8/3 2006

Arbete åt folket!

Fördelningspolitik. Trots en lätt socialistisk klang är detta ett ord som även jag - på ett grundläggande plan - gillar. Det handlar väl i praktiken om att med politisk styrning jämna ut inkomstskillnader, att göra den ekonomiska situationen för de fattigaste bättre, kanske på bekostnad av de rikare. Men det är självfallet medlen det handlar om. Den svenska fördelningspolitiken fungerar i allt väsentligt inte. Joakim Johansson, fil dr i nationalekonomi, skriver på DN debatt om förändringen i svenska låginkomsttagares situation jämfört med andra Europeiska länder:

“Statistiken pekar med andra ord på att svenska låginkomsttagare, mätt i materiell standard, sakta men säkert halkar efter låginkomsttagare i andra utvecklade länder.”

Orsaken är enkel: Försörjning av människor med hjälp av bidrag följer inte det normala mönstret för tillväxt och förbättrad standard. Som bidragstagare kan man inte bli befordrad eller söka ett jobb med högre lön, och man har begränsade möjligheter att spara och göra privata investeringar för att öka sin materiella standard. Det exempel som ligger närmast för mig att ta upp är studiemedlet, eftersom det är det enda bidrag jag har personlig erfarenhet av. Pengarna betalas ut i princip utan motprestation. Man måste visserligen läsa minst 15 poäng per termin för att utbetalningarna skall fortsätta, men det finns ingen som helst möjlighet att öka inkomsten om man är speciellt ambitiös eller driven. Helt enkelt eftersom man inte får betalt för vad man gör utan för… ja, vad? Vad får man betalt för?

Jag är absolut inte motståndare till sociala skyddsnät, om de är just skyddsnät. Att 20 procent av befolkningen på ett eller annat sätt är beroende av bidrag för sin försörjning betyder just precis att 20 procent av befolkningen inte har några som helst möjligheter att vare sig på kort eller lång sikt påverka sin ekonomiska situation. Om de inte sätts i arbete. Joakim Johansson:

“Den som värnar den fattigaste delen av befolkningens väl och ve borde därför kämpa för att en betydande del av dessa människor går från utanförskap till arbete. Paradoxalt nog innebär det att den fattigare delen av befolkningen skulle gynnas av mindre fördelningspolitik och mer politik som syftar till att förbättra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.”

Som jag ser det är det sistnämnda ett exempel på lyckad fördelningspolitik: att erbjuda varje människa tillräckliga förutsättningar att försörja sig själv. Det är kontraproduktivt och osolidariskt (just det, osolidariskt!) att erbjuda bidrag som alternativ till arbete med lön annat än i absoluta nödfall.