Birgit Nilssons höga C

En svensk världssopran har alltså gått ur tiden. Jag har en märklig allergiartad relation till sopraner i allmänhet: röstläget tilltalar mig helt enkelt inte. Det är lite anmärkningsvärt eftersom jag nästan alltid njuter av tonerna från mezzosopraner. Men visst kan man bli fascinerad och fylld av beundran inför duktiga solister oavsett röstläge. Inte minst när de gör sina übermensch-prestationer. Varje gång jag lyssnar på Carmina Burana - det är i och för sig inte så ofta - blir jag lika förvånad över att det faktiskt finns så höga toner som sopranens högsta i Dulcissime, det är ett d. Likaså när jag nu nyss lyssnade på “Birgit Nilssons höga C” på SvD. Det är magnifikt. Jag låter denna ganska spontana kommentar utgöra en slags hyllning till en bortgången svensk världsstjärna.