Apple skall visst hålla något slags press-event idag, och då brukar nya produkter presenteras. Något som får alla macnördar att fullständigt förlora sig i vilda spekulationer om vad som skall komma.
Engadget arrangerade en tävling till vilken man kunde skicka in sin egen photoshoppade nya macprodukt. Många var väldigt bra, men iCube Shuffle var helt klart bäst:
Speciellt reklamtexten längst ner. Det är humor!
Den så kallade “smutskastningskampanjen” mot Fredrik Reinfeldt, som det spekuleras har större proportioner än vad vi hittils sett, påminner inte så lite om en dopningskandal inom idrotten. Jag kommer främst att tänka på skid-VM i Lahtis 2001 då hela finska landslaget ertappades med att systematiskt ha använt den förbjudna substansen Hemohes. Mitt minne av händelserna är inte helt knivskarpt längre, men det gick till ungefär så här:
Efter den inledande distansen på 15 km klassiskt åkte finske åkaren Jari Isometsä fast i dopingkontrollen. (Loppet vann Per Elofsson. Inga finnar utom Isometsä åkte.) Någon dag senare satt han på presskonferenspodiet, och på var sin sida om honom satt finske landslagsläkaren (vars namn jag glömt) och förbundskaptenen Kari-Pekka Kyrö. Isometsä förklarade skamset att han ensam och helt på eget bevåg tagit otillåtna medel, och landslagsledningen fördömde den enskilde åkarens dåliga omdöme. Isometsä blev avstängd och åkte hem. Mästerskapet hade befriats från fusket. Trodde vi.
Bara några dagar senare gjorde Wada (Internationella Anti-Doping Kommittén) ett oannonserat tillslag mot den finska förläggningen. Man fann mängder av utrustning för bloddopning, och tester gjordes av hela finska landslaget. Varje finsk åkare var dopad med Hemohes, och landslagsledningen hade organiserat alltihop. Den största dopingskandalen i längdskidåkningens historia var ett faktum. Det visade sig senare att finska landslagsledningens klumpiga hanterande av kanyler och blodpåsar (jag kommer att tänka på ip-nummer) var en av de saker som ledde Wada på rätt spår.
Slutsatserna överlåter jag åt andra att dra.
Jag är ingen idrottande person. Så, nu var det sagt. De få tillfällen jag roas av att röra på mig för rörandets skull är när gräset på våren blir tillräckligt grönt för att lira lite boll. Förmodligen beror det mest på att jag gillar våren och att jag är fotbollsfrälst: Som MFF:are och i övrigt hardcore-skåning är det liksom det gröna gräset och inget annat som lockar. Ibland slår mig tanken att jag kanske är den enda studenten/forskaren vid hela Lunds Universitet som aldrig varit inne på Gerdahallen. (Nja, min far har nog heller aldrig varit där. Men han påstår att han skall börja gå dit nu.) Kort sagt: Sport ger mig väldigt lite. Och det där ohämmade hejandet på specifika lag är mig ganska främmande, om man bortser från Malmö FF då, men även där har krigarblodet stillnad rätt rejält för mig de senaste åren. I fotbolls-VM tycker jag den första halvan av turneringen är bäst; när inget är avgjort och inget tabellräknande och “vem-får-vi-möta-i-kvartsfinalen”-taktik finns i tränarnas, spelarnas och kommentatorernas huvuden. Så jag borde vara måttligt intresserad av något sådant som vinter-OS.
Men det är ändå något visst med svenskar på pallen. Jag tillhör inte Stenmark-generationen, för jag har aldrig varit med om att lektioner i skolan avbrutits för att alla skall kolla på Stenmarks åk. Däremot tillhör jag Gunde Svan-generationen, om det nu finns en sådan. Jag har svaga minnen av Thomas Wassberg i OS 1984 i Sarajevo. Naturligtvis minns jag inte att det var i Sarajevo, men jag minns den skäggige lunsen med snor-istapparna och jag minns de fem olympiska ringarna. Än mer minns jag stafettguldet och Gundes femmilsguld från Calgary 1988. Och mest av allt minns jag det mörka 90-talets orubbliga norska dominans i skidspåren: Dählie, Ulvang, Alsgaard… det tog aldrig slut. Efter Per Elofsson-epoken som fick ett så tragiskt slut och alla norska stafettspurter och alla finska fuskare och alla svenska stolpe-ut är man rätt luttrad. Men jag frågar mig ständigt varför i hela friden jag bryr mig om längdskidåkning. Jag fattar det inte. Femmilen och stafetten är närmast heliga stunder för mig, men jag har inte den blekaste aning om varför jag överhuvudtaget bryr mig. Jag har knappt ens stått på ett par skidor själv. Jag tycker väldigt illa om vintern som fenomen. Och jag borde verkligen inte hysa sådana nationalistiska känslor att jag ens berörs det minsta av hur det går för svenskarna.
