30/9 2005

Socialdemokrater #2: Göran Persson

Göran Persson. Sveriges statsminister. En socialdemokrat av guds nåde. Som varit både buffel och mys-Persson, stenhård budgetsanerare och försvarare av “tryggheten”, skicklig EU-ordförande och evigt arrogant och grå regeringschef. Som är maktfullkomlig, principlös och har tydliga översittardrag. Som tycker att långtidsarbetslösa oavsett yrkesbakgrund skall byta gardiner hos åldringar. Som blir hedersdoktor i medicin i Örebro som tack för att han - tvärtemot Högskoleverkets rekommendation - gjort Örebro Högskola till Universitet. Som sluter viktiga uppgörelser med kommunister och lätt verklighetsfrånvända miljönissar. Idag publicerar Sydsvenskan (återigen bara i papperstidningen) en intervju med statsministern. I den talar Persson om nästa mandatperiods stora utmaning, som är att göra Sverige till “världens bästa land att åldras i”. Jag tycker att herr Statsminister har missat poängen. Igen. Sverige är inte ett speciellt bra land att leva i, med 20 procent av den arbetsföra befolkningen utanför arbetsmarknaden, med ett totalt skattetryck för normalinkomsttagaren på närmare sjuttio procent och med ett minst sagt bistert klimat för nystartade företag. Och så vill statsministern göra det bättre att åldras i. Lägg ner. Gå i opposition eller pensionera dig, det spelar mig ingen roll. Men sluta uppträda som om du hade något kvar att komma med.

Tidigare: Bosse Ringholm (20/9)

29/9 2005

Darwin i nyutgåva hjälper föga

Andy Jamison skriver I Sydsvenskan idag (de intressantaste artiklarna finns bara pappersversionen som vanligt) om nyutgåvan av Darwins numera klassiska bok Om arternas uppkomst. Jamison ifrågasätter hur värdefull denna “originalkälla” egentligen är i den extremt polariserade debatten kring utvecklingsläran som blossat upp på nytt, bland annat i USA (kolla exempelvis hos Gustav). Vad jag främst kommer och tänka på är en extension av problematiken kring Public Understanding of Science, ett intressant område inom vetenskapsstudier som jag då och då tangerar i min egen forskning. Vetenskapen – och då främst naturvetenskapen – kan lite provokativt kallas en sekulär religion i vår tid. Vetenskapliga ’fakta’, som i själva verket alltid skapas genom att konsensus uppnås och därmed inte kan göra anspråk på att vara ’sanna’ i en sträng metafysisk mening (det bör kanske understrykas att denna beskrivning är grovt förenklad), används i samhället som de mest stabila och okontroversiella fundament att basera praktiska överväganden och åtgärder på. Det finns ett problem med detta, och problemet är kanske extra tydligt när det gäller Darwins närmast återuppståndna auktoritet i debatten om kreationism och evolutionslära. Det finns en allmän uppfattning om att empirin och logiken i naturvetenskapen är vad som ger den sin okontroversiella kraft. Problemet är bara att bristen på empirisk ’bevisning’ hos Darwin kullkastar resonemanget. Skall evolutionsläran förvaras mot kreationismen – vilket jag utan tvekan anser att den ska – behövs en mycket mera nyanserad syn på både naturvetenskapen i stort och Darwin och hans efterföljare.

28/9 2005

Tillkännagivande av officiell politisk hållning

Homeboy Yksel är min privata blogg, det vet ni som läser den. Ibland har den politiskt innehåll, och jag tror att min politiska/ideologiska uppfattning i grova drag är ganska uppenbar. Men för att göra det hela lite klarare, kan jag härmed högtidligen meddela att jag efter att ha gjort The OkCupid Politics Test blivit deklarerad Social Liberal och Economic Liberal och att jag i den amerikanska politiken är en Strong Democrat. Diagrammen ser ut så här:

Intressant att bli kallad socialist… det var inte igår.

