30/5 2006

Dubrovnik, tisdag

Solen har gått i moln och delar av mitt ressällskap har ont i halsen, så badet i morse blev inställt. Bibehållen temperatur gör dock utsikterna goda till ett dopp senare under dagen. Dubrovnik, vars historia sträcker sig bakåt till 600-talet, är en stad med makalösa visuella intryck. Den gamla stadsmuren, stor och ståtlig, innesluter gamla stan (Staro Grad) som ligger precis vid vattnet. I bakgrunden syns sluttningarna upp mot det balkanska berglandskapet och den bosniska gränsen och på vägen dit ligger ett myller av små vita hus, precis sådana som man ser på bild i resebyråns skyltfönster i Sverige i början av januari.

Tre lokala öl har jag lyckats examinera: Osjecko, Karlovacko och Lasko (det skall vara små krumelurer över vissa konsonanter, men jag vet inte hur man gör dem). Den fantastiska öl-axeln mellan München och Böhmen bör nu förlängas ner åtminstone till östra Kroatien och Osijek, där Osjecko bryggs. Alla tre är goda, men det sistnämnda tar definitivt plats bredvid Krusovice, Paulaner och Spaten.

Hotellpersonalen tar varje tillfälle som ges att berätta om hur fullbokat hotellet är – men till både frukost och middag är det ödsligt i restaurangen. Jag har inte sett någon bada i poolen, och nere vid havet är det också förvånansvärt tomt. Undrar varför de känner sig nödgade att bluffa. Bussarna – som enligt tidtabell skall gå var tionde minut – kommer och går som de vill. Taxipriserna (för samma sträcka; hotellet – gamla stan) varierar mellan 35 och 60 kuna. Men det är ju klart: Vi är rätt nära Italien.

Och som svar på anonyme Lundensis fråga: Jag har bara bekantat mig med två damer, nämligen organisatörerna av konferensen. De är trevliga och älskvärda och löser problem.

29/5 2006

Dubrovnik, måndag morgon

…och Adriatiska Havet är precis så klart, salt, och varmt som alla alltid säger. Morgonbadet kl 07.00 tillhör de bästa dopp jag någonsin tagit. Antalet kommentarer om det “fantastiska klimatet” från på mina reskamrater börjar närma sig höjden i meter på de bosniska bergen i bakgrunden. Weather Widget säger “Lund 9°C” och jag längtar inte hem. Utsikten från mitt hotellrum är makalös, beundra den i bilden ovan. Och som om det inte vore nog pryds Dubrovniks stadsvapen av ordet “LIBERTAS”. Fortsättning följer.

27/5 2006

Röda Nejlikan?
Röda Nejlikan!

Jag ställde mig framför bokhyllan hemma igår, bokhyllan med skönlitteratur. Det var länge sedan jag bara betraktade mitt blygsamma bibliotek, och nu upptäckte jag en hel del titlar som jag glömt bort att jag hade. De fyra volymer som gjorde mig mest glad var de tre läderbanden med den oavkortade (men lyckligtvis till svenska översatta) De tre Musketörerna samt den skamfilade Röda Nejlikan, samtliga kvarlevor från min alltmer avlägsna mellanstadietid. Få saker fick mig som tioåring att rysa så som dessa böcker. Inte långt efter kom givetvis Greven av Monte Cristo (som jag också har, i en mycket fin inbunden samlarutgåva), men det var Röda Nejlikan och Musketörerna som smällde högst. En stilla gissning så här femton år senare är att jag läst dem minste fem gånger, senaste gången förmodligen i början av högstadiet. Trots att denna typ av minnen ofta är höljda i ett ej helt transparent skimmer vill jag nog påstå att dessa böcker var den verkliga inledningen på mitt läsande liv.

