Kommunist ej mer

I morgonekot i P1 klockan åtta i morse var huvudnyheten att Lars Ohly slutar kalla sig kommunist. Enligt honom själv är det inte fråga om en ändring i ideologi utan bara i ord, han är “fortfarande förespråkare av det klasslösa samhället”. Då är han väl kommunist? Eller? Jag har aldrig fattat varför inte en person som har kommunistiska värderingar skall få kalla sig för kommunist. Vad är det för mening med det? I själva verket tycker jag att det är ytterst olyckligt om det sitter kommunister i riksdagen som inte öppet erkänner att de är kommunister. Det är ju lite som Jörg Haider och Pia Kjersgaard och sådana: De säger inte att de är fascister, vilket faktiskt gör dem farligare. I Sverige har vi emellertid en socialdemokratisk partipiska med räckvidd långt ut i alla politiska riktningar. Skall man vara ett riksdagsparti i Sverige så måste man uppfylla sossarnas definition på riksdagsparti: Marita Ulvskog, sossarnas partisekreterare, sa något på ekot i morse (apropå Ohly) om att “alla partier i riksdagen måste ha samma grundläggande demokratisyn” (ej ordagrant återgivet, min kursivering). Jag som trodde att demokrati och yttrandefrihet betydde att man fick ha vilken syn på saker och ting som man ville.

Som Voltaire lär ha sagt: “Jag håller inte med om vad du vill säga, men jag är beredd att till döden försvara din rätt att säga det.” Det är demokrati och yttrandefrihet!

Tuggummi-information

Dessa två upplysande blider finns på sidan av Stimorol Fusion-paketen. Vad betyder de? Att man först får blod på en tand och sedan spottar ut den i en korg, och om man undrar något kan man alltid kolla in stimorol.com?

Födelsedag

Idag fyller Homeboy Yksel ett år. Bloggen alltså. Denna dagen för ett år sedan hade jag tråkigt och gjorde slag i saken, något innan alla började blogga, vill jag gärna hävda. Det fanns många redan då och haussen hade börjat bli märkbar, bland annat hade visst bloggar spelat viss roll i presidentvalskampanjen i USA. Nu, ett år senare, kan jag summera 189 bloggposter (ca 0,56/dag), 44 kommentarer (ca 0,23/post) i 18 kategorier. Men för att tråka ut er stackare som fortfarande envisas med att läsa, skall jag presentera lite mera utförlig statistik:

• Jag har aldrig skrivit fler än två poster samma dag.
• Augusti i år var min mest aktiva månad (23 poster), tätt följd av november förra året (20). Den minst aktiva månaden var januari i år (bara 9 poster).
• Jag skriver mest mellan 10 och 12 på förmiddagen (44 poster, dvs ca 23% är skrivna då). Den näst mest aktiva tiden på dagen är mellan 8 och 10 på morgonen (39 poster, ca 20%).
• Politik och samhällsfrågor är den största kategorin, den innehåller 66 poster (ca 35%), tätt följd av allmänt med 61 (ca 32%). Sen är det ett stort hopp ner till musik på 19 (ca 10%) och forskning på 16 (ca 8%).

Det visste jag inte att man kunde!

…men det kan man tydligen, om man köper något slags medlemsskap på www.apple.com/se/dotmac. Fantastiskt, om man skulle förstöra det av misstag.

Jag tror inte att det haglar ute.

Jag gillar Dashboard i Tiger och alla fina små widgetar som man kan ha där. När jag först fick min Mac ifrågasatte jag aldrig att ha väder-widgeten som rapporterar temperatur och väder med små fina illustrationer. Idag undrar jag. Det är enligt uppgift minus en grad och jag antar att det som visas är hagel. Faktum är att jag tittade på min egen termometer utanför fönstret i morse och den visade åtta plusgrader. Dessutom var det strålande sol när jag cyklade till jobbet. Så nu åker nog väder-widgeten ut. Och jag har för första gången upptäckt något som inte fungerar i Mac OS X!

Ford Nucleon

I en bok vid namn Imagining Tomorrow av Joseph Corn (red), finns ett kapitel om kärnkraft och förhoppningarna som omgav den på 40- och 50-talen, skrivet av Stephen Del Sesto. Kapitlet brukar användas på vår grundkurs på FPI som en illustration av hur övertro på ny teknik kan gestalta sig. Jag brukar nämna just den boken och just det kapitlet när nanoteknik kommer på tal i olika sammanhang, med syftet att dämpa vissa människors överentusiastiska spådomar om exempelvis nanorobotar som byggs in i tabletter och reparerar inre kroppsliga skador lokalt. Sådana idéer får lätt en komisk touch när man jämför dem med vad som spåddes om kärnkraften på 50-talet. En av de djärvaste profetiorna var att man med hjälp av kärnreaktioner artificiellt skulle kunna producera födoämnen och på det sättet göra slut på all svält i världen (rapporterat i tidningen Christian Century i juli 1948). Flygplan och till och med bilar skulle drivas av små kärnkraftverk, och Ford presenterade en modell av en kärnkraftsdriven bil vid namn Nucleon 1958 (bilden ovan). Jag är särskilt förtjust i fenorna och den i övrigt mycket futuristiska designen. Idag upptäckte jag att Ford Nucleon har en egen hemsida. Ibland funderar jag på om inte alla borde läsa Imagining Tomorrow.

