Det är något visst med vinter-OS.

Jag är ingen idrottande person. Så, nu var det sagt. De få tillfällen jag roas av att röra på mig för rörandets skull är när gräset på våren blir tillräckligt grönt för att lira lite boll. Förmodligen beror det mest på att jag gillar våren och att jag är fotbollsfrälst: Som MFF:are och i övrigt hardcore-skåning är det liksom det gröna gräset och inget annat som lockar. Ibland slår mig tanken att jag kanske är den enda studenten/forskaren vid hela Lunds Universitet som aldrig varit inne på Gerdahallen. (Nja, min far har nog heller aldrig varit där. Men han påstår att han skall börja gå dit nu.) Kort sagt: Sport ger mig väldigt lite. Och det där ohämmade hejandet på specifika lag är mig ganska främmande, om man bortser från Malmö FF då, men även där har krigarblodet stillnad rätt rejält för mig de senaste åren. I fotbolls-VM tycker jag den första halvan av turneringen är bäst; när inget är avgjort och inget tabellräknande och “vem-får-vi-möta-i-kvartsfinalen”-taktik finns i tränarnas, spelarnas och kommentatorernas huvuden. Så jag borde vara måttligt intresserad av något sådant som vinter-OS.

Men det är ändå något visst med svenskar på pallen. Jag tillhör inte Stenmark-generationen, för jag har aldrig varit med om att lektioner i skolan avbrutits för att alla skall kolla på Stenmarks åk. Däremot tillhör jag Gunde Svan-generationen, om det nu finns en sådan. Jag har svaga minnen av Thomas Wassberg i OS 1984 i Sarajevo. Naturligtvis minns jag inte att det var i Sarajevo, men jag minns den skäggige lunsen med snor-istapparna och jag minns de fem olympiska ringarna. Än mer minns jag stafettguldet och Gundes femmilsguld från Calgary 1988. Och mest av allt minns jag det mörka 90-talets orubbliga norska dominans i skidspåren: Dählie, Ulvang, Alsgaard… det tog aldrig slut. Efter Per Elofsson-epoken som fick ett så tragiskt slut och alla norska stafettspurter och alla finska fuskare och alla svenska stolpe-ut är man rätt luttrad. Men jag frågar mig ständigt varför i hela friden jag bryr mig om längdskidåkning. Jag fattar det inte. Femmilen och stafetten är närmast heliga stunder för mig, men jag har inte den blekaste aning om varför jag överhuvudtaget bryr mig. Jag har knappt ens stått på ett par skidor själv. Jag tycker väldigt illa om vintern som fenomen. Och jag borde verkligen inte hysa sådana nationalistiska känslor att jag ens berörs det minsta av hur det går för svenskarna.

Men igår, när det än en gång stod klart att världens snabbaste skidåkare heter Björn Lind och är från Sverige, kände jag en fläkt av känslan från Gundes guld i Calgary 1988 och Per Elofssons dubbeljakts-guld från VM i Lahti 2001: En svensk skidhjälte utklassar alla. Det är förbannat stort. Och Turin-OS är det mest framgångsrika någonsin för Sveriges del. Tänk om Anders Södergren hittar formen i söndagens femmil. Tänk om. Jag skulle bli överlycklig. Och nästa dag skulle jag fråga mig själv igen: Varför spelar det någon roll? Varför vet jag ens vad sveriges största medaljhopp i en OS-femmil heter?

Jag ger upp. Heja Sverige!