Jag är inte helt nöjd med namnet Homeboy Yksel. Få människor (och det är visserligen synd och skam) vet ens vem den riktige Yksel är. Han spelar ju inte ens i landslaget längre. Och sanningen att säga (men föga förvånande) tillhör han inte riktigt längre mina främsta förebilder. Homeboy är kanske heller inte det mest klockrena prefix som finns. Visserligen: ett namn är ett namn är ett namn och Homeboy Yksel är kanske lite inarbetat. Efter en lång funderare igår fattade jag beslutet att åtminstone delvis genomföra en namnändring på bloggen. Homeboy Yksel får vara kvar, det är för jobbigt att ändra webbadressen. Men det kompletteras från och med nu med Röda Nejlikan, som trots sin lite teatraliska klang och eventuellt pretentiösa hänsyftning passar rätt bra eftersom det är en hyllning till en fantastisk roman (ok, ungdomsbok) som bidrog starkt till att etablera de läsvanor jag idag njuter goda frukter av och utan vars relativt tidiga etablering mitt liv skulle varit mycket fattigare.

Sen är det ju klart att om jag minns bokens huvudperson rätt (vilket jag säkert inte gör, jag skall läsa om den nu) finns det all anledning att dra ideologiska växlar på denna bloggs nya titel. men det ber jag att få återkomma till.

24/5 2006

Det brinner i Nicaragua!

ESA - European Space Agency - har liksom jag tröttnat på dålig uppdatering av Google Earth, och ger sig in på marknaden. Deras bilder av jorden är inte högupplösta direkt, men visar i så kallat “near real time” svarta bilder av jorden med röda prickar för bränder. Just det, bränder. Idag brinner det extra mycket i Mellanamerika. För den som undrar.

22/5 2006

Hur många frakturer blev det på årets karneval?

Man skall sluta när det är som bäst. Igår kväll, när jag precis hade myllrat ut ur universitetshuset efter att ha sett en extraordinärt bra Karnevalsrevy, fann jag mig snart sittandes med ett glas champagne i handen. Hur det gick till är en annan historia, känslan var i varje fall påtaglig: Man skall sluta när det är som bäst. Så jag tog den sista promenaden ut genom karnevalsområdets portar och avslutade därmed karnevalsfirandet för egen del. Ett karnevalsfirande som till lika delar var precis som vanligt (det var min femte karneval) och väldigt ovanligt. Ovanligt eftersom en viktig detalj störde festen ordentligt.

Det är meningen att hela stan och i synnerhet alla studenter (jag anser mig gärna tillhöra båda kategorierna) skall roa sig kungligt i tre dagar. Men vissa ansvariga myndigheter och vissa myndiga ansvariga verkar göra sitt bästa för att sabba. Det står i karnevalsprogrammet att de allra flesta människor omedelbart associerar ordet “karneval” med ordet “öl”, något som är fullt naturligt, eller åtminstone kunde ha varit fullt naturligt. Om det inte vore för att myndigheterna envisas med att försöka detaljbestämma strukturen på kontaktytan mellan öl och karneval. På området fanns fyra öltält och givetvis får man inte konsumera öl eller annan alkoholhaltig dryck utanför dessa. Vilket innebär mellan en halvtimmes och en timmes kö för att komma in (alltså varje gång man vill ha en öl. Inlåst.), ingen möjlighet att dricka en pilsner och lyssna på en konsert samtidigt, stora biffiga vakter som detaljgranskar in- och utpasserande och som genom sin blotta närvaro sänker stämningen radikalt, samt ganska mycket insmugglade flaskor med mer eller mindre trevligt innehåll, företrädesvis i händerna på de minderåriga som man vill hindra att dricka mellanöl. Klassisk problematik: Vad vill man helst att ungdomarna skall dricka, mellanöl eller fulsprit?

Som sagt, klassisk problematik. Sverige har seriösa alkoholproblem, och de manifesterar sig inte bara i den fascistoida uppfattningen att myndigheter skall styra medborgarens alkoholkonsumtion. Jag har tidigare kommenterat Alkoholkommitténs skräckpropaganda och Systembolagets aggressiva reklamkampanjer. I Sydsvenskan idag intervjuas “Lundaforskaren Kent Johnsson” (vilket ämne han forskar i framgår inte) som menar att var fjärde student mellan 18 och 25 år dricker för mycket. Visserligen menar Johnsson att femton drinkar i veckan är ett mått på överdriven konsumtion, vilket man kanske kan hålla med om. Märkligare blir det när han börjar resonera kring promillehalter:

“Enligt Kent Johnsson blir det kaos i hjärnan när berusningen överstiger en promille.
– Då är man beredd att göra saker som man normalt sett aldrig skulle göra. Då uppkommer de akuta skadorna med brutna ben och armar, säger han.”

