27/6 2006

Sommarläsning

Själv har jag nu startat på bred front: A Nice Derangement of Epistemes av John H Zammito, The National Labs av Peter J Westwick och När Människan Skapade Världen av Johan Norberg. Ingen av dessa går emellertid att ladda ner på nätet, så det känns lite dumt att tipsa om dem här. Det blir ju knappt ens Web 1.0 av det.

Låt mig då istället tipsa om följande fullt funktionabla länkar till mycket hängmattedugliga artiklar och rapporter:

• Alltid vid makten av Hans Bergström (Bertil Ohlininstitutet)
• I monopolens tjänst av Maria Rankka och Maria Malmer (Timbro)
• The World Cup av Alastair Reid (The New Yorker, ej pdf)
• Naturlig samverkan eller demokratiskt problem? av Klas Hjort och Fredrik Segerfeldt (Timbro)
• 24/7: Labs that never sleeps av Dawn Stanton (Symmetry Magazine)

Trevlig läsning!

Metrokontamination

En gång hörde jag en farbror som satt på en bänk på Centralen i Malmö förklara för sin danska kompis att torgen i Malmö från öst till väst* är Södervärn, Möllevångstorget, Triangeln, Gustav Adolfs Torg, Stortorget och Kongens Nytorv. “Men,” tillade farbrorn, “Kongens Nytorv är ju västra Malmö.” University of Washington Libraries har en helt motsatt världsbild. Enligt deras databas över bilder av städer och byggnader heter Stortorget i Malmö i själva verket Malmö Square och ligger i Köpenhamn. Tji fick du, farbror lokalpatriot!

Och på tal om städer: The Sydney Morning Herald meddelar att Moskva är världens dyraste stad att bo, förflytta sig, äta och roa sig i. Seoul är tvåa och Tokyo bara trea. Valde jag kanske rätt semesterort i år? (Via Boingboing)

* Naturligtvis är det från söder till norr egentligen, men det visste inte farbror (som alltså inte kan orientera sig).

21/6 2006

Datoransvarig på semester

Så här såg det ut idag på mitt rum på FPI. Sex datorer har jag sammanlagt pillat med idag. Nu lämnar jag ip-numret som börjar på 130.235 och tar en ansenlig hög med böcker med mig hem. Om någon kollega mot all förmodan ringer under sommaren och säger “Skärmen är helt svart. Vad skall jag göra?” så svarar jag “Ta en alvedon och ring mig i augusti. Eller köp en Mac.”

Re-light the beacon!

En god vän till mig som jag träffar alltför sällan men som jag vet är en trogen läsare av Röda Nejlikan (känn dig uppmärksammad och hedrad) hävdar intressant nog att invandring och välfärdsstat är oförenliga koncept. Förr eller senare kommer de upplevda orättvisor kombinationen av dem ger att leda till främlingsfientlighet och till och med rasism, eftersom de som byggt upp välfärden genom sina trägna skatteinbetalningar anser sig ha större rätt att ta del av den än den nytillkomne. Slutsatsen är givetvis att av dessa två ting är det välfärdsstaten som skall avskaffas och inte invandringen. Kontroversiell är väl bara förnamnet. Men tanken är mycket intressant eftersom den fria invandringen som politisk idé faktiskt på många sätt är mer humanistisk och solidarisk än välfärdsstaten. Jag har skrivit om det tidigare: Som idé för hur ett samhälle kan eller skall organiseras ter sig välfärdsstatens sociala skyddsnät och livsuppehållande åtgärder för “de svaga i samhället” ganska blek i jämförelse med att erbjuda varje enskild människa - oavsett ursprung - möjligheter att skapa sig en egen samtid och framtid i samarbete med andra.

Igår publicerade the Independent Institute ett öppet brev om invandring till President Bush och alla kongressledamöter, undertecknat av fler än femhundra ekonomer (från hela den politiska skalan och inklusive fem nobelpristagare):

Throughout our history as an immigrant nation, those who were already here have worried about the impact of newcomers. Yet, over time, immigrants have become part of a richer America, richer both economically and culturally. (…) Immigration is the greatest anti-poverty program ever devised. The American dream is a reality for many immigrants who not only increase their own living standards but who also send billions of dollars of their money back to their families in their home countries—a form of truly effective foreign aid. (…) America is a generous and open country and these qualities make America a beacon to the world. We should not let exaggerated fears dim that beacon.