Samma gamla tråkiga Cardigans

Efter Håkan Engströms rosande recension i Sydsvenskan idag (eller var det igår?) blev jag lite nyfiken på Cardigans nya singel och skiva. Köpte singeln på iTunes Music Store och lyssnar just nu. Det är samma sak om igen. Förra skivan (vad hette den nu) hade en singel och refrängen i den lät precis som refrängen i den här låten, dvs tråkigt och intetsägande. Men det är ju Cardigans, bandet som hade så mycket på 90-talet, vars tre första skivor var lysande, men som efter det började sminka sig svart, bli långhåriga och säkert knarka en del. Nä, jag lägger på “Carnival” från skivan Life istället.

Sveriges världsrekord i skattetryck ohotat

OECD har publicerat preliminär statistik för år 2004 rörande skattetryck i procent av BNP för olika länder. Föga förvånande ligger Sverige i topp med ett totalt skattetryck på 50,7% av BNP. Även 1975 låg Sverige i topp med 42,0%. (Samtliga tabeller och diagram finns att ladda ner i en pdf.)

Motsvaras vår toppnotering i den internationella skatteligan av toppnoteringar avseende sjukvård, offentligfinansierad utbildning, forskning och kultur? Eftersom ingen statistik angående detta för närvarande finns tillräckligt lätt tillgänglig väljer jag att inte besvara den frågan. För övrigt är min åsikt att oavsett vad man får tillbaka finns ett antal skatter i Sverige som helt saknar rim och reson. Till dessa räknar jag arbetsgivaravgiften (enligt mig främsta orsaken till hög arbetslöshet), fastighetsskatten (väldigt många som betalar denna äger inte sin fastighet - det gör banken), samt momsen på kultur, böcker och tidningar (jag uppfattar detta som straffavgifter för att man vill bilda sig). Och säkert ännu fler som jag inte i nuläget kan komma på.

Jag tycker om inkomstskatten. Den är ca 30% för sådana som mig (inte speciellt hög) och jag ser den som ett utmärkt sätt för alla att gemensamt finansiera trygghet och livskvalitet för alla. Man kan gärna höja den något (och kanske göra den platt) om man bara tar bort de djupt orättvisa mervärdesskatterna. Och avskaffar en del av de märkliga myndigheter (se bl a Per T Ohlsson) som Arbetarpartiet Socialdemokraterna har grundat för att… Ja, varför?

Uppdatera eller dö!
(Men var noga med att ha en stor hårddisk)

Microsoft varnar för hål i Windows. Man måste ladda ner uppdateringar före klockan 19 ikväll “om man vill skydda sig från exempelvis anrepp av exempvis [sic] koder som hackers kan skickat ut för att ta sig igenom säkerhetsystemet”, skriver SvD. Så lär det fortgå. Undrar hur lång tid det tar innan medelanvändarens hårddisk är full av alla säkerhetsuppdateringar som det där gudsförgätna operativsystemet tydligen ständigt behöver. För att inte tala om CPU- och RAM-minnesanvänding. Jag säger det igen: Once you go Mac, you’ll never go back.

Systembolagets usla ölsortiment

Jag är en ölälskare. Öl är för mig den främsta av drycker. Jag anser att skillnaden mellan olika ljusa lager kan vara lika stor som skillnaden mellan olika rödvin, och att Weissbier och Stout skiljer sig lika mycket som bananlikör och Jägermeister. Minst. Jag brukar botanisera i Systembolagets hyllor med jämna mellanrum, och köpa tre-fyra sorter som jag sedan avnjuter väl kylda. Systembolaget gör mig gång på gång besviken. I katalogen finns 153 ljusa lager. Hela 84 av dessa är svenska (ca 54%), trots att det är allmänt känt att Sverige inte är ett mycket bättre öl-land än vin-land. De flesta svenska öl smakar likdant, dvs som Pripps Blå. Jag räknar Tyskland (Bayern) och Tjeckien till världens främsta producenter av ljus lager. Tyskland är perpresenterat med 8 sorter ljus lager ( ca 5%) och Tjeckien med 17 sorter (ca 11%). Bland de svenska sorterna märks Anderssons, Blågul, Falcon Export, Femkommatvåan, Humlan, Kung, Lucky Star, Norrlands Guld, Sofiero, Spendrups Original och naturligtvis Pripps Blå. Man behöver inte vara en kännare (eller ens smaka) för att veta att burkens utseende är det enda som skiljer dessa åt. Samtidigt saknas sådana magnifika öl som Paulaner Original Münchner, Hofbräu Original och Spaten Pils, alla från München. Och nu på hösten, när minst fyra olika Oktoberfestöl exporteras flitigt från nyss nämnda stad, finns de inte att köpa på alla Systembolag. Istället hänvisas jag idag till “den nya Zeunerts Werde, den är god” av personalen. (Nämnda öl är svenskt trots namnet svenskt och bryggs på Kopparbergs/Sofiero. Det är på intet sätt dåligt, men knappast vad jag ville ha.) Det är som om man kom in och ville ha en Chilensk Merlot och rekommenderades en italiensk Chianti. Och då har jag ändå knappt nämnt Systembolagets undermåliga bestånd av Ale, Stout, Weissbier och mörka lager.

Learning from Angie

Så det blev Angie. Den breda koalitionen blev verklighet, och Schröder valde att avgå och uppges inte vilja sitta i den nya regeringen. (SvD, Spiegel, Tagesschau). Det är ett intressant scenario som nu spelas upp: Kristdemokrater och Socialdemokrater enas i en regering. Vad betyder det egentligen? Först och främst verkar det som om båda partierna insett att blockgränserna och höger-vänster-tänkandet bör läggas åt sidan när ett reformarbete är nödvändigt. Den väsentliga skillnaden mellan Schröder och Merkel verkade ju i valrörelsen mest vara att den senare ville genomföra reformerna lite raskare än den förre. Och där har man ett och annat att lära i svensk politik: Reformarbete (åt “höger”) är det enda rätta, oavsett om man är socialdemokrat eller moderat. Varken Persson eller Reinfeldt verkar förstå det. Eller är det kanske så att svenska väljarkåren inte förstått det? Hoppas nu bara att den nya tyska regeringen ytterligare kan föregå med gott exempel i Europa så att exempelvis Sverige kan göra sig av med de gamla spökena “välfärdsstaten”, “högern” och “folkhemmet” och gå 2000-talet till mötes med fräscha och verklighetsförankrade idéer.

Nobelpriset är dött?

Vi hade en intressant diskussion i fikarummet på FPI idag om Nobelpriset och att Roy Glauber, John Hall och Theodor Hänsch får fysikpriset i år. Nobelpris i fysik är ett ganska förlegat koncept, om man tittar på vissa delar av fysiken som inte riktigt passar in.

Jag forskar på Big Science, fenomenet som växte fram under den omedelbara efterkrigstiden och som blivit en stor kraft i naturvetenskapen sedan dess. Det är fråga om maskiner (till exempel partikelacceleratorer, forskningsreaktorer och observatorier) vilkas storlek är så överväldigande att koncentration av resurser till ett fåtal platser i världen är nödvändigt och internationella samarbeten hör till vardagen. På ett ställe som SLAC i Stanford, Californien, arbetar ett antal experimentgrupper med så kallade detektorer där olika resultat av acceleration och kollision av elementarpartiklar visas på olika sätt. En grupp bygger själv sin detektor och utan den skulle inga resultat kunna uppnås. Grupper av detta slag har i regel fler än tio deltagare, allt från professorer till doktorander. Och på CERN i Geneve kan hundratals forskare vara “medförfattare” till en enda artikel, vilket betyder att de alla bidragit till experimentet på sådant sätt att man omöjligt kan välja ut en som kan ta åt sig äran. Med det rådande regelverket för Nobelpris, att högst tre pristagare kan dela på ett pris (KVA), är det i princip omöjligt att dela ut priset till högenergifysiker.

Det finns naturligtvis “little science” även i fysik, men bilden av den ensamme forskaren i det slutna labbet som gör en storslagen upptäckt är en ytterst felaktig bild av verkligheten. Men Nobelpriset som idé är byggt på denna bild av forskningen. Kanske är hela idén passé?

Löstagbart tangentbord löser problemen

Jag antar att alla som arbetar mycket med en bärbar dator upplever samma problem, men med iBook 12″ är det kanske extra jobbigt: Skärmen är så långt ner i förhållande till tangentbordet att man inte riktigt sitter i en optimal ställning när man arbetar, vilket givetvis kan ge upphov till en del problem. Det finns stativ som höjer datorn så att skärmen hamnar i rätt läge, men tangentbordet kommer då för långt upp.

iBookens tangentbord är löstagbart genom ett mycket enkelt grepp, mest för att det skall vara enkelt att städa under och sätta i minne och dylikt. Tangentbordet är anslutet med en flatkabel lika tunn som vanlig genomskinlig kontorstejp, men denna kabel är inte längre än att tangentbordet går att vinkla upp. Varför inte göra nyss nämnda kabel en meter lång och fixa så tangentbordet när det är lösgjort kan ligga för sig på bordet framför den upphöjda iBooken? Lägg till det en extern mus (vilket många ändå har) och så är problemet löst! Nästa iBook-generation kan föra användarvänligheten ytterligare framåt med en så enkel förändring.