Det finns alltså ett linjärt samband mellan promillehalt och frakturer. Vilket fantastiskt forskningsresultat. En koll i LUCAT visar att Kent Johnsson forskar inom “klinisk alkoholforskning” på MAS. En så duktig kille borde rimligtvis känna till det överlägset bästa sättet att undvika “brutna ben och armar”, nämligen att sluta när det är som bäst. Samt att de flesta människor nog mår bäst av att själva avgöra när den stunden inträder.

19/5 2006

Stäm mig!

Lars Danielsson funderar öppet i SvD idag på att polisanmäla de bloggare som spekulerat mer eller mindre skämtsamt om herr Statssekreterares förehavanden på annandag jul 2004:

“Man kan bland annat på hemsidor, som drivs av politiska företrädare, läsa lögnaktiga påståenden om att jag inte lämnade min fru och mina barn på annandagen 2004 för att ta mig till Rosenbad utan för att i stället besöka en kvinnlig medarbetare. På en hemsida inbjuds alla som vill att fritt spekulera om vad jag hade för mig på annandagen.”

Två viktiga påpekanden kan göras angående detta. För det första är mer eller mindre skämtsamma spekulationer om politikers och regeringstjänstemäns förehavanden något som dessa personer nog helt enkelt får acceptera. För det andra skulle nog Lars Danielsson fortfarande vara samma gråa ointressanta politruck (och därmed inte vara av något intresse alls för skvallermedia och skvallerbloggare) om han inte för egen maskin målat in sig i ett hörn med lögner och andra märkligheter.

Här är en uppmaning: Ni som hittar ert namn i listan nedan kan ju klicka på länken, läsa och sedan lämna in en stämningsansökan i närmaste domstol. Det ser jag fram emot.

George Bush, Butiksbiträdet på H&M, kristendomen, Alkoholkommittén, Hillevi Larsson, Microsoft, Mona Sahlin, Mel Gibson, Stephan Müchler, Anitra Steen, Anders Fogh Rasmussen, The Cardigans, Göran Persson, Bo Ringholm, Jesus.

18/5 2006

Here we go again…

Da Vinci koden har världspremiär imorgon. När jag hade läst boken skrev jag att jag “undrar varför katoliker alltid måste ta sig själva och allt som berör dem på så förbaskat stort allvar”. Den här romanen (alltså skönlitterära romanen, ni vet fiktion, diktkonst, fantasiberättelse…) mötte enormt mycket negativ uppståndelse inom framförallt katolska kyrkan, och företrädare ansåg att den var “farlig”. Nu har den som sagt blivit film (alltså spelfilm, drama…). Och det har börjat bra: abc rapporterar att The Catholic Secular Forum i Indien uppmanar kristna att hungerstrejka mot filmen och Manila Standard skriver om den fillipinska ärkebiskopen Ramon Arguelles som enligt egen uppgift “skall leda ett korståg för att få filmen bannlyst”.

Om katolikerna tycker att Da Vinci koden innebär ett imageproblem för dem är det nog läge att tänka om. Nu är väl Jesus inte själv med i filmen, men bilden som tecknas av honom i boken, som förälskad i Maria Magdalena och inte alls inställd på att torteras och dö, är betydligt mer tilltalande än en annan film om honom som gick på biograferna för ett par år sedan. Om man frågar mig.

Filmen Da Vinci koden är i Cannes just nu, och skådespelarna håller traditionsenliga presskonferenser. Enligt SvD sa Ian McKellen:

“Jag tror jättegärna på att Jesus var gift. Och jag vet att katolska kyrkan har svårt för homosexuella, så det är väl bara bra om de får bevis på att Jesus inte var bög?”