Min vana trogen citerar jag de mest retoriskt kraftfulla passagerna, eftersom det är min småborgerliga variant av att stå på barrikaderna och skrika slagord. Men i brevet blir det tydligt att grunden till problemet ligger i vanföreställningar om att invandrande människor i stort bidrar till en försämring och inte en förbättring i det land de kommer till. Vilket kanske inte direkt är välfärdsstatens fel, men säkert utöver okunskap skulle kunna spåras till politiska vanföreställningar om samhället, staten och individen; vanföreställningar som säkert är nära besläktade med föreställningar om välfärdsstaten.

20/6 2006

Regeringen säger: Var redo!

Det finns två huvudfåror i amerikansk politik just nu: moralkonservativa diskriminerande grundlagstillägg och “Amerika är under ständigt hot”. Kongressen håller sig sysselsatt med den ena, och President Bush ägnar sig åt den andra. I jämförelse med att tippa slutresultatet i morgondagens fotbollsdrabbning förefaller det vara ganska säkert att sätta en spänn på att även den mest insatta, belästa och kunniga amerikaexpert (dvs inte bara Per T Ohlsson) skulle ha svårt att hitta ett utrikespolitiskt agerande av Presidenten från de senaste låt oss säga fem åren som inte har en koppling till mantrat “Amerika är under hot”. Återigen kan man med fördel dra sig till minnes den fantastiska filmen V for Vendetta och härskaren Lewis Prothero som desperat vrålar (återgivet ur minnet):

“Every single person in this country must be convinced that they need us!”

Visst är det på sätt och vis väldigt obehagligt. Men det kan - från den här sidan Atlanten sett - också te sig rätt komiskt. Eller tragikomiskt kanske man skall säga. Jag snubblade över www.ready.gov som är en hemsida där Department of Homeland Security upplyser folket om hur man bäst skyddar sig vid en katastrof. Efter förra årets icke-terrorismrelaterade katastrof i New Orleans finns givetvis också beredskapsinformation om naturkatastrofer.

Parollen från den gamla fina informationsfilmen Duck and cover (1951, se den här!) har bytts ut mot det betydligt mer uppdaterade Get a kit. Make a plan. Be informed, och för att även barnen skall indoktrineras, förlåt, informeras skall det vara, finns underavdelningen Ready Kids! där man kan spela memory för att komma ihåg alla grejer som skall finnas med i katastrof-kitet och där det finns instruktioner för lekbetonade katastrofövningar för hela familjen. Förutom utseendet på de där “bergslejonen” som är figurerna som lotsar barnen genom beredskapens ABC påminner sidan med sin rubrik “Be prepared in every situation” mycket om en rekryteringsannons för blåvingarna och/eller vargungarna. Men mest absurt är nog ändå sidan med överskriften “Preparing Your Pets for Emergencies Makes Sense. Get Ready Now.” Egentligen borde man kanske prova ringa 1-800-BE-READY och fråga vad de har för tips för hur man skall göra med sin konsertflygel om det blir översvämning. Eller om ens iPod kommer att klara en strålningsattack utan att batteriet tar slut. Helst av allt skulle jag nog vilja veta om Guantanamo-fångarna blivit informerade om hur de skall skydda sina husdjur vid en katastrof. Nej, visst fan. Detta kan ju inte gälla dem, för de befinner ju sig inte på amerikansk mark. Tänkte inte på det.

18/6 2006

Now he’s sixty-four

Paul McCartney är inte min favorit-beatle, tvärtom har jag alltid tyckt att hans låtar - som de flesta givetvis är väldigt bra - är sekundära till John Lennons eller ännu hellre George Harrisons. Idag förtjänar han emellertid lite uppmärksamhet även här på Röda Nejlikan, eftersom han faktiskt fyller 64. Undrar om Heather (som väl den nya frun heter) fortfarande behöver honom och matar honom. Eller om de hyr en stuga i Isle of Wight varje sommar?

(Lyssna)

15/6 2006

Ett gott skratt förlänger arbetsdagen

Vissa dagar är det svårare än andra att få något gjort (apropå truismer). Jag har försökt minimera skadorna av de senaste dagarnas chock-värmebölja genom ett ökat vätskeintag (är nu uppe i nästan tre liter om dagen), men man blir ändå helt slut bortåt fyratiden (nu). Jag känner dessutom starka Murphys Lag-vibbar; när jag om en vecka lämnar institutionen tillsammans med en avsevärd hög med böcker för att tillsammans med dessa böcker tillbringa resten av sommaren i företrädesvis horisontalläge på olika platser i Skåne och världen, kommer säkert temperaturen sjunka och nederbörden öka. Just nu, när jag försöker avsluta en termins arbete, tar värmen död på mig. O tunga värld, som så min ungdom pressar.

