4/2 2006

Kjersgaards julafton

Ett allvarligt problem med kontroversen om teckningarna av Muhammed i Jyllandsposten är att förtrycket och hetsen mot muslimer i Danmark med all sannolikhet får extra bränsle av den. Man kan ju fråga retoriskt vad som skadar islam och muslimer mest: karikatyrer av Profeten eller bilder av palestinier som bränner danska flaggor. För tanten Kjersgaard och hennes Dansk Folkeparti är ju konflikten rena julklappen:

“Muhammed-tegningerne må ikke blive anledning til, at der opføres en moské i København. Det vil være at sende et signal om, at vi lader os skræmme af et hysterisk fundamentalistisk muslimsk forsøg på afpresning.” (Carl Christian Ebbesen, gruppledare för DF i Folketinget i ett pressmeddelande)

“Sagen om muhammed-tegningerne drejer sig ikke om en undskyldning fra Jyllands-Posten eller statsministeren, men om islam og kristendom. Om frihed og ufrihed. (…) hvis Danmark bøjer sig i denne sag, vil det blandt muslimske fanatikere blive opfattet som et ikke-muslimsk knæfald for islamisk lov. Som en sejr til shariaens middelaldermørke – og som et grønt lys for en uendelig række af nye uacceptable krav. (…) Nøglen til konfliktens løsning findes hverken i statsministeriet eller i redaktionslokalerne på Grøndalsvej i Viby. Nøglen ligger gemt i moskeen på Dortheavej i Københavns nordvestkvarter” (Pia Kjersgaard i sitt veckobrev 30/1)

Och det faktum att Anders Fogh Rasmussen länge tjurskalligt vägrade att vara tillmötesgående i frågan spär ju på min värsta farhåga: att den danska regeringen får förnyad kraft i och vidgat underlag för sin muslimhatande politik och att danska folket genom att deras flagga bränns (etcetera) finner sig orsakade att ställa sig bakom Fogh Rasmussen och Kjersgaard. Mörker i Danmark. Och allt på grund av en smula bristande omdöme hos Jyllanspostens ansvariga utgivare.