Men igår, när det än en gång stod klart att världens snabbaste skidåkare heter Björn Lind och är från Sverige, kände jag en fläkt av känslan från Gundes guld i Calgary 1988 och Per Elofssons dubbeljakts-guld från VM i Lahti 2001: En svensk skidhjälte utklassar alla. Det är förbannat stort. Och Turin-OS är det mest framgångsrika någonsin för Sveriges del. Tänk om Anders Södergren hittar formen i söndagens femmil. Tänk om. Jag skulle bli överlycklig. Och nästa dag skulle jag fråga mig själv igen: Varför spelar det någon roll? Varför vet jag ens vad sveriges största medaljhopp i en OS-femmil heter?
Jag ger upp. Heja Sverige!
Jag skrev för någon vecka sedan om Microsofts fantastiska förmåga att driva mig till vansinne. Den gången rörde det sig om en så kallad “OLE-handling” som Excel väntade på att Word skulle utföra, men som Word glömt bort eller helt enkelt struntade i. En annan favorit är dialogrutan från Windows 98 som talar om att en fil inte kan raderas eftersom det finns för lite diskutrymme (med det sublima tillägget: radera en eller flera filer för att frigöra diskutrymme). PC Magazine visar idag en mängd förhandsbilder från den kommande Windows Vista. Bland dem finns en bild på en dialogruta som talar om att Windows Explorer (jag tror det är motsvarigheten till Finder, dvs fil- och katalogsystemets gränssnitt) har slutat att fungera, och att det förmodligen kommer att ta flera minuter innan Windows har fattat vad som egentligen hänt. Det säger faktiskt allt om denna kommande nya windowsversion: den fungerar helt enkelt precis lika dåligt som sina föregångare.
Enpartistaten.se fortsätter att kommentera och kritisera på ett mycket initierat och välformulerat sätt. Idag kommenterar de Olof Peterssons inlägg på DN Debatt i vilket problemen med Konstitutionsutskottet och dess ledamöters dubbla roller begrundas och bringas i ljuset med konstitutionellt perspektiv. Både Olof Petersson och Enpartistaten.se påpekar frånvaron av en riktig ansvarsutkrävande och granskande makt i Svensk politik. Denna demokratiska brist har enligt Enpartistaten.se “bidragit till Persson-regimens arrogans” och enligt Olof Petersson riskerar den att “undergräva allmänhetens förtroende för det demokratiska systemet”. Båda är på helt rätt spår, även om de tycks ha lite olika agenda. KU:s granskning av Tsunamikatastrofen har verkligen blottlagt ett fundamentalt problem som riskerar att undergräva demokratin som sådan i Sverige, och som nog faktiskt redan gjort det. I ett land som Sverige, där den ideologiska debatten har gått i stiltje och folk verkar rösta på det parti som ljuger bäst, är demokratin hotad på allvar. Regeringspartiet kan fortsätta att ljuga och missköta sig, för ingen seriös granskning sker. Det är enkelt att hänvisa till de allmänna valen och säga att regeringar måste vinna väljarnas förtroende varje val för att sitta kvar, men man kan inte kräva av väljarna att de skall utföra en kontinuerlig och grundlig granskning av makten i den omfattning som krävs. Om ingen granskande instans finns som kan blottlägga politikernas lögner och missdåd för folket kommer folket att fortsätta tro på lögnerna och köpa bortförklaringarna av missdåden. Politiker ljuger, politiker begår misstag, politiker undviker gärna att erkänna sina misstag. Det är tyvärr naturligt och det gäller hela den politiska skalan. Om demokratin skall fungera krävs att väljarna förses med information grundad på professionell och saklig granskning. Annars kan vi lika gärna spela tärning om regeringsmakten.
Uppdatering: Carl Bildt är inte längre aktiv i svensk inrikespolitik, och kan därför tillåta sig att frångå den svenska politikerlinjens ständiga rävspel och vridande av sanningar. På ledarsidan i SvD idag resonerar han kring problematiken att en statsekreterare (Danielsson) kan ljuga för en granskningsinstans (katastrofkommissionen) utan att det får påföljder. Och nästan ännu värre: utan att folk blir mer förbannade. Carl Bildt är också inne på lögnspåret. Fler borde följa efter.