Förutom att konsumera absurda mängder vatten kan man försöka ta lite pauser då och då för att återfå energi; gå en kort promenad till ICA Tuna och köpa snus, lyssna på något kortare musikstycke, prata fotboll med någon kollega, eller helt enkelt bara surfa runt lite på nätet. Det sistnämnda är både befriande och livsfarligt - risken är överhängande att man fastnar. Speciellt när man hittar sådana grejer som b3ta challenges. Ny tävling varje vecka där man laddar upp sitt photoshop-meckade bidrag på ett givet tema. Bland mina favoriter syns kategorierna “new road signs”, “if Google owned everything” och “the world according to America”. Men det finns många fler. (via Boing Boing).

På flyget är jag muslim

Skulle boka flygbiljetter till Tokyo med KLM igår och möttes av många glada överraskningar. Till skillnad från hittepå-flygbolag som SAS och Austrian är KLM:s biljettbokningssida riktigt bra. Man får det totala priset angivet redan när man sökt upp flighten, och slipper att få nya avgifter varje gång man trycker “Next” (tretusen blir fyraochetthalvttusen på vägen, femtusen blir sjutusen osv.) Man kan välja om man vill sitta vid fönster eller gång, och de möjliga valen av “meal preferences” är makalös:

Med logiken att man säkert får bättre mat om man väljer något annat än standard valde mitt resesällskap “Asian vegetarian”. Själv är jag muslim på den här resan.

14/6 2006

Irrelevant Intelligensmått

På en konferens jag var på sa en förståsigpåare jag känner något som tolkades mycket olika i de delar av auditoriet jag hade möjlighet att diskutera saken med efteråt:

“Do you know what country has the highest IQ in the world? Germany.”

En koll på Google leder till en artikel i The Times - med den lätt komiska rubriken “Germans are brainiest (but at least we’re smarter than the French)” - som verifierar utsagan: Tyskarna och holländarna delar ledningen på 107, med polackerna och svenskarna strax efter på 106 respektive 104. Varken förståsigpåaren jag känner eller The Times gjorde någon som helst ansats att berätta hur man egentligen räknat ut de här medelvärdena, något som vore önskvärt när det rör sig om något så känsligt som intelligens. Bland mina kollegor fanns i stort sett två reaktioner. Den ena var att uttalandet var ett tydligt övertramp, vad skulle till exempel hänt om mannen ifråga (som är svensk) hade sagt att svenskar har världens högsta IQ? Och, just det, hur kan man ens hävda att ett folk är intelligentare än ett annat? Den andra falangen menade följdriktigt att det inte alls var den genomsnittliga intelligensen hos tyskarna som kommenterades, utan bara ett mätetal som egentligen inte säger någonting alls eftersom man inte kan mäta intelligens på det sättet.

Jag har svårt att se något fel i att genomföra intelligenstest (eller IQ-test), lika lite som jag anser det är fel att observera att vissa människor är mer musikaliska än andra eller att konstatera att vissa människor tycker om sushi medan andra inte gör det. Problemen uppstår ju egentligen inte förrän man drar slutsatser av testresultaten och generellt värderar människor olika på grund av det. Elementa. Men vissa kriterier för värdering av människor förefaller ju vara okej och vissa inte. Till exempel blir nog ingen förvånad om jag undviker att fika med personer som kedjeröker eller helst inte umgås i större utsträckning med människor med fascistoida idéer. Däremot ses det nog som både märkligt och obehagligt om jag på allvar hävdar att jag generellt tycker illa om exempelvis Kävlingebor eller folk med rött hår. Så det hela handlar uppenbarligen om någon slags uppdelning av kriterierna i “relevanta” och “irrelevanta”. En definition av diskriminering skulle ju kunna vara att person A i en given situation värderar en person B lägre baserat på irrelevanta egenskaper hos denna person. Och diskriminering är ju dåligt. Så slutsatsen skulle alltså vara att IQ är irrelevant. Bra. Då finns det ingen anledning att prata om IQ: Man kan inte dra några slutsatser av IQ för det är ett irrelevant kriterium för värdering av människor, och det är onödigt att ens tala om det alls eftersom det är irrelevant. Så nu har jag målat in herr förståsigpåare i ett hörn.

For the record: (1) Wikipedia har en bra artikel om IQ som förklarar vad man menar med begreppet. (2) Jag gjorde ett IQ-test på nätet idag. Ha! Jag är smartare än Tyskland.

