4/4 2006

Körklangen, kardinalen och övertonerna

Som körsångare hamnar man med jämna mellanrum i diskussioner om klang; att ha en vacker klang i rösten, att kören har en gemensam fin klang, att åstadkomma en körklang som bär i en viss akustik med mera. Jag är ju glad amatör på området (att sjunga alltså), så jag vet egentligen inte mer än att kontinuerlig träning av rösten och medvetenhet om hur man sjunger har stor betydelse för den häringa klangen. Det lär vara så att det hela till syvende og sist har med övertoner att göra: När man bildar ljud i strupen är en “grundton” dominerande, men omgiven av mängder av mycket höga övertoner som - om de kontrolleras - kan ge olika typer av klang och därigenom olika karaktär på musiken. Nu rapporteras att en forskargrupp vid Indiana University Bloomington, Purdue University och Australian National University har genomfört en nogrann studie av fågelarten cardinals (som enligt den här något tvivelaktiga sidan heter stenknäck på svenska) och kommit fram till att vibrationerna i halsen på fågeln då den sjunger (som tydligen tidigare är väl dokumenterade) har stor betydelse för ljudet som kommer ut. Kardinalen eller stenknäcken (jag undrar om den verkligen heter så) har alltså en teknik för att minska antalet övertoner, vilket gör att tonerna upplevs som renare. På höga frekvenser används samma teknik av sopraner för att få en genomträngande ton, men det är på lägre frekvenser som kardinalens speciella begåvning kommer till sin rätt:

“At low frequencies, the bird increases the volume of its oropharyngeal cavity and even expands the top of its esophagus. (…) These air-filled structures form a single cavity with a resonant frequency that matches the main frequency of the song. This amplifies the fundamental frequency and suppresses overtones.”

Undrar när vår körpedagog tänker börja lära ut den här tekniken. Den verkar milt uttryckt ansträngande, att döma av den här filmen. Men snyggt är det ju, speciellt på våren.