Makskifte för maktskiftets skull

I Sverige finns en märklig och väl utbredd uppfattning bland folk att det är nyttigt för landet om samma regering sitter kvar val efter val. Trots mina tidigare påhopp (1, 2, 3) på ledande gestalter inom sittande regeringspartiet är jag i nuläget inte övertygad om att Allians för Sverige verkligen skulle göra politiken speciellt annorlunda. De stora, betydande frågorna är förvånansvärt frånvarande i debatten: förutsättningarna för entreprenörskap och företagande, den högre utbildningens framtid, statens ohälsosamma monopol på några områden. Däremot tror jag, liksom Ericssons VD Carl-Henric Svanberg, att ett regeringsskifte i höst skulle vara “vitaliserande”.

Att byta regering då och då borde rimligtvis ge lite större spänst åt den politiska debatten och pressa politikerna till större engagemang och bättre förankring i verkligheten. Det är inte regeringsmaktens uppgift att konsolidera. Landets högsta politiska ledning måste hålla sig a jour med samhällets små och stora förändringar, och inte tveka att ifrågasätta delar av de fundament deras politik vilar på. Om den förda politiken med jämna mellanrum utsätts för väl grundade revideringar borde det bara innebära förtroendevinster. Men det är inte möjligt utan att politikerna får erfarenheter både av maktinnehav och av opposition.

Naturligtvis tycker inte President Persson, Sekreterare Ulvskog och Hans Karlsson (vem är han egentligen?) det. Och deras brist på verklighetsförankring och vitalitet gör sig påmind ännu en gång när de går till motattack mot näringslivsföreträdare som egentligen inte attackerat dem från början utan bara givit uttryck för ganska sunda funderingar i bästa demokratiska anda.