12/6 2006

Sluta jiddra, börja bevisa!

Jag kan inte riktigt låta bli att kommentera Da Vinci koden som jag såg för någon vecka sedan. Jag tyckte inte det var en speciellt dålig film. Boken är - som tidigare påpekats - fylld av dåliga och billiga stilgrepp, tråkigt språk och bleka, ofulltsändiga karaktärsporträtt. Av en roman förväntar jag mig mer än så, och därför avfärdar jag mer än gärna Da Vinci koden (boken) som en slabbig nagelbitare utan vidare djup. Går man och ser en Hollywood-film (i vilken dessutom Tom Hanks har huvudrollen) vet man emellertid att man bör förvänta sig billiga stilgrepp och bleka karaktärer. Vilket gör att filmen Da Vinci koden är betydligt mer övertygande än boken. Faktiskt även när det gäller konspirationen.

För det är här det börjar bli intressant. När man låter filmen Da Vinci koden vara just en film och inte bekymrar sig så mycket om det skakiga fundamentet intrigen vilar på kan man faktiskt slås av det underhållande och tankeväckande i en riktigt bra konspirationsteori. För även om många konspirationsteorier som fångar ens uppmärksamhet (till exempel att månlandningen 1969 skulle vara en välregisserad bluff eller att Carl-Erik Rosén sköt Olof Palme) verkar fullständigt vansinniga finns det en och annan som är verkligt snillrika och intresseväckande. Snillrika eftersom frånvaron av “sanning” i dem förutsätter ett stort mått av kreativitet och tankearbete hos upphovsmannen och intresseväckande både för att de är signifikanta etnologiska eller antropologiska företeelser och för att de fakiskt kan vara sanna.

Man skulle kunna säga att en konspirationsteori per definition är a priori omöjlig att verifiera eller falsifiera, något som också tas upp i svenska wikipedia. Och det som gör att en konspirationsteori lever kvar är ju att den inte på allvar motbevisas. Vad detta i själva verket betyder är ju att sådana konspirationsteorier som den i Da Vinci koden lika gärna kan vara sanna som falska. En viktig detalj i sammanhanget är ju att Da Vinci kodens kritiker (företrädesvis delar av katolska kyrkan) inte rör ett finger för att bevisa hur det egentligen förhåller sig. Jag har inte läst Breaking the Da Vinci Code eller De-coding Da Vinci, men om någon av de böckerna hade lyckats bevisa Jesus’ gudomlighet skulle jag nog vetat om det ändå vid det här laget.

Därför är det nog i slutändan bara en fråga om vad man väljer att tro på. Det är inte så svårt att tro att Lee Harvey Osvald inte ensam sköt John F Kennedy. Och även om de kanske inte gömmer flygande tefat på Area 51 försiggår där ju säkert något skumt. Neil Armstrong promenerade med all sannolikhet på månen den 20 juli 1969. Fotbolls-VM ägde säkert rum i Sverige 1958. Men var Jesus gift med Maria Magdalena? Inga bevis finns. I förlängningen innebär Da Vinci kodens teorier att Jesus inte uppstod från det döda. Och även om stora delar av vår västerländska kultur är byggd på just detta är det mesta kring det höljt i dunkel. Dessutom är Jesus den enda i hela världshistorien som skall ha klarat av denna bedrift. Vad innebär det egentligen för graden av trovärdighet? Da Vinci koden är en roman och en spelfilm. Om någon forskare presenterar liknande teorier blir han eller hon säkerligen utskrattad, bland annat för att man inte kan bygga forskning på trosuppfattningar eller spekulationer. Men jag tycker nog att bevisbördan borde ligga på kyrkan, som så länge hävdat en massa kontraintuitiva saker och dessutom terroriserat, torterat och mördat med det som ursäkt.

10/6 2006

Ja ä int’ bitter…

…men tre spelare skulle ju onekligen lämnats utanför Sveriges VM-trupp: Marcus Allbäck, Anders Svensson och Niklas Alexandersson. Jag är ytterst tveksam till att ta med spelare i laget på gamla meriter. Andra lag, som till exempel England, tar också med spelare på gamla meriter. Men i fallet England är det Gary Neville och Ashley Cole, som vunnit Champions League och andra feta titlar (och därmed åtminstone kan tillföra erfarenhet och rutin från stora sammanhang). Inte Niklas Alexandersson et consortes som knappt vunnit allsvenskan. Framtiden finns i Rosenberg och Elmander. Och i högsta grad Kim Källström. Att inte han fick starta matchen…

Nej, det blir till att kick back och enjoy Brasilien-Kroatien på tisdag!

