Nu passar det!

Jag har (numera) ett ganska kluvet förhållande till MFF. Visst, jag håller på MFF, och det har jag alltid gjort. Men jag har svårt att uppbåda den där energin som krävs för att vara riktigt engagerad. Dessutom har jag ett (självsvådligt) överanalytiskt sätt att se på det hela, som kanske dödar en del av mina känslor emellanåt. Som igår. Jag var uppriktigt och ordentligt förbannad när MFF åkte ur Champions League-kvalet mot FC Thun. Laget underpresterade å det grövsta och verkade inte förstå att de faktiskt hade chansen att spela i Champions League. Igår ställdes man mot Besiktas i UEFA-cupkvalet. Förutsättningarna är usla: Besiktas är (på pappret) ett mycket bättre lag än Thun. Flera så kallade nyckelspelare var borta: Patrik Andersson, Daniel Andersson, Anders Andersson, Jari Litmanen. Då funkar det. Jag blir förbannad igen. Vad är det inne i spelarnas små huvuden som gör att de kan uppträda så oengagerat mot ett lag som Thun, när det är på väg in i Champions League, men prestera på toppen av sin förmåga och göra en kanonmatch när det är fråga om UEFA-cupen? Jag förstår inte. Och min förvirring och ilska över detta gör tyvärr att gårdagens seger inte känns lika ljuv som den borde. Det är synd och skam. Men så är det.