(Tack Thomas för tipset)

27/9 2005

Akrylamidskräck

Det började med giftskandalen på Hallandsåsen 1997. Tätningsmedlet Rhoca Gil hade läckt ut i grundvattnet och orsakat en miljökatastrof. Det giftiga ämnet var Akrylamid, ett “färglöst kristallint ämne, CH₂CHCONH₂, som används för framställning av polymerer” (Nationalencyklopedin) som vid akut förgiftning kan ge nervskador. “Substansen är, om den tillförs med dricksvattnet under längre tid, cancerframkallande hos råttor och möss. Den betraktas därför som ett möjligt cancerframkallande ämne för människan.” (Ibid). 2002 upptäcktes att det bildas akrylamid i viss mat vid snabb upphettning, och chips- och pommesfrites-konsumtionen fick en tillfällig nedgång. “Akrylamidlarmet” fick stor medial uppmärksamhet och satte skräck i många.

Nu är Akrylamid på tapeten igen. SvD skriver att det finns akrylamid i barnmat och välling. Det är naturligtvis hemskt om potentiellt skadliga kemikalier återfinns i livsmedel, och än värre om det är i barnmat. Men visst luktar det skrämseljournalistik lång väg. Det verkar som om vi har fått ett Akrylamid-skräckvälde i Sverige. Jag har några förslag på rubriker i framtiden:

Akrylamid i vanlig läsk - vi har hela listan
30000 svenskar kan ha akrylamid i saliven - se om du är drabbad
Al Qaida planerar Akrylamid-attack under G8-mötet

26/9 2005

Alla är inte idioter.

Ibland blir jag lockad till hopplös misantropi och intar - delvis mot min vilja - en dryg och avvisande attityd mot de flesta i omgivningen. Det beror inte på att jag skyr folk i allmänhet, utan snarast på att olika händelser (som milt uttryckt inte är till människors fördel) koncentreras till vissa dagar eller andra kortare tidsperioder. Det är till exempel när massmedia nästan struntar i budgetpropositionens innehåll till förmån för gränslöst frosseri i ett oförsiktigt uttalande av Bosse Ringholms (ett uttalande jag i och för sig själv har kritiserat och ironiserat över, men knappast i närheten av i samma omfattning). Det kan också vara när medlemmar av eller sympatisörer med en viss populärkultur vars kännetecken är ohyggligt smaklös klädstil, aktivt avståndstagande från intellektuell verksamhet och dyrkan av materiella statussymboler (de kallas visst brats) tar extra stor plats i det offentliga rummet. Eller när min granne lyssnar på enfaldig technomusik på förmiddagarna med volymen uppskruvad till så höga nivåer att ingen skulle kunna koncentrera sig på att läsa annat än möjligen Kalle Anka. “Folk är i allmänhet idioter” brukar jag utbrista när flera sådana händelser råkar inträffa samma dag.

Då kan man gå till Café Athen. Jag sitter och läser där just nu (tar bara en dator-paus). Några meter till höger om mig sitter fyra novisch-tjejer (åtminstone tror jag att de är det) och diskuterar litteraturen på sin kurs, som jag tror är genusvetenskap. Maken till skarpsinniga analyser och logiskt fulländad argumentation var det länge sedan jag tog del av utanför litteraturen jag till vardags sysselsätter mig med. Bakom mig sitter två herrar i obestämbar ålder diskuterande privatsaker som givetvis inte egentligen är avsedda för mig att höra om, och som jag därför inte tänker beskriva närmare. Men medmänskligheten, hjälpsamheten och kamratskapen dem emellan slår det mesta jag har personlig erfarenhet av i den kategorin. Runt omkring i övrigt sitter folk och för mer eller mindre lågmälda samtal kring sina studiers innehåll - samtal jag inte kan bedöma kvaliteten på men vars grundläggande förutsättningar att vara både konstruktiva och meningsfulla man inte kan underskatta.