8/6 2006

Veckans truismer

“Om skatter var lösningen på samhällsproblem skulle svenska folket inte ha ett bekymmer i världen.” (PJ Anders Linder på sin blogg)

“As long as there have been one true god, people have been killed in his name.” (Ian McKellen som Sir Leigh Teabing i The Da Vinci Code, återgivet ur minnet)

“Man behöver inte vara paranoid för att se kopplingarna mellan Ams och socialdemokraterna” (Expressen i en ledare i förrgår)

7/6 2006

Tävling: Gissa partierna

Nedanstående citat är hämtade från riksdagspartiernas hemsidor, ett citat från varje parti. Samtliga kommer från partiernas egna introduktioner till sin politik. Den som kan para ihop rätt citat med rätt parti vinner en promenad i omgivningarna.

1. “Alla som kan och vill arbeta ska kunna säga; nu går jag till jobbet.”
2. “Ansvar för varandra och för naturen ska vara vägledande när samhället formas.”
3. “Vi vill slå vakt om en trygg, medmänsklig och gemensamt finansierad omsorg.”
4. “Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle”
5. “Människor som av olika orsaker inte kan försörja sig eller av annan anledning behöver stöd och hjälp skall ovillkorligen garanteras detta.”
6. “Att bryta könsrollernas hämmande inverkan är inte något man kan åstadkomma genom någon enstaka temadag i skolan.”
7. “Vi vill satsa på att förstärka de mänskliga rättigheterna.”

6/6 2006

Femtielva triljoner beräkningar senare hittar engelsmännen gåtans lösning

Peter Galisons bok Image and logic är en synnerligen omfångsrik (982 s) historieskrivning över högenergifysiken, nittonhundratalets kanske mest prestigefyllda (och dyraste?) vetenskapliga disciplin. Högenergifysikens krav på hög energi har under snart sjuttio år fått miljonerna att rulla i acceleratorbyggen världen över. Som jag tidigare skrivit har kanske inte alltid beslutsfattare haft full koll på vad de beviljat miljon(miljard)anslagen till, men vill man veta det i detalj är Galison en gjuten läsupplevelse.

Titeln Image and Logic är en hänvisning till de två dominerande “materiella kulturerna” inom högenergifysiken: bubbelkamrarna och elektrodetektorerna. I en accelerator för partikelfysik (synonym) tvingar man upp elektroner eller protoner i hög hastighet. Som Einsteins berömda formel antyder finns ett kvadratiskt samband mellan hastighet och energi (detta har också något att göra med att hastighet är en riktad storhet. Så, nu fick jag in det också) så partiklar som accelereras är alltså energirika. När de nått tillräckligt hög energi/hastighet låter man dem kollidera inuti en detektor. Då händer det grejer. Med hjälp av den sortens detektor som kallas bubbelkammare kan man fotografera spåren av små märkliga partiklar som emitterats i kollisionsögonblicket, och med elektroniska detektorer använder man en teknik som är en slags utveckling av geigerräknaren för att påvisa partiklarnas existens. Det är bara det att man får rätt mycket mer data än ett litet knäpp i en högtalare, och det är här den kniviga biten kommer. Det räcker inte med att bygga hela den häringa cirkulära apparaten (som numera kan ha en omkrets på 27 km. The Superconducting Supercollider var värre, men byggdes aldrig) och allt runtom, anställa personal och det ena med det tredje för att hitta partiklar. När de små liven väl kolliderat inne i detektorn skall all data analyseras. Förr, när man fortfarande använde bubbelkammare, satt helt enkelt folk och tittade på fotografier dagarna i ända för att se om de kunde hitta några balla spår. (Bilden längst upp är från en bubbelkammare.) När man sedermera övergick till att bara använda elektroniska detektorer fick man inga bilder utan egentligen en massa kod som skulle tolkas. Det är kanske onödigt att påpeka att datorernas utveckling underlättat partikelfysikforskningen rejält.

Det ser ju äntligen ut som om LHC (just det, den som är har 27 km omkrets) kommer att öppna snart. Forskarna på Bristol University är verkligen sugna på att upptäcka den här obskyra Higgs-partikeln som visst är pusselbiten som saknas i hela förståelsen av universums uppbyggnad. De har nämligen bestämt sig för att installera tre stycken high performance computers (HPCs) lagom till när LHC börjar producera data. Dessa superdatorer kommer tillsammans att kunna utföra över 13 triljoner beräkningar i sekunden, vilket är lika många som hela jordens befolkning skulle klara av om de samtidigt räknade på miniräknare i tre timmars tid. Så engelsmännen - som en gång i tiden tvekade om de skulle vara med i CERN överhuvudtaget - tänker nu försöka stjäla hela showen med hjälp av några datamaskiner.

