke desto mindre innebär okunskapen att jag känner mig mycket frustrerad när de verkligt skarpa hjärnorna i de ämnen som besitter de största kunskaperna på området ger intryck av att ha lyft från marken och tappat kontakten med de verkliga problemen med välutbildade och arbetslösa. Hur skall denna kunskapsekonomi kunna bli verklighet i ett land som Sverige? Tillåt mig att tvivla på att dream economy är svaret.