Två personer verksamma vid Timbro ligger bakom den nya blogg vid namn Enpartistaten.se som har för syfte att granska det sittande regeringspartiets maktmissbruk. I programförklaringen kan man läsa:
“Till slut har partiet (s), den privata föreningen (LO) och den offentliga makten (staten) vuxit ihop. Folket vänjer sig vid dessa förhållanden och reagerar inte längre över missförhållanden och övergrepp. Demokratiska problem och tendenser till korruption ses som naturliga företeelser. Om detta handlar Enpartistaten.se.”En sådan blogg är mer än välkommen. I nådens år 2006 är den viktigaste politiska frågan i Sverige den som handlar om Socialdemokratins långa period vid makten, som alldeles uppenbart skadat delar av demokratins fundament. På alla nivåer pekar situationen i riktning mot att ett maktskifte är alldeles nödvändigt. Oavsett om hänvisningen går till LO, arbetslösheten, skattetrycket, utnämningspolitiken, ledande politikers arrogans, Tsunamin, EU-politiken, energipolitiken, företagsklimatet eller maktkoncentrationen i Rosenbad är det tydligt att Socialdemokraterna har överlevt sig själva på mer än en punkt. Goda utgångspunkter för granskning av alla dessa problem finns på Enpartistaten.se. Min RSS-ström är redan öppnad.
I brist på annat struntprat att skriva på bloggen idag gör jag en liten newsflash.
En dåre vid namn John C Dvorak hävdar i PC Magazine att Apple till följd av bytet till Intel-processorer kommer att överge Mac OS X till förmån för Windows i sina maskiner. “The most phenomenal turnabout in the history of desktop computing,” skriver han enligt TUAW.
Den första kända trojanen skriven för Mac OS X lär ha drabbat oss, meddelar flera Mac-bloggar idag (bl a MacSlash, MacPro). Det är kanske nu man skall börja fundera över om helvetet faktiskt frusit till is under den gångna natten. Trojanen sprids med en fil som heter “latestpics.tgz” och som man måste ladda ner och öppna för att den skall kunna skada datorn. Ingen anledning att höja Terror Alert från grön till gul nu heller alltså.
Sverige förlorade med 5-0 mot Ryssland idag. Tur att vi har Anna Carin Olofsson och Anja Pärson. Och sprintarna. För något hockeyguld lär vi inte få förrän helvetet fryser till is…
Det här var förmodligen den mest onödiga post jag skrivit någonsin. Eller i och för sig… den här var också rätt meningslös. Och denna. Och denna. Och… nu räcker det för idag.
Idag fick jag min kära iBook tillbaka, efter en veckas saknad. Killarna på MacSupport har bytt logikkortet som var skadat. Jag fick veta två intressanta detaljer: (1) Apple tillverkade under två års tid iBookar med defekt logikkort och min är en av dem (men garantin för just logikkortet är tre år istället för ett år som det är med resten av datorn). (2) Oavsett om man har en iBook med defekt logikkort eller ej, finns ett sätt att undvika att det går sönder, eller åtminstone minska risken för att det händer. Alla som läser detta och är ägare till en iBook bör lägga det följande på minnet: När man lyfter datorn (för att flytta den eller ändra position när man har den i knät) skall man absolut inte lyfta bara nere i ena hörnet. Resten av datorns tyngd gör då att kortet som sitter just där man håller böjs (man kan till och med se det) och det är ett enormt slitage. Jag vet inte om detsamma gäller PowerBook, men det skadar ju inte att vara försiktig även med silvriga Apple-datorer.
Det fanns en tid innan Mac OS X. Det är ibland svårt att tro, men för bara fem-sex år sedan kördes Mac OS 9 respektive några versioner av Mac OS 8 på Apples datorer. Då var egentligen ingenting bättre än i Windows-mörkret. Systemet var inte stabilt, det kraschade och gav konstiga felmeddelanden och dessutom var det ganska fult. Jag påmindes om den tiden i går kväll när jag tog mig an att installera Mac OS 9 på en gammal PowerBook G3 (som har för lite minne och hårddisk för att köra X). Jag påmindes om det ännu en gång alldeles nyss när Word hängde sig. Jag har ingen aning om varför, men Word har för vana att sluta funka då och då. Mac OS X är ett så pass stabilt system så att alla andra processer går som vanligt fast ett program kraschar eller hänger sig. Därför var jag naiv nog att tro att jag kunde redigera mitt diagram i Excel en stund medan Word blev färdigt med vad det nu var det gjorde. Men det dröjde naturligtvis inte många sekunder innan Excel bestämde sig för att solidaritets-hänga sig med Word. Så här såg dialogrutan ut:
En OLE-handling. En OLE-handling? Jag har inte sett något så dumt sedan jag senast jobbade i Windows. Och gissa vad som hände när jag klickade ok? Just det, den dök upp igen. Och igen. Och igen. Bara att gå till Finder och tvångsavsluta hela skiten. Tack Apple för OS X som kan hantera sådant här. Och Microsoft: Ni är ena patetiska charlataner. Jag tycker nästan synd om er. Men mest hatar jag er.