Bloggknüller

Jag minns en korrespondentkrönika av Kristian Åström i Berlin som avbröt min morgontrötta rutinlyssning på p1-morgon en dag i det polarklimatsbetonade januari i år. Det var en krönika över så kallade preisknüllers, tyska stormarknaders pangerbjudanden till kunden om “äkta mattor räknat i kilopris eller majskolvar i säckar”. Krönikan var hysteriskt rolig, inte minst på grund av herr Åströms nyansrika skildring av hyllan med hygienprodukter där han upptäcker tandprotesattiraljer med “för svenska öron osannolikt klingande namnen” kukident och fittident. Då ligger ju ordet preisknüller i lä. Jag letade upp ljudfilen nyss, krönikan sändes måndag 9 januari och går att lyssna på här.

En god vän tipsade mig igår om hemsidan med kanske världens roligaste adress: www.auto-knull.de. Trots att preisknüller betyder något i stil med prispressare verkar namnet auto-knull inte hänvisa till utförsäljning av bilar: Ägaren till firman heter E. Knull. Han skriver ett mycket trevligt brev till alla sina kunder under rubriken Wir über uns på hemsidan, vilket han avslutar med:

“Vielleicht haben wir Ihr Interesse geweckt, und Sie schauen sich unsere Angebote einmal in Ruhe an.”

Så vitt jag vet är det ok att driva med tyskar så länge man rättar sig efter den klassiska regeln don’t mention the war. Glad nationaldag.

5/6 2006

Det ettusenförsta skälet

Från nästan alla håll utom Rosenbad och Sveavägen 68 höjs röster om socialdemokratiskt maktmissbruk. Mycket av det som sägs kan tolkas som mer eller mindre naturliga inslag i den begynnande valrörelsen, inte minst det som skrivs på ledarsidorna och bloggen Enpartistaten.se och som rör exempelvis statliga bolags opinionsbildning, utnämningen av tjänstemän och direktörer och privata föreningars partitrogenhet. Alla dessa saker får mig att reagera, och det även helt utan att blanda in politisk/ideologiska ställningstaganden: Det är inte primärt fråga om socialism eller liberalism, vänster eller höger, sossar eller moderater, bidrag eller arbete, skyhögt skatteuttag eller personligt ansvar… och så vidare. När det gäller vilket parti som får min röst i höstens val säger jag som PJ Anders Linder: “…det finns tusen skäl att rösta bort socialdemokraterna men inga bra skäl att rösta in de borgerliga.” Så är det nog. Och på sätt och vis bryr jag mig inte längre. För vad bevis finns för att de borgerliga skulle bete sig annorlunda med makten?

Men det är extraordinärt obehagligt när något som ligger en liberal romantiker med CUDOS*-drömmar varmt om hjärtat - forskningens frihet - också hotas. Min post från förra veckan om Magnus Henreksons uttalanden i Ekots Lördagsintervju behandlar just detta: Henrekson utgår från ansökningssystemet i dagens svenska forskningspolitik och ondgör sig över att forskningsmedel som söks i konkurrens riskerar att fördelas snett, nämligen i större utsträckning till “politiskt korrekt” forskning. Bo Rothstein skriver på DN Debatt idag om politisering av forskningen ur ett annat perspektiv. Statliga forskningsinstitut med socialdemokratiska före detta statsråd och statssekreterare som chefer har fått stort inflytande på agendan och forskningens innehåll snedvrids därmed för att passa in i den sittande regeringens ideologiska diskurs:

“För att få fram forskning om politiskt angelägna problem är allt detta institutsmakeri helt onödigt. Regeringen hade i stället kunnat anslå medel till Vetenskapsrådet för dessa forskningsområden. Ansökningar om forskningsmedel hade då prövats på det sätt som är gängse internationellt, det vill säga genom anlitandet av vetenskapligt kvalificerade bedömare. Förklaringen till denna politisering av forskningen kan således inte ligga i att regeringen har velat prioritera särskilt angelägna forskningsområden. I stället är den enda rimliga förklaringen att man vill skaffa sig detaljkontroll över vilka enskilda forskare som erhåller anslag. Jag har tidigare argumenterat för att denna politisering skadar den svenska forskningens kvalitet. Till detta vill jag nu lägga att politiseringen av svensk forskning nu måste anses skadlig också för den svenska demokratins vitalitet.”

