Efter att ha läst Yttrandefrihetslagen och Tryckfrihetsförordningen tycker jag det verkar som att det finns en massa tillfällen när censur kan tillgripas. Fast jag är lite osäker på om regeringen kan förordna om beslag eller om de måste beordra justitiekanslern först. SÄPO kan ju hur som helst göra det.

I det här fallet är det väl fortfarande otydligt vad den olycksalige UD-tjänstemannen egentligen sa i telefon.

Johan Norbergs tre poänger står trots allt oemotsagda, och förmedlar vederbörlig kritik och oro över UD:s uppenbara kränkning av yttrandefriheten. Till skillnad från Peter Erikssons (Ekots Lördagsintervju), Göran Perssons (Sossarnas valupptakt) och Nils (representerande sossebloggen Erlanderbrigaderna) innehållslösa kommentarer.

Om jag förstår Johan Norberg rätt, hävdar han att regeringen inte har någon som helst laglig möjlighet att tillgripa censur. Det är möjligt att han menar att regeringen just i det enskilda fallet inte skulle ha laglig möjlighet att tillgripa censur. Om jag förstår grundlagarna rätt, har regeringen laglig möjlighet att tillgripa censur i vissa lägen.

När du säger “yttrandefriheten”, menar du då yttrandefrihet som en objektiv storhet eller så som den definieras i svensk lag?

När du säger “Johan Norbergs poänger står oemotsagda”, menar du då att Johan Norberg har objektivt rätt eller att ingen människa har ifrågasatt hans slutsatser?

Vad jag framförallt menar att det specifika fallet och UD:s/Säpo:s agerande - precis som Johan Norberg påpekat i de tre punkter som jag citerat - har betydligt större proportioner än vad man eventuellt kan utläsa av den svenska författningstexten. Jag menar vidare att Peter Eriksson, President Persson och Nils verkar vilja gömma sig för dessa genom att babbla om teknikaliteter. Det uppfattar jag som både fegt och förolämpande.

Du behöver inte betvivla mina varma känslor för den svenska yttrandefriheten. Jag är faktiskt, på allvar och utan några som helst dolda motiv för att hålla regeringen om ryggen, intresserad om Johan Norberg har rätt när han säger att regeringen inte hade haft stöd i lagen om den hade censurerat.

Att föra tillbaka diskussionen på vad som står i grundlagarna är principiellt viktigt, eftersom lagarna utgör spelreglerna för yttrandefriheten, och jag menar att debatten i dessa frågor allt för ofta fokuserar på vad som “känns rätt” i det ena eller det andra fallet.

Anser vi exempelvis att det är rätt att regeringen enligt grundlagarna, under vissa omständigheter, har rätt att censurera medier? Hur väger vi yttrandefriheten mot konkurrerande lagstiftningar om hets mot folkgrupp, förtal, upphovsrättslagstiftning, landsförräderi och liknande?

Att du istället tolkade mitt inlägg som “att babbla om teknikaliteter”, som en “innehållslös” kommentar och som något “fegt och förolämpande” är jag ledsen för. Det var inte avsikten.

Grejen är att Dina eventuella motiv att hålla regeringen om ryggen inte är speciellt dolda, och i den rådande politiska situationen i Sverige tar jag helst det säkra före det osäkra och misstror alla som på ett eller annat sätt har koppling till socialdemokratin när de diskuterar något som har med densamma att göra. Det betyder givetvis inte att jag inte kan ändra åsikt. Efter ditt senaste förtydligande är jag därför utan tvekan beredd att tillskriva Dina kommentarer både innehåll och goda avsikter. Om Du sedan skulle vilja svara på dina egna frågor i förra kommentaren skulle det hela bli än mer intressant, för då kan vi nog föra diskussionen tillbaka till där den nog var tänkt att vara från början: Om censur är acceptabelt och vilken roll grundlagen egentligen har. Min ståndpunkt i just den frågan behöver nog inte förtydligas, men dina tankar om saken skulle vara intressanta att ta del av.

“…Dina eventuella motiv att hålla regeringen om ryggen inte är speciellt dolda”.

Jag antar att du menar att jag som socialdemokrat per definition håller regeringen om ryggen? Visst, vi är 140 000 onda, själlösa robotar som kontrolleras från Rosenbad med hjälp av Bluetooth. ;)

Yttrandefriheten, då. Till att börja med gjorde pol. sak.-en på UD uppenbarligen fel då han ringde nätleverantören, och det är oklart om han agerade på uppdrag av utrikesministerna. JK hade redan uttalat att publiceringen av Muhammedkarikatyrerna på SD:s hemsida inte var lagvidrigt, och då har regeringskansliet strängt taget inte så mycket med det att göra. Att Göran Persson sedan hängde ut killen i en intervju var kanske också diskutabelt.

När det gäller yttrandefriheten i allmänhet skulle jag önska att det var möjligt att hålla den helt fri, men jag tror dessvärre att den i vissa fall måste begränsas.

Vissa av de begränsningar som finns tycker jag är delvis olyckliga, och jag skulle önska att det fanns en del ytterligare begränsningar. Luddigt? Kanske. Verkligheten är luddig.

Ta till exempel barnpornografiförbudet, som pressades igenom snabbt och i princip utan reflektioner under nittiotalet. Alla är ju överens om att barnpornografi är dåligt, men är inte risken att man träffar sådant som inte är pornografi? Hur avgör man när en bild på ett barn är avsett att vara pornografi?

Ett annat exempel: domen mot Åke Green visar, bland annat, att det är helt OK att hetsa mot bögar, medan det inte är OK att hetsa mot exempelvis judar. Då kan man tycka att det ska vara tillåtet att hetsa mot judar också, eller att det inte heller ska vara tillåtet att hetsa mot bögar. En otrevlig inkonsekvens är det hur som helst.

Upphovsrättslagstiftningen är ju en sak för sig, och den tycker jag är alldeles för stark och att utvecklingen går åt fel håll. Google har ju exempelvis fått kritik mot att de censurerar sökresultat i Kina, men de censurerar också sökresultat i andra länder, bland annat USA, av just upphovsrättsliga skäl. För ett äldre exempel, tänk på Disney när de tvingade Arne Anka att byta näbb. Ingen yttrandefrihet där inte (tills Arne gick och köpte en anknäbb på Buttericks).

Och sen kommer så “rikets säkerhet”. Å ena sidan blir man ju misstänksam. Vadå rikets säkerhet? Minns FIB Aktuellt! Å andra sidan är det förmodligen rimligt att jag som medborgare tjänar på att en del försvarshemligheter inte faller i fiendens händer, hur roligt det än skulle vara att blogga om dem.

Sammanfattningsvis: det är klart att jag inte har ett färdigt recept för yttrandefriheten. Men under debatten om Muhammedkarikatyrerna har jag tyckt mig se en tendens hos dem som ställer upp för att försvara yttrandefriheten inte verkar vara intresserade av att problematisera begreppen, och det trots att våra egna grundlagar har en rad olika begränsningar i yttrandefriheten.

Det verkar som att en del debattörer anser att det finns en omedelbar koppling mellan ordet “yttrandefrihet” och den abstrakta företeelse som ordet betecknar. Och det är möjligt att det är småaktigt och dubiöst av mig att försöka problematisera yttrandefriheten (är jag egentligen kristdemokrat och vill återinföra förbud mot hädelse, kramar jag terrorister, eller tror jag att den demokratiska socialismen tjänar på en allt mer repressiv stat?), men jag tror inte att vi nödvändigtvis faller ner i barbari bara för att vi för en diskussion kring normativa demokrativärden.

Nåt åt det hållet.