22/9 2005

Högenergifysiker

Läser en bok just nu som heter Beamlines and Lifetimes: The World of High Energy Physicists. Den är skriven av en antropolog vid namn Sharon Traweek och utkom 1988. Traweek gör en ganska roande och intressant beskrivning av livet i ett av de mest mytomspunna naturvetenskapliga ämnena: högenergifysiken. Ni vet det där de håller på med på CERN och som kostar så mycket men som ingen egentligen vet något om. (Dan Brown’s Angels and Demons är ganska kul apropå ämnet). I Traweeks bok beskrivs hur studenter succesivt präglas av “kulturen” inom högenergifysiken, hur de lär sig att partikelfysik är “spjutspetsen i vår penetrering av det okända” (i vilkets följe de andra naturvetenskaperna gör mera alldagliga och betydligt mindre banbrytande upptäckter) och hur exklusivt och speciellt det är att klara sig hela vägen från grundutbildningen i fysik genom högre utbildning, doktorandstudier, post-doc och fram till “riktig” partikelfysiker. Det är en fascinerande beskriving, jantelag blandas med hybris i delikata kombinationer: Alla ska helst vilja bli en ny Einstein, men ingen får säga det högt. Speciellt en anekdot (vars sanningshalt ifrågasätts av författaren själv) fascinerar mig:

“One story concerns the bubble chamber at the now-defunct Cambridge Electron Accelerator (CEA). […] One night one of the propane tanks exploded, practically blowing the students out of the lab; they could have been killed. One realized he was going to lose the data for his thesis and ran back to get it; the second explosion blew him out of the door again, data in hand.”

Jag tänker mig en rekryteringsaffisch: “Join the particle physics community. Only the strongest will survive. Do you have what it takes?”