Skeptiska sällskapet
Här är ett sällskap jag skulle vilja vara med i: The Skeptics Society. Med utgångspunkt i skepticism, den grundläggande attityden att inget är sant eller rätt innan övertygande bevis finns, har The Skeptics Society ambitionen att verka för upplysning och utbildning för de som söker klarläggning av och synpunkter på kontroversiella idéer och åsikter. Detta gör man genom att ge ut tidskriften The Skeptic fyra gånger om året, organisera konferenser och workshops och, naturligtvis, synas på webben. Ur sällskapets manifest:
Some people believe that skepticism is the rejection of new ideas, or worse, they confuse “skeptic” with “cynic” and think that skeptics are a bunch of grumpy curmudgeons unwilling to accept any claim that challenges the status quo. This is wrong. Skepticism is a provisional approach to claims. It is the application of reason to any and all ideas — no sacred cows allowed. In other words, skepticism is a method, not a position. Ideally, skeptics do not go into an investigation closed to the possibility that a phenomenon might be real or that a claim might be true. When we say we are “skeptical,” we mean that we must see compelling evidence before we believe.I en tid då kvällstidningarnas löpsedlar talar om att “forskarna funnit nya sätt att gå ner femtio kilo på tre veckor” (min kursivering: vad menas med forskarna?), Illustrerad Vetenskap visar bilder på nanorobotar och galningar på Sydsvenskans insändarsida uttrycker rädslor för “radioaktivt kvicksilver” är The Skeptics Society en varm och hemtrevlig oas.
På mina seminarier med studenterna på vår grundkurs på FPI tenderar diskussionerna ofta att glida in på just felaktiga eller förvrängda bilder av vetenskapen i media. Då visar det sig gång på gång vilken stor och ohanterlig fråga detta faktiskt är. Vems fel är det att vetenskapen förvrängs i media? Behöver folk i allmänhet verkligen veta hur det egentligen ligger till med allting? Skulle det överhuvudtaget vara möjligt för vetenskapsjournalister att visa den “korrekta” bilden av forskning? Vad är egentligen den “korrekta” bilden? Är forskningen mest betjänt av lite mörkläggning som ger arbetsro eller fullständig transparens som verkar i demokratiskt syfte? Den typen av frågor är mycket kniviga att försöka svara på, även om man tillåter sig att blanda in ideologiska ståndpunkter. Men visst är The Skeptics Society en bra början.
Bra bloggpost! Det där är tankar som jag ofta haft anledning att tänka också, inte minst när folk som känner till att jag är fysiker säger saker i stil med att “sådant här tror ju du iallafall inte på” innan de ens berättat om vad det nu är (förvisso en korrekt slutsats i 99 fall av 100, men det är utgångspunkten — att jag á priori skulle förneka ungefär allt — som retar mig).
Om du inte redan upptäckt den vill jag tipsa om Föreningen Vetenskap och Folkbildning (där jag sedan några år är medlem). Det är i mångt och mycket en svensk motsvarighet till The Skeptics Society. Man ger ut medlemstidskriften med fyra välarbetade nummer per år, anordnar ett antal föredragskvällar (tyvärr bara i Stockholm och ibland Uppsala, eftersom det hittills inte funnts tillräckligt med engagerade här nere för att anordna något här) och utser varje år Årets folkbildare (penningpris) och Årets förvillare. Ibland erbjuds även medlemmarna att köpa böcker till rabatterat pris.