16/5 2006

iBook blir MacBook och jag blir besviken

Det här har jag väntat på med både spänning och viss förskräckelse sedan januari i år. Världens kanske bästa dator om man ser till helheten - naturligtvis den jag har, iBook G4 12″ - ersätts nu av en intel-baserad variant vid namn MacBook. Till dess fördel talar: Intel Core Duo, Front Row, inbyggd iSight-kamera, att den är tunn och att den är ny. Till dess nackdel talar förutom dess namn att den inte finns med 12″-skärm. Nya MacBook har en 13″ widescreen-skärm vilket gör den större. Jämför man iBook G4 12″ med MacBook får man följande resultat (cm):

	iBook G4		MacBook		skillnad
bredd	28,5		32,5		4
djup	23,0		22,7		-0,3
tjocklek	3,42		2,75		-0,67

Jag tänker i alla fall hålla fast vid min söta lilla iBook som är så liten en dator kan vara med bibehållen komfort. Klart man hade velat ha en intelprocessor och mer minne. Men det är som i en del andra sammanhang: storleken har betydelse.

15/5 2006

Själva poängen med det hela …eller nåt

I alla vetenskapliga discipliner som ägnar sig åt teoretiserande och problematiserande över verkliga ting finns fundamentala frågor som ofta har tautologisk eller kontradiktorisk karaktär. Eller förresten, det vore synd att inskränka det till vetenskapliga discipliner - mänskligt tänkande i allmänhet brottas ju med frågor av denna typ. Jag syftar inte på Vad är meningen med livet?, den frågan är av en helt annan kaliber. Snarare menar jag problem av teodice-typen eller hönan-och-ägget-frågor.

Inom mitt ämnesområde finns en klassisk definitionsproblematik som intressant nog (eller olyckligtvis, beroende på hur man ser det) alltid blandar sig i leken på någon nivå. Det gäller kategoriseringen av vetenskaplig verksamhet i grundforskning och tillämpad forskning. Försöken eller önskan att göra en sådan distinktion har förmodligen funnits väldigt länge, men är ytterst påtaglig när vetenskaplig verksamhet på ett eller annat sätt skall relateras till samhället, vilket ju är ett av syftena med vetenskapsstudier. Förmodligen är den Lineära Modellen medskyldig till den stundtals vårdslösa kategoriseringen av forskning i grundläggande och tillämpad. Modellen - vars fader jag skrev om för lite sedan - beskriver teknisk innovation som en lineär process, där grundforskning leder till tillämpad forskning som leder till produktutveckling som leder till kommersialisering. Policyimplikationerna - som hade (och har) stor påverkan på forskningspolitikens diskurs under det senaste halvseklet och lite mer - är att de statlig inblandning i innovation och teknisk utveckling kan inskränkas till storskaliga satsningar på så kallad grundforskning.

Vad är då problemet, förutom att den Lineära Modellen förklarats oduglig? Helt enkelt att grundforskning och tillämpad forskning sällan eller aldrig är två helt och fullt separabla verksamheter. Många har visat detta, bland annat Donald Stokes i en trevlig bok vid namn Pasteur’s Quadrant. Enligt Stokes (och enligt vanligt sunt förnuft egentligen) finns fler dimensioner. Pasteur till exempel, var intresserad både av fundamental förståelse av naturen och praktisk tillämpning. Detsamma gäller de flesta stora vetenskapsmännen i historien: Arkimedes, Newton, Gauss, Kelvin, Maxwell, Galilei, för att nämna några. Att hitta exempel på forskare som ägnat sig uteslutande åt fundamental förståelse av naturen eller som ägnat sig helt åt tillämpning eller direkt produktutveckling är betydligt svårare. Kanske är Albert Einstein och Thomas Alva Edison tänkbara respektive exempel.

Den berömde kärnfysikern och nestorn i amerikansk forskningspolitisk debatt Alvin Weinberg skrev en bok på sextiotalet som heter Reflections on Big Science. I kapitlet Universities and disciplines utvecklar han en mycket intressant tanke om grundforskning, tillämpad forskning och relationerna dem emellan. I bästa Stokes-stil (eller snarare tvärtom, Stokes bok kom långt senare) hävdar Weinberg att distinktionen inte alls var lika tydlig bland tidigare generationer forskare. Genom att dela upp motivationen för forskare i endogen och exogen utvecklar Weinberg tesen att alla discipliner har sitt ursprung i exogen motivation. Det är lösningen av praktiska problem som gör att forskningsfält etableras: Matematikens utsprung var i behovet att mäta, termodynamiken grundades i intresset för ångmaskinen, och vissa skulle nog hävda att alkemisternas guldlängtan var all kemis ursprung. Den nyfikenhetsbaserade forskningen - alltså den endogent motiverade - växer fram först när de angelägna och/eller brådskande problemen är lösta. Makes sense. Det hela blir emellertid fullständigt först när Weinberg förklarar vad som skiljer endogent motiverad forskning från så kallad grundforskning. Tidigare i samma bok har han hävdat att nya vetenskapliga discipliner också kan uppkomma då specifika problem inom andra ämnen dyker upp, vars lösning ligger utanför originaldisciplinen. Motivation av den typen är rimligen också exogen. Bytet av perspektiv - från att försöka klassificera själva verksamheten till att diskutera varianter av motivationen för den - är i sig intressant och meningsfullt. Det är dessutom enligt Weinberg universitetens uppgift att “purifiera” vetenskapen, nämligen att ta hand om de discipliner som behöver motiveras endogent, dvs genom fundamentalt kunskapssökande. Visserligen implicerar detta en slags policy- eller planeringsrelaterad delning av vetenskapen i grundläggande och tillämpad, men den kan jag precis som Weinberg överlåta åt andra att göra.

Nu kommer poängen. Vad Weinberg egentligen gör är ju faktiskt att vrida perspektivet något och peka ut ett annat teoretiskt ramverk för problematiken. Genom att bortse från etiketterna grundläggande och tillämpad och istället tala om exogen och endogen motivation, har han undvikit fällan. Vilket är det man i allmänhet är hänvisad till att försöka göra när man resonerar kring problem av denna typ. Stor omväg för en liten poäng, men ack så intressant på vägen. Så skall det se ut!

Så från och med nu - och för att förtydliga vill jag påpeka att just detta är skrivet med rikliga mängder glimt i ögat - vill jag inte höra fler frågor angående relevansen eller nyttan med mitt avhandlingsarbete.

14/5 2006

Digital livsstil for real

Jag tror att den digitala revolutionen i någon mening har blivit verklighet nu och inte bara ett populärt uttryck, åtminstone för mitt vidkommande. Sedan jag skaffade en dator som fungerar och innehåller program som är skräddarsydda för funktionalitet och som låter mig bestämma mycket själv har jag i högre grad tagit kontroll över informationsflödet som når mig. Jag äger ingen tv, och jag prenumererar endast pliktskyldigt på Sydsvenskan, men jag läser allt mindre i den, och det börjar bli svårt att motivera kostnaden. Två saker har förändrat min informationskonsumtion markant: RSS och podcaster. Surfandet tar tid och är ineffektivt. Visst ägnar jag mig en del åt det (kolla mitt del.icio.us-konto), men det är endast när specifik information skall sökas upp. RSS-prenumerationerna via NetNewsWire fungerar utmärkt. Där finns bland andra: EurekAlert, Johan Norberg, Det Perfekta Tomrummet, Prometheus och The Unofficial Apple Weblog. Lysande sätt att läsa bloggar med mera. RSS-flödena från nyhetssidorna slipper man med rätt val av podcaster. Om någon därute händelsevis inte vet hur en podcast fungerar, så kan jag meddela att det är för mig det enskilt största skälet att skaffa en iPod. P1-morgon i all ära, men det är inte dumt att lyssna på The Daily Front Page podcast från New York Times när man cyklar till jobbet. Just så funkar det nämligen. Prenumerationen gör att det senaste avsnittet automatiskt laddas ner till iTunes och kopplar man i iPoden laddas det över, färdigt att lyssnas på. Det samma gäller givetvis Konflikt och Ekots Lördagsintervju i P1 som jag regelbundet lyssnar på. För alla som har svårt att anpassa sig till etermedias ofta ganska märkliga scheman och sändningstider är podcaster en befrielse.

Ibland undrar jag hur min föräldrageneration (och för den delen tidigare generationer) egentligen stod ut med bara statsägd television och lokala morgontidningar. Det fanns väl i och för sig inget alternativ. World Wide Web och e-post ändrade kanske en del av våra livsmönster och gjorde nog mer av informationen demokratisk. RSS och podcaster känns som ännu större steg mot en så fulländad valfrihet som är möjligt.

Det dröjde visst något decennium innan detta helgonförklarade fiberoptiknät verkligen började leverera.

13/5 2006

Veckans citat

…är från George Packers lilla kommentar i förra veckans New Yorker, om presidentens sporadiska möten med före detta ministrar och tjänstemän.

“This is not a President who places his faith in the wisdom of men.”

Väl sammanfattat.

12/5 2006

April månads mest sålda album

Kan inte riktigt låta bli: På hitlistan för albumförsäljning i april i år återfinns Lunds Studentsångares skiva Sköna Maj på första plats. Före Eric Gadd, Morissey, Madonna och The Knife.

Alla tiders världsrekord slaget (?)

Hastighet är en riktad storhet. Smaka på den. Jag skulle misstänka att just den meningen, “hastighet är en riktad storhet”, skulle kunna användas för att sortera folk i naturvetare och samhällsvetare/humanister. Jag skulle tro att i stort sett alla naturvetare tycker det är helt självklart att hastighet är en riktad storhet, jag menar, den måste vara det eftersom sträcka eller avstånd kan uttryckas som en primitiv funktion av hastighet. Samtidigt finns det för en humanist förmodligen få saker som har mindre betydelse än om hastighet är en riktad storhet eller ej.

Världsrekordet - och då menar jag världsrekordet - i hastighet innehas sedan tidernas begynnelse av fotonerna. Åtminstone säger rådande naturvetenskapliga världsbild det. Ljusets hastighet är 299792458 m/s eller ungefär 83000 km/h. Ljus färdas normalt sett i den hastigheten, och en av Einsteins fundamentala principer är att ingenting kan gå fortare än ljuset. Jag skriver “normalt sett” eftersom en märklig upptäckt gjorts av professor Robert Boyd vid University of Rochester. Han och hans kompisar har experimenterat med ljus och bland annat fått det att gå baklänges, dvs med negativ hastighet. (Yeah, right.) Ljuset uppförde sig då på helt andra sätt än vad man kanske är van vid. Bland annat, berättar Boyd i en Newsflash,

“We sent a pulse through an optical fiber, and before its peak even entered the fiber, it was exiting the other end. “

När jag var barn brukade vi säga att “höjden av snabbhet” är att stänga ett skåp, låsa det, och kasta in nyckeln innan dörren gått igen. Något i den stilen har alltså professor Boyd genomfört. Eller kanske inte. När Boyd och polarna mätte lite noggrannare upptäckte de att

“(…) the pulse inside the fiber was actually moving backward, linking the input and output pulses.”

vilket alltså skulle vara förklaringen till att det såg ut som en variant av “höjden av snabbhet”. Men det som verkligen borde sätta myror i huvet på folk är ju att ljuset faktiskt gick snabbare när det gick baklänges. Vilket på något sätt får mig (med synnerligen begränsade kunskaper i fysik och tämligen ringrostig matematisk utbildning) att tappa tråden. Visst kan det gå fortare för mig ibland att cykla hem från jobbet än att cykla till jobbet, men jag har svårt att föreställa mig att små fotoner skulle vara utsatta för något motsvarande motvind eller uppförsbackar.

“I know this all sounds weird, but this is the way the world works”

säger Professor Boyd.

11/5 2006

När jag googlade på google på google…

Efter att Gustav tipsat om Google Trends fick jag för mig att kolla hur mycket olika grejer Google egentligen har. Så jag kollade. Här är de tjugo första träffarna (av 1,4 miljarder):

1. Google (huvudsidan, den jag sökte från)
2. Google Talk (chatprogram)
3. Google Maps
4. Google Earth
5. Google News (istället för RSS-nyheter)
6. Google Scholar (ganska användbart!)
7. Google Groups (någon slags kategoriserad sökmotor)
8. Google (Storbritannien)
9. Google Video
10. Google (Kanada)
11. Google Toolbar (för IE)
12. Google Image Search
13. GMail
14. Google Book Search (fulltextsökning på böcker, med förhandsgranskning av utvalda sidor)
15. Google Desktop Download (en slags widgets för Windows)
16. Google Directory (ungefär som Google Groups, om jag förstår det rätt)
17. Google Suggest (Om man vill ha hjälp med googlandet)
18. Google (Australien)
19. Official Google Blog
20. Google Moon (som Google Earth, fast med månen)

Tricky George

Idag när jag läste denna rubrik på SvD.se föll ännu en pusselbit på plats i en liten tanke jag haft sedan det amerikanska predsidentvalet 2004. Det rör sig om likheterna mellan Richard Nixon och George W Bush. Tre bitar hade jag tidigare: Utnyttjandet av en demoniserad fiende i valkampanjer (kommunismen respektive terrorismen), det inte helt oproblematiska förhållandet till pressen, samt katastrofalt dålig hantering av anfallskrig på andra kontinenter. Den fjärde pusselbiten har med popularitet att göra; som SvD skriver är Bush’s popularitet nu nere på så låg nivå att endast Nixon, Carter och Bush den äldre varit lika impopulära.

Så till den femte pusselbiten. Visst hade det suttit fint att höra Bush citera Nixon och säga:

“Therefore, I shall resign presidency, effective by noon tomorrow.”

Men förmodligen får vi väl hålla till godo med demokrat-seger i kongressvalet i höst. Hade inte varit helt dumt det heller.

10/5 2006

Bortom det absurda

I H&M’s fönster såg jag igår ett par vita bomullsbyxor med mycket snygga pressveck som bara kostade 199 kr, och jag köper vanligtvis hellre billigt slit-och-släng än chansar på det dyra som - om man har otur - kan hålla samma låga kvalitet. Inne i butiken stod byxorna ej att finna. Jag frågade ett butiksbiträde med tom blick om bomullsbyxorna i skylten, och hon tog fram ett par säckiga linnebyxor. Visserligen vita, men i linne. Följande konversation utspelade sig:

Butiksbiträdet: Här är de.
Jag: Nej. Det där är linne. Jag vill ha bomullsbyxorna som ni har i skylten.
Hon: Men det är de här.
Jag: Nej. Detta är linne. Jobbar du här?
Hon (indignerad): Ja.
Jag: Och du vet inte skillnaden på bomull och linne?
Hon:Vänta. Jag skall gå och kolla.

Varpå jag ger upp och går därifrån.

4/5 2006

Skeptiska sällskapet

Här är ett sällskap jag skulle vilja vara med i: The Skeptics Society. Med utgångspunkt i skepticism, den grundläggande attityden att inget är sant eller rätt innan övertygande bevis finns, har The Skeptics Society ambitionen att verka för upplysning och utbildning för de som söker klarläggning av och synpunkter på kontroversiella idéer och åsikter. Detta gör man genom att ge ut tidskriften The Skeptic fyra gånger om året, organisera konferenser och workshops och, naturligtvis, synas på webben. Ur sällskapets manifest:

Some people believe that skepticism is the rejection of new ideas, or worse, they confuse “skeptic” with “cynic” and think that skeptics are a bunch of grumpy curmudgeons unwilling to accept any claim that challenges the status quo. This is wrong. Skepticism is a provisional approach to claims. It is the application of reason to any and all ideas — no sacred cows allowed. In other words, skepticism is a method, not a position. Ideally, skeptics do not go into an investigation closed to the possibility that a phenomenon might be real or that a claim might be true. When we say we are “skeptical,” we mean that we must see compelling evidence before we believe.

I en tid då kvällstidningarnas löpsedlar talar om att “forskarna funnit nya sätt att gå ner femtio kilo på tre veckor” (min kursivering: vad menas med forskarna?), Illustrerad Vetenskap visar bilder på nanorobotar och galningar på Sydsvenskans insändarsida uttrycker rädslor för “radioaktivt kvicksilver” är The Skeptics Society en varm och hemtrevlig oas.

På mina seminarier med studenterna på vår grundkurs på FPI tenderar diskussionerna ofta att glida in på just felaktiga eller förvrängda bilder av vetenskapen i media. Då visar det sig gång på gång vilken stor och ohanterlig fråga detta faktiskt är. Vems fel är det att vetenskapen förvrängs i media? Behöver folk i allmänhet verkligen veta hur det egentligen ligger till med allting? Skulle det överhuvudtaget vara möjligt för vetenskapsjournalister att visa den “korrekta” bilden av forskning? Vad är egentligen den “korrekta” bilden? Är forskningen mest betjänt av lite mörkläggning som ger arbetsro eller fullständig transparens som verkar i demokratiskt syfte? Den typen av frågor är mycket kniviga att försöka svara på, även om man tillåter sig att blanda in ideologiska ståndpunkter. Men visst är The Skeptics Society en bra början.

175-årsjubileum och fint besök på lördag

Nu avbryter vi för lite reklam.

På lördag (6 maj) gästas Lund av en av de största svenska operastjärnorna, Katarina Dalayman, som kommer för att mottaga Lunds Studentsångförenings Solistpris instiftat av Tetra Laval, samt konsertera tillsammans med Lunds Studentsångare på den stora jubileumskonserten i universitetets aula. Konserterna är klockan 14.00 och 17.00 och hör och häpna: Det finns biljetter kvar! Man kan köpa dem på Studentinfo i AF-borgen. Förutom sopranstjärnan Dalaymans väna sångstämma kommer man under konserten att få höra Lunds Studentsångare riva av magnifika manskörsverk av Richard Wagner, Max Reger, Vejlo Tormis och Darius Milhaux. Samt två uruppföranden av kända svenska kompositörer. Tillfället kanske inte kommer tillbaka förrän år 2031, då det är 200-årsjubileum…

3/5 2006

Pressfrihetens dag

Den kanske viktigaste demokratiska grundstenen av alla har sin egen dag idag. Det är nämligen World Press Freedom Day, utlyst av Unesco. Egentligen borde man skriva något mycket kontroversiellt här på bloggen idag, för att liksom visa var skåpet skall stå, på själva skåpplaceringsdagen. Men jag nöjer mig med artikel 19 i FN-konventionen om Mänskliga Rättigheter:

“Everyone has the right to freedom of opinion and expression; the right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media regardless of frontiers.”

Tänk vad enkelt det egentligen borde vara.

(Jag fick inte Sydsvenskan i morse. Undrar om det betyder något?)

2/5 2006

“Hi! I’m a Mac.”

Apples nya tv-reklam, som just haft premiär i USA och som man kan titta på här, fokuserar på säkerheten och stabiliteten i Mac OS X. Två skådisar spelar en Mac och en PC (“Hi! I’m a Mac” och “Hi! I’m a PC”) och pratar om vad de kan göra och hur bra de är. Extra kul är virus-reklamen, där PC-killen är förkyld och däckar i slutet. Och den med en japansk digitalkamera som macen obehindrat pratar med. För att inte tala om omstarts-reklamen, där PC:n plötsligt hänger sig och blir tvungen att starta om. Ytterligare en sak som PC-världen verkar sakna helt: Humor.

1/5 2006

Neutron-sorgebarnet

Aah… ESS. European Spallation Source. Diskuterat, omtvistat och hårt marknadsfört. Men inte byggt. Fortfarande, flera år efter att ESS Scandianvia Konsortiet lämnade in sin ansökan om värdskap i Lund, har inget hänt. Regeringens specielle utredare Allan Larsson skrev en rapport där han förordade ett svenskt värdskap. Regeringen gjorde ingenting. Jag skrev också en rapport. Ingen gjorde någonting. Och ingen i Europa verkar egentligen veta vem som skall ta vilket beslut och när. Annat är det med amerikanerna. Deras spallationskälla är redan up and running.