Darwin i nyutgåva hjälper föga

Andy Jamison skriver I Sydsvenskan idag (de intressantaste artiklarna finns bara pappersversionen som vanligt) om nyutgåvan av Darwins numera klassiska bok Om arternas uppkomst. Jamison ifrågasätter hur värdefull denna “originalkälla” egentligen är i den extremt polariserade debatten kring utvecklingsläran som blossat upp på nytt, bland annat i USA (kolla exempelvis hos Gustav). Vad jag främst kommer och tänka på är en extension av problematiken kring Public Understanding of Science, ett intressant område inom vetenskapsstudier som jag då och då tangerar i min egen forskning. Vetenskapen – och då främst naturvetenskapen – kan lite provokativt kallas en sekulär religion i vår tid. Vetenskapliga ’fakta’, som i själva verket alltid skapas genom att konsensus uppnås och därmed inte kan göra anspråk på att vara ’sanna’ i en sträng metafysisk mening (det bör kanske understrykas att denna beskrivning är grovt förenklad), används i samhället som de mest stabila och okontroversiella fundament att basera praktiska överväganden och åtgärder på. Det finns ett problem med detta, och problemet är kanske extra tydligt när det gäller Darwins närmast återuppståndna auktoritet i debatten om kreationism och evolutionslära. Det finns en allmän uppfattning om att empirin och logiken i naturvetenskapen är vad som ger den sin okontroversiella kraft. Problemet är bara att bristen på empirisk ’bevisning’ hos Darwin kullkastar resonemanget. Skall evolutionsläran förvaras mot kreationismen – vilket jag utan tvekan anser att den ska – behövs en mycket mera nyanserad syn på både naturvetenskapen i stort och Darwin och hans efterföljare.