Påfallande ofta hörs forskare i Sverige klaga över hur lågt prioriterad den akademiska vetenskapen och utbildningen verkar vara idag, och jag ingår i den skaran. Det faktum att ansvarig minister för forskningsfrågor också är utbildningsminister och kulturminister samtidigt som det finns en separat samhällsbyggnadsminister är ett symboliskt men också reellt bevis på att kulturen och forskningen och utbildningen är lågrioriterade i Rosenbad. Götterdämmerung.

Men kanske vore det bara bättre om forskningen var ännu mer lågprioriterad i regeringskansliet. Med tanke på hur regeringsmaktens praktiska forskningspolitik ser ut undrar jag om inte de flesta inom akademin skulle tjäna på att vända staten ryggen och falla på knä för det privata kapitalet. Oberoendet skulle kanske inte kunna garanteras, men mångfalden kunde möjligen räddas. Jag vet inte. Någonting säger mig att styrelseledamöterna i gamla döda rika kärringars stiftelser är större försvarare av oberoende och mångfald än Machiavellianska fejk-hedersdoktorer med skrämmande obefintlig respekt för samhället och demokratin de fått förtroendet att förvalta delar av.

Nu har vi fått underlaget för det 1001:e goda skälet att rösta bort socialdemokraterna i höst. I min värld är det förmodligen det tyngst vägande. Mitt förtroende för alliansen är emellertid inte stort nog, så kanske har vi också nu fått -1 skäl att inte rösta fram dem. Skall jag emigrera eller?

————–
* CUDOS är akronymen för sociologen Robert Mertons fyra normer som enligt honom själv bör råda inom det vetenskapliga samfundet: Communism, Universalism, Disinterestedness och Organized Skepticism. De betyder kortfattat i tur och ordning att (1) vetenskaplig forskning är allmängods, (2) en vetenskaplig teori eller resultat skall bedömas helt oberoende av vem som yttrat den, (3) forskare skall lösgöra sitt vetenskapliga värv från sina personliga överväganden och (4) att alla vetenskapliga resultat och teorier skall bemötas med stark skepticism från det omgivande forskarsamhället, så att hållbarheten i dem på bästa sätt kan prövas. Som jag tidigare skrivit är de Mertonska normerna varken en beskrivning av hur vetenskapen faktiskt fungerar eller ett realistiskt nåbart mål. Däremot understår jag mig att hävda att de i högsta grad är eftersträvansvärda ändå.

3/6 2006

Det svarta guldet

Man måste inte hävda att USA invaderade Irak på grund av att de ville säkra den amerikanska oljeimporten, även om det är en i mångt och mycket fullt logisk förklaringsmodell. Istället kan man bara säga som Hans Blix i Ekots Lördagsintervju idag:

“Om Iraks främsta exportvara hade varit dadlar, är det inte särskilt sannolikt att det blivit krig där.”

En ganska nyanserad tolkning av ett tragiskt världsläge: Allt handlar i större eller mindre utsträckning om oljan. Och plötsligt slog det mig att växthuseffekten kanske är ett av våra minsta problem.

2/6 2006

Jackson Pollock uppgraderad till 2.0

Det pratas en del om Web 2.0. Beroende på vem man frågar (eller vilken sida man besöker) innebär Web 2.0 att nätet används till något mer eller mindre interaktivt eller att användarna av det har inflytande över funktionerna, vad som nu menas med det. Vad det verkar koka ner till då alla olika definitioner koordineras är att webbplatser gör något som de gamla 1996-style sidorna inte gjorde. Vilket skulle innebära att RSS, podcaster, bloggar och wikis är Web 2.0. Jag börjar misstänka att uttrycket har ungefär lika mycket innehåll som kunskapsekonomi. Dvs inget alls och allt möjligt på samma gång.

Vad som dock i mitt tycke måste kallas Web 2.0 är JacksonPollock.org (hittad via Boing Boing). Lek loss och gör ditt eget Stone Roses-omslag!

Dream economy eller nightmare economy?