Säpo och UD har tagit initiativ till stängandet av Sverigedemokraternas webbtidning, sedan en karikatyr av profeten Muhammed publicerats där, meddelas idag (SvD mfl). Johan Norberg drar slutsatser:
1) Sveriges regering utövar censur utan stöd i lagen.Liksom Johan Norberg och Stockholm Spectator publicerar jag här en skämtteckning (som dessutom är ganska rolig):
2) Sveriges regering visar genom detta att hot mot svenskar och danskar leder till svenska policyförändringar, vilket visar extremister att våld lönar sig.
3) Sveriges regering gör Sverigedemokraterna - ett litet rasistparti - till martyrer för yttrandefriheten.
Det finns olika sätt för företag att åtgärda fel och problem med sina produkter. Vissa låter garanti täcka reparationer, andra erbjuder telefonsupport eller ger dig helt enkelt en ny om den gamla skulle gå sönder. Allas vårt favoritföretag Microsoft är innovativa när det gäller denna form av problemlösning. Windows XP är inte världens säkraste operativsystem, i synnerhet inte om man använder det tillsammans med Internet Explorer. Fåfänga försök med uppdateringar och säkerhetspaket har kontinuerligt gjorts, men inget verkar riktigt funka. Så nu provar man ett nytt trick: En betaltjänst för att skydda datorn mot spyware, virus och annat otrevligt. Denna tjänst kommer att lanseras i juni och skall enligt uppgift kosta femtio dollar om året. Då garanterar Microsoft att de kommer att skydda din patetiska pc-maskin. Den typen av löften har jag hört förr, men att ta betalt av kunderna för att man inte lyckas konstruera bra grejer… Macfeber gör en träffsäker jämförelse: “Det är lite som att köpa bil och sedan vara tvungen att betala 5000 spänn om året i airbag-avgift.”
I Sverige finns en märklig och väl utbredd uppfattning bland folk att det är nyttigt för landet om samma regering sitter kvar val efter val. Trots mina tidigare påhopp (1, 2, 3) på ledande gestalter inom sittande regeringspartiet är jag i nuläget inte övertygad om att Allians för Sverige verkligen skulle göra politiken speciellt annorlunda. De stora, betydande frågorna är förvånansvärt frånvarande i debatten: förutsättningarna för entreprenörskap och företagande, den högre utbildningens framtid, statens ohälsosamma monopol på några områden. Däremot tror jag, liksom Ericssons VD Carl-Henric Svanberg, att ett regeringsskifte i höst skulle vara “vitaliserande”.
Att byta regering då och då borde rimligtvis ge lite större spänst åt den politiska debatten och pressa politikerna till större engagemang och bättre förankring i verkligheten. Det är inte regeringsmaktens uppgift att konsolidera. Landets högsta politiska ledning måste hålla sig a jour med samhällets små och stora förändringar, och inte tveka att ifrågasätta delar av de fundament deras politik vilar på. Om den förda politiken med jämna mellanrum utsätts för väl grundade revideringar borde det bara innebära förtroendevinster. Men det är inte möjligt utan att politikerna får erfarenheter både av maktinnehav och av opposition.
Naturligtvis tycker inte President Persson, Sekreterare Ulvskog och Hans Karlsson (vem är han egentligen?) det. Och deras brist på verklighetsförankring och vitalitet gör sig påmind ännu en gång när de går till motattack mot näringslivsföreträdare som egentligen inte attackerat dem från början utan bara givit uttryck för ganska sunda funderingar i bästa demokratiska anda.