Alla är uppenbarligen inte idioter. Det visste jag, men ibland behövs bevis för att min misantropi skall stillas.

iTunes och skivbolagen

iTunes Music Store är bra. Jag har köpt endel musik där, främst vid tillfällen då enstaka låtar inte kan motivera ett albumköp (vilket de sällan kan). 9 kronor per låt, dras direkt från visakortet, utan avgifter eller fördröjning. Enklare än att gå i skivaffärer, bättre än illegal nedladdning och tillräckligt billigt för att på allvar konkurrera med det sistnämnda. Men skivbolagen är givetvis inte nöjda utan har - föga förvånande - nyligen börjat tala om att höja priset på låtarna, vilket de inte fått gehör för hos Apple. Idag skriver Macpro att skivbolagen nu börjat fundera i banor av en ny kasettskatt, dvs att bolagen skulle få en liten del av vinsten på iPod-försäljningen. Det är ju helt befängt. Vems fel är allt detta med nedladdning från början? Det är knappast de etablerade dataföretagen som skrivit och distribuerat illegala fildelningsprogram. Tvärtom har Apple lanserat en nedladdningstjänst - iTunes Music Store - där man betalar för sig i god ordning. Skivbolagen kunde ha tänkt på något liknande redan i mitten på nittiotalet, då illegal fildelning var på uppgång. Det gjorde man inte, och nu är man sura för det. Kan man i och för sig förstå, men reaktionen är ju direkt patetisk.

(Kolla förresten den senaste Joy of Tech)

23/9 2005

Sophie Scholl - de sista dagarna

Jag såg Sophie Scholl - de sista dagarna igår. En fantastisk berättelse i mycket välgjort filmformat. Manuset är baserat på boken om Vita Rosen och bygger till störstra delen på protokoll och ögonvittnesskildringar. För mig visar filmen framförallt diktaturens godtycke och totala brist på rättsäkerhet, och de klarsyntas och rättrådigas hängivna kamp för vad de tror på. Den så kallade rättegången mot syskonen Scholl och deras vän Christoph Probst visar våldsideologin och hur den utövar sin “rättvisa”. Det är lätt att förpassa denna typ av övergrepp och brott i historien till retorikens kammare, att som politiker eller debattör använda sig av nazismens och andra diktaturers ohyggliga brott i bisatser för att stärka budskapet på den egna agendan. Filmen om syskonen Scholl visar nazismens totala brist på respekt för människovärdet och hur den skapade ett samhälle där godtycke och fascism tog kontrollen och undanröjde grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Den visar unga människor som förstår vad som är fel och gör vad de kan för att ändra det - och bemöts av djupt kränkande behandling och dödsdom utan möjlighet till försvar. Glöm aldrig Sophie Scholl.

22/9 2005

Högenergifysiker

Läser en bok just nu som heter Beamlines and Lifetimes: The World of High Energy Physicists. Den är skriven av en antropolog vid namn Sharon Traweek och utkom 1988. Traweek gör en ganska roande och intressant beskrivning av livet i ett av de mest mytomspunna naturvetenskapliga ämnena: högenergifysiken. Ni vet det där de håller på med på CERN och som kostar så mycket men som ingen egentligen vet något om. (Dan Brown’s Angels and Demons är ganska kul apropå ämnet). I Traweeks bok beskrivs hur studenter succesivt präglas av “kulturen” inom högenergifysiken, hur de lär sig att partikelfysik är “spjutspetsen i vår penetrering av det okända” (i vilkets följe de andra naturvetenskaperna gör mera alldagliga och betydligt mindre banbrytande upptäckter) och hur exklusivt och speciellt det är att klara sig hela vägen från grundutbildningen i fysik genom högre utbildning, doktorandstudier, post-doc och fram till “riktig” partikelfysiker. Det är en fascinerande beskriving, jantelag blandas med hybris i delikata kombinationer: Alla ska helst vilja bli en ny Einstein, men ingen får säga det högt. Speciellt en anekdot (vars sanningshalt ifrågasätts av författaren själv) fascinerar mig:

“One story concerns the bubble chamber at the now-defunct Cambridge Electron Accelerator (CEA). […] One night one of the propane tanks exploded, practically blowing the students out of the lab; they could have been killed. One realized he was going to lose the data for his thesis and ran back to get it; the second explosion blew him out of the door again, data in hand.”

Jag tänker mig en rekryteringsaffisch: “Join the particle physics community. Only the strongest will survive. Do you have what it takes?”

20/9 2005

Någon som minns Katharina Blum?