Jag var på en konferens i Dubrovnik med temat “Intellectual Capital of Cities” i början av veckan. Trots att jag verkar inom ett ämne med ganska omfattande kontakter med innovation-halleluja-new-age-ekonomer och deras kompisar har jag sällan hört så många buzzwords om innovation, kreativitet, entreprenörskap och kunskapsekonomi på så kort tid som vid denna konferens i Dubrovnik. Det är - för er information - inte längre enbart tal om knowledge economy och learning society och learning economy och knowledge society utan också dream economy och conciousness society och dream society och conciousness economy och andra variationer på samma fluffiga tema. Det mesta sagt och skrivet i Richard Floridas anda och med stark frånvaro av traditionella akademiska strukturer såsom källhänvisningar och klara begreppsdefinitioner.

Jag dömer helst inte om teoriernas innehåll: Trots min relativa okunskap i ämnet är det helt klart att många av idéerna innehåller åtminstone frön till mycket intressanta teoriutvecklingar om framtidens ekonomi och samhälle och hur framtidens demografi kommer att gestalta sig i relation till kunskap, utbildning och ekonomisk tillväxt. Det jag ställer mig frågande till är det verklighetsfrånvända draget i diskursen. Åtminstone när man fokuserar på Sverige är det pinsamt ignorant att inte se till de omedelbara problem som finns i dagens utbildnings- och arbetsmarknadssituation när man talar om “kunskapsekonomi”. En ledare i Sydsvenskan idag (ej på nätet) diskuterar detta. Det är numera helt uppenbart att attraktivitet på arbetsmarknaden inte står i lineär relation till utbildningsgrad. Allt för många välutbildade unga saknar jobb. Vad är regeringens svar på detta? Att 50% av de unga skall gå vidare till högskoleutbildning efter gymnasiet. Ledaren i Sydsvenskan påpekar träffsäkert att regeringens försvar av arbetsrätten är att Sverige inte skall konkurrera med låglönejobb utan istället satsa på spjutspetsverksamheter där de mest välutbildade skall få jobb. Det vill säga kunskapsekonomin. Uppenbart är att det inte fungerar i dagsläget.

Som jag nyss nämnde hindrar mig min okunskap i ämnet att till fullo skärskåda dessa moderna teorier om den nya ekonomin och samhällets kunskapifiering. Denna okunskap är bekväm så tillvida att jag inte kan tvingas ge ett svar på hur arbetsmarknaden bör förändras för att komma till rätta med problemen. Icke desto mindre innebär okunskapen att jag känner mig mycket frustrerad när de verkligt skarpa hjärnorna i de ämnen som besitter de största kunskaperna på området ger intryck av att ha lyft från marken och tappat kontakten med de verkliga problemen med välutbildade och arbetslösa. Hur skall denna kunskapsekonomi kunna bli verklighet i ett land som Sverige? Tillåt mig att tvivla på att dream economy är svaret.

1/6 2006

Likriktning och “politiskt korrekt” forskning?

Magnus Henrekson, vd för Institutet för näringslivsforskning, var gäst i senaste Ekots Lördagsintervju, och pratade om bristen på mångfald i nationalekonomin som ämne och samhällsdebatten på samma tema. Nationalekonomi, som Gunnar Myrdal lär ha velat översätta med Political Economy på engelska, är ett ideologiskt tyngt ämne, och debattklimatet har hårdnat i Sverige som följd av politisk likriktning. Det är här anslagssystemen för forskning kommer in:

- Du menar att man är beroende av de som ger en anslag?
- Alltså, när man gjorde akademisk karriär förr så följde det ju pengar med professuren. De gör det ju inte idag, utan alla är ju beroende av att söka pengar, ofta i statligt styrda stiftelser med politiska inslag. Och det gör ju att det blir en helt annan lyhördhet än vad man behövde ha tidigare när man hade sin oavsättliga professur och resurser knutna till den.
- Vad innebär denna lyhördhet?
- För det första att det kan gå mode i frågorna. För det andra att de här riktigt stora frågorna kanske du inte tar i utan det blir väldigt väl genomförda studier men på detaljnivå. Men stora vägvals- och systemfrågor blir svårare att ta i för då är det större risk att det blir kontroversiellt.

Margit Silberstein intervjuar. Poängen är god och angelägen även då man kastar blickar utanför nationalekonomin. Jag upplever inte att det finns garantier för att statliga myndigheter inte styrs politiskt och ideologiskt, i synnerhet inte efter Enpartistatens noggranna granskningar. Vid statliga Vetenskapsrådet med flera forskningsfinansiärer söker man forskningsmedel i konkurrens, och trots principerna om olika dimensioner av vetenskaplig excellens som enda bas för beslutsfattandet om enskilda ansökningar finns det nog anledning att känna oro över utvecklingen.