För att väga upp mitt förra lätt patetiska depressions-inlägg, tänkte jag dela med mig av en underbar passage i boken jag just läser, Daniel S Greenberg’s The Politics of Pure Science (Univ of Chicago Press, 1967/1999). Detta är humor och intressant vetenskapshistoria på samma gång:
“‘What is intensity?’ Representative Cole asked Johnson, the research director.På den tiden var det bara större och större maskiner som gällde. Pengarna gödslades ut över högenergifysikernas alltmer kostsamma projekt. Högre energinivå än förra året, högre energinivå än ryssarna (kanske viktigast av allt!) och bättre och bättre instrument. För vilket syfte? För högre energinivå än förra året, för högre energinivå än…
‘The number of protons accelerated per minute,’ Johnson replied. ‘It would be one thousand times greater than the $15-million machine we contemplated. The amount of current is needed to get satisfactory experimental results.”
With humility, Cole sought to pursue the matter: ‘Not that it makes any difference if I know the answer, but will you tell me again, this will mean a greater intensity of what?’
‘Of a beam that comes out of the machine of a larger number of protons per second.’
‘It increases the intensity of protons?’ Cole asked.
‘That is correct,’ replied Johnson, ‘and these are the particles you use for the research.’
In an admission of his helplessness, Cole concluded, ‘Now I know what you are talking about but I do not understand it.’
The Joint Committee subsequently approved the request for $27 million.”
Det ofattbara hände i förrgår. Min kära lilla iBook slutade att fungera. Efter den del trixande lyckades jag säkerhetskopiera i stort sett hela min hårddisk, men lilla Hadron Collider (som den faktiskt heter) var dödligt sjuk, och det verkade vara ett hårdvarufel. Inte annat att göra än lämna in den till MacSupport, grabbarna som brukar fixa det mesta. Den kommer att komma tillbaka i gott skick, men det tar nog minst en vecka. Tur i oturen är att jag har en iMac G5 stående på mitt rum på FPI (vi skall så småningom använda den till något) som jag kan ha under tiden. Men det är skillnad. Visst är iMacen snygg och snabb. Visst har den stor skärm och dvd-brännare. Och inbyggd iSight-kamera. Men hittills trivs jag inte alls med den. Suck och stön. Snabba er, Macsupport! Jag vill ha mitt liv tillbaka!
Dorian Lynskey på the Guardian har gjort ett ganska imponerande jobb med kartan över Londons tunnelbana: Han har låtit kartan bli en systematisk överblick av nittonhundratalsmusiken. Linjerna har blivit genrer: Popen som interagerat med det mesta under senare delen av nittonhundratalet motsvaras av the Circle Line. Och artister och band har sina egna stationer. Det är faktiskt ganska genialiskt. Kolla kartan i pdf. Läs Dorian Lyndskeys artikel om hur den gjordes. Och gör som jag: Bli påmind om gamla schyssta band att söndagslyssna på.
Ett allvarligt problem med kontroversen om teckningarna av Muhammed i Jyllandsposten är att förtrycket och hetsen mot muslimer i Danmark med all sannolikhet får extra bränsle av den. Man kan ju fråga retoriskt vad som skadar islam och muslimer mest: karikatyrer av Profeten eller bilder av palestinier som bränner danska flaggor. För tanten Kjersgaard och hennes Dansk Folkeparti är ju konflikten rena julklappen:
“Muhammed-tegningerne må ikke blive anledning til, at der opføres en moské i København. Det vil være at sende et signal om, at vi lader os skræmme af et hysterisk fundamentalistisk muslimsk forsøg på afpresning.” (Carl Christian Ebbesen, gruppledare för DF i Folketinget i ett pressmeddelande)
Och det faktum att Anders Fogh Rasmussen länge tjurskalligt vägrade att vara tillmötesgående i frågan spär ju på min värsta farhåga: att den danska regeringen får förnyad kraft i och vidgat underlag för sin muslimhatande politik och att danska folket genom att deras flagga bränns (etcetera) finner sig orsakade att ställa sig bakom Fogh Rasmussen och Kjersgaard. Mörker i Danmark. Och allt på grund av en smula bristande omdöme hos Jyllanspostens ansvariga utgivare.“Sagen om muhammed-tegningerne drejer sig ikke om en undskyldning fra Jyllands-Posten eller statsministeren, men om islam og kristendom. Om frihed og ufrihed. (…) hvis Danmark bøjer sig i denne sag, vil det blandt muslimske fanatikere blive opfattet som et ikke-muslimsk knæfald for islamisk lov. Som en sejr til shariaens middelaldermørke – og som et grønt lys for en uendelig række af nye uacceptable krav. (…) Nøglen til konfliktens løsning findes hverken i statsministeriet eller i redaktionslokalerne på Grøndalsvej i Viby. Nøglen ligger gemt i moskeen på Dortheavej i Københavns nordvestkvarter” (Pia Kjersgaard i sitt veckobrev 30/1)
