Dubrovnik, tisdag

Solen har gått i moln och delar av mitt ressällskap har ont i halsen, så badet i morse blev inställt. Bibehållen temperatur gör dock utsikterna goda till ett dopp senare under dagen. Dubrovnik, vars historia sträcker sig bakåt till 600-talet, är en stad med makalösa visuella intryck. Den gamla stadsmuren, stor och ståtlig, innesluter gamla stan (Staro Grad) som ligger precis vid vattnet. I bakgrunden syns sluttningarna upp mot det balkanska berglandskapet och den bosniska gränsen och på vägen dit ligger ett myller av små vita hus, precis sådana som man ser på bild i resebyråns skyltfönster i Sverige i början av januari.

Tre lokala öl har jag lyckats examinera: Osjecko, Karlovacko och Lasko (det skall vara små krumelurer över vissa konsonanter, men jag vet inte hur man gör dem). Den fantastiska öl-axeln mellan München och Böhmen bör nu förlängas ner åtminstone till östra Kroatien och Osijek, där Osjecko bryggs. Alla tre är goda, men det sistnämnda tar definitivt plats bredvid Krusovice, Paulaner och Spaten.

Hotellpersonalen tar varje tillfälle som ges att berätta om hur fullbokat hotellet är – men till både frukost och middag är det ödsligt i restaurangen. Jag har inte sett någon bada i poolen, och nere vid havet är det också förvånansvärt tomt. Undrar varför de känner sig nödgade att bluffa. Bussarna – som enligt tidtabell skall gå var tionde minut – kommer och går som de vill. Taxipriserna (för samma sträcka; hotellet – gamla stan) varierar mellan 35 och 60 kuna. Men det är ju klart: Vi är rätt nära Italien.

Och som svar på anonyme Lundensis fråga: Jag har bara bekantat mig med två damer, nämligen organisatörerna av konferensen. De är trevliga och älskvärda och löser problem.