Enligt SvD har den tyska tidningen Bild publicerat en intervju med en anonym person “i ledningen” för SPD, i vilken det framgår att Schröder kan tänka sig att ge upp kanslerämbetet till förmån för CDU om någon annan än Angela Merkel blir förbundskansler. Intressant… ända tills mina ögon föll på en gammal klassiker av Heinrich Böll som står i bokhyllan. Är det någon som tar Bild på allvar? Besökte för övrigt deras nätversion. En hel del lättklädda damer och skvallerjournalistik, men inget om den anonyme socialdemokraten. Vem är det som hittar på vad? Och vem är Katharina Blums motsvarighet i den här historien?

Socialdemokrater: Bosse Ringholm

Bosse Ringholm. Jag tror knappast att någon bättre kan symbolisera tjugohundratalets håglösa, oinspirerade och slappt arroganta svenska socialdemokrati. Som finansminister var han enastående i riksdagens talarstol: aldrig svarade han rakt på en fråga från oppositionen, alltid babblade han om tryggheten och välfärden som kommer så småningom. (Att hans parti haft åratal på sig att fixa den där tryggheten och välfärden spelade liksom ingen roll). Han tog regeringsplanet till Portugal för att titta på fotbolls-EM. Han åstadkom kreativa skattetekniska lösningar som ordförande förf en obskyr fotbollsklubb i Västergötland. Han är sur för att Svenska Spel har fått seriösa och värdiga konkurrenter. Och nu tycker han att polisen är “så djävla slöa” för att de inte gör något åt illegala spelautomater (SDS, SvD, mfl). Det är liksom typiskt. Folk blir ihjälslagna och misshandlade på gator och torg, och Bosse Ringholm tycker polisen är “slöa” för att de inte springer statliga spelbolagets ärenden. Han är socialdemokratisk toppolitiker. Det är ju befängt att tro att han skulle bry sig mer om oskyldiga misshandelsoffer än om skattekronor.

19/9 2005

Heja Jamaicakoalitionen

Det råder politiskt kaos i Tyskland. Efter gårdagens val verkar ingen ha den blekaste aning om av vem - och i samarbete med vem - landet skall styras den närmaste tiden. Visserligen spekuleras det främst i två riktningar: CDU/CSU/SPD-koalition och CDU/CSU/FDP/Grünen-koalition. Den senare går under namnet “Jamaica-koalitionen”, eftersom de tre partiernas färger väl motsvarar den Jamaicanska flaggans dito. Samtidigt som både Schröder och Angie (Angela Merkel) anser sig ha fått mandat att bilda regering (tagesschau.de), har SPD-ordföranden Franz Müntefering klargjort att det inte blir några förhandlingar med andra partier utan att Schröder “är i spetsen” (Der Spiegel). Men skulle verkligen Schröder sätta sig i samma regering som Angie? Vem skulle bli kansler? En preliminär slutsats är enkel att dra: Den “breda” koalitionen, mellan CDU/CSU och SPD, är inte i sikte just nu. Återstår Jamaica-alternativet. Till det säger jag bara: Inga nyheter är goda nyheter. Kanske kan det bli borgerligt, liberalt och grönt på samma gång? Låter lockande. Dessutom verkar “tyska folket” föredra en sådan lösning (Die Welt)

Kolla tagesschau.de för en koncis genomgång av de tillgängliga alternativen.

Uppdatering (17:00): Fischer säger nej till samarbete med CDU: “Merkel kommer inte att bli förbundskansler” (Die Welt)

Uppdatering (00:30): Det verkar enligt Spiegel som om det enda säkra är att FDP och die Grünen kommer att sitta i regeringen. Men med vem som chef? De Gröna förordar (föga förvånande) SPD och Schröder, liberalerna väler Merkel. Men har de verkligen valt varandra? Och apropå Jamaica: Joscka Fischer lär ha sagt “Ich sehe uns da mit Dreadlocks und einer Tüte sitzen” om den svart-gul-gröna koalitionsidén (Spiegel).

18/9 2005

Liberalerna och De Gröna
- tänkbara regeringspartners?

