To serve and protect.
Följande brev har jag sänt till Ilmar Reepalu (kommunalråd i Malmö), Mariana Mauritzon (kontaktperson för brottsförebyggande frågor i Malmö) och Thomas Bodström (justitieminister).
New York är den stad, förutom Lund, i vilken jag känner mig som mest säker ute på stan mitt i natten. Det är paradoxalt: New York har en lång historia av kriminalitet och våld. Men i New York finns folk ute överallt hela tiden, och dessutom är polisen ytterst närvarande i stadsbilden. De finns där, till hands, om man behöver hjälp. To serve and protect.
Efter att min vän Johannes utsattes för brutal misshandel i lördags natt och allt nu tyder på att dessa satans mördare - för det skulle de lika gärna kunna vara - aldrig ställs till svars, blev det ännu en gång så tydligt hur mycket vi saknar en närvarande och hjälpsam polisstyrka i städer som Malmö. Om situationen inte förbättras kommer det inte att dröja länge innan någon faktiskt blir misshandlad till döds på gatan i Malmö - medan polisen lyser med sin frånvaro både före, under och efter dådet.
Missförstå mig inte, det är inte fråga om en polisstat. Jag förespråkar inte en ständigt närvarande storebror som övervakar varje steg vi tar. Jag efterlyser en polismakt som finns till hands för att hjälpa till och ingripa då det behövs. Jag efterlyser en polismakt som inte uppträder arrogant och kränkande de sällsynta tillfällen man har kontakt med den. Jag efterlyser en polismakt som utför det uppdrag de har fått av oss medborgare, och för vilket vi medborgare betalar. To serve and protect.
Ni som sitter vid makten måste förstå att gatorna håller på att tas över av våldsverkare och att människors rädsla håller på att växa så stor att den riskerar att rasera vårt öppna och fria samhälle inifrån. Historien lär oss att inget utgör ett större hot mot demokrati och rättvisa än denna rädsla. När det fungerar är polisen där för att ingen skall behöva vara rädd. To serve and protect.
Lysande!
Jag bodde i centrala London under en längre tid, en stad som också får kämpa hårt för att hålla brottsligheten stången. Där kände jag mig faktiskt betydligt tryggare än i Malmö, mycket på grund av polisens ständiga närvaro på gatan och ett väl utbyggt övervakningssystem. Trots att jag tillbringade flera nätter i veckan på Londons gator såg jag i stort sett aldrig några bråkigheter. Inte ens ett enda bråk i krogkön (vilket jag ironiskt nog fick bevittna i Sthlm samma kväll som jag återvänt till Sverige).
Visst, den grova brottsligheten är säkert vanligare i London, men jag är inte rädd för att bli mördad i en droguppgörelse eller avrättad av en jugoslavisk torped - jag är rädd för att åka på ett kok stryk eller bli knivrånad. “Småbrott” av denna typ kan säkerligen förebyggas eller åtminstone flyttas med ökad polisnärvaro eller fler kameror (vad är det förresten för fel på att flytta brottslighet? Det är ju enligt samma princip som vi flyttar rökare till rökrutor).
Och till er som gnäller om integritet: Den gnutta integritet som vi alla förlorar när fler kameror sätts upp måste sättas i relation till den kränkning som alla brottsoffer upplever. Jag lovar; mig får ni filma hur mycket ni vill! Jag bjuder gärna på det, om jag vet att det kan rädda någon från att bli misshandlad eller våldtagen. Det brukar väl kallas solidaritet?