Nobelpriset är dött?

Vi hade en intressant diskussion i fikarummet på FPI idag om Nobelpriset och att Roy Glauber, John Hall och Theodor Hänsch får fysikpriset i år. Nobelpris i fysik är ett ganska förlegat koncept, om man tittar på vissa delar av fysiken som inte riktigt passar in.

Jag forskar på Big Science, fenomenet som växte fram under den omedelbara efterkrigstiden och som blivit en stor kraft i naturvetenskapen sedan dess. Det är fråga om maskiner (till exempel partikelacceleratorer, forskningsreaktorer och observatorier) vilkas storlek är så överväldigande att koncentration av resurser till ett fåtal platser i världen är nödvändigt och internationella samarbeten hör till vardagen. På ett ställe som SLAC i Stanford, Californien, arbetar ett antal experimentgrupper med så kallade detektorer där olika resultat av acceleration och kollision av elementarpartiklar visas på olika sätt. En grupp bygger själv sin detektor och utan den skulle inga resultat kunna uppnås. Grupper av detta slag har i regel fler än tio deltagare, allt från professorer till doktorander. Och på CERN i Geneve kan hundratals forskare vara “medförfattare” till en enda artikel, vilket betyder att de alla bidragit till experimentet på sådant sätt att man omöjligt kan välja ut en som kan ta åt sig äran. Med det rådande regelverket för Nobelpris, att högst tre pristagare kan dela på ett pris (KVA), är det i princip omöjligt att dela ut priset till högenergifysiker.

Det finns naturligtvis “little science” även i fysik, men bilden av den ensamme forskaren i det slutna labbet som gör en storslagen upptäckt är en ytterst felaktig bild av verkligheten. Men Nobelpriset som idé är byggt på denna bild av forskningen. Kanske är hela idén passé?