Varken Angie eller Schröder vann. Det verkar vara slutsatsen när något sånär säkra prognoser ställts. Däremot rapporteras liberala FDP och Die Grünen ha gått framåt. Inte illa. Liberaler behövs i alla Europas parlament, och de Gröna har ju Joschka Fischer, en utmärkt man i många avseenden. Samtidigt har SPD kategoriskt uteslutit allt samarbete med vänstern (halvkommunisterna) och liberalerna har uteslutit koalition med socialdemokraterna (SvD). Återstår gör alltså “den breda koalitionen” - mellan SPD och CDU/CSU - och en åtminstone i teorin ganska tilltalande lösning: koalition CDU/CSU, FDP och de Gröna. Jag har respekt för Angela Merkel. Och det vore synd att bli av med Fischer. Så trots att den breda koalitionen ser ut att vara mest trolig (tagesschau.de) kanske det inte är försent att hoppas på en grön-blå regering. Om inte annat så för att visa att miljöpartier inte nödvändigtvis måste vara vänstervridna.

16/9 2005

Nu passar det!

Jag har (numera) ett ganska kluvet förhållande till MFF. Visst, jag håller på MFF, och det har jag alltid gjort. Men jag har svårt att uppbåda den där energin som krävs för att vara riktigt engagerad. Dessutom har jag ett (självsvådligt) överanalytiskt sätt att se på det hela, som kanske dödar en del av mina känslor emellanåt. Som igår. Jag var uppriktigt och ordentligt förbannad när MFF åkte ur Champions League-kvalet mot FC Thun. Laget underpresterade å det grövsta och verkade inte förstå att de faktiskt hade chansen att spela i Champions League. Igår ställdes man mot Besiktas i UEFA-cupkvalet. Förutsättningarna är usla: Besiktas är (på pappret) ett mycket bättre lag än Thun. Flera så kallade nyckelspelare var borta: Patrik Andersson, Daniel Andersson, Anders Andersson, Jari Litmanen. Då funkar det. Jag blir förbannad igen. Vad är det inne i spelarnas små huvuden som gör att de kan uppträda så oengagerat mot ett lag som Thun, när det är på väg in i Champions League, men prestera på toppen av sin förmåga och göra en kanonmatch när det är fråga om UEFA-cupen? Jag förstår inte. Och min förvirring och ilska över detta gör tyvärr att gårdagens seger inte känns lika ljuv som den borde. Det är synd och skam. Men så är det.

9/9 2005

Tack för underhållningen, Gudrun!

Feministiskt initiativ håller någon slags möte i helgen och det sägs att de skall bli parti. Idag får de följaktligen stort medieutrymme, bland annat på SvD, där rubriken (ovan) säkert får många läsare att - som det brukar heta - “sätta morgonkaffet i halsen”. Gudrun Schyman är som bekant en av de feministiska initiativtagarna. Dagens rubrik skvallrar om att hon inte har tappat sin förmåga att underhålla. Till samlingen av rave-partyn, “Död åt familjen!” och misstänkt skattefusk kan vi nu lägga “Avskaffa äktenskapet!” Tur att du finns, Gudrun, så man kan få ett gott skratt ibland mellan suckarna över regeringens inkompetens.

8/9 2005

Zuperzlatan in the making

Jag minns EM i Holland och Belgien 2000. Sverige hade åter tagit sig till ett stort mästerskap och stjärnorna - Kennet Andersson, Håkan Mild och, för all del Henke - skulle ge upprättelse åt hela Sverige. Själv var jag måttligt imponerad. Jag höll på England och Portugal och tittade pliktskyldigt på Sveriges matcher, men så fort tillfälle gavs (det var ett par gånger under EM) åkte jag istället till Malmö för att kolla MFF:s matcher i ettan. För där fanns Zlatan. En blivande världsstjärna sprang runt på Malmö Stadions ödsliga plan och dribblade av Umeåspelare inför knappt tvåtusen åskådare. Jag var säker - helt säker - på att jag där såg en lirare som skulle bli så mycket större än Kennet Andersson någonsin ens hade förutsättningar till. På sätt och vis var därför Malmös sömnpiller till matcher mot Åtvidaberg, Ljungskile och Gunnilse så mycket mer betydelsefulla, för det var fotbollshistