21/4 2006

Bedrägeriet Kristendomen

Adam Gopnik skriver i förra veckans The New Yorker (ej online) om Judasevangeliet som nu – trots att texten varit känd i några decennier – givits ut på engelska som för första gången:

“The finding of the new Gospel, though obviously remarkable as a bit of textual history, no more challenges the basis of the Church’s faith than the discovery of a document from the nineteenth century written in Ohio and defending King George would be a challenge to the basis of American democracy. (…) Yet the Judas Gospel is an eye-opener anyway. First, because it is useful to be reminded, in a time of renewed fundamentalism, that religions actually have no fundament: that the inerrant texts and unchallenged holies of any faith are the work of men and time. Any orthodoxy is the snapshot of a moment. (…) And then the new Gospel casts a spell – for sympathetic freethinkers, especially – because it reminds us of the literary strength of the canonic Gospels, exactly for their marriage of the celestial and the commonplace. (…) Simply as editors, the early Church fathers did a fine job of leaving the strong stories in and the weird ones out.”

För mig är det lika svindlande varje gång det slår mig att något så dåligt belagt och bekräftat och så uppenbart konstruerat och tillrättalagt har så stor påverkan på världen att man med det som ursäkt och motivering begår oförrätter mot de man inte tycker uppfyller de egna och självutnämnt överlägsna uppfattningarna. Som till exempel att förfölja och diskriminera människor med annan sexuell läggning än normen. Eller implicit förvärra aids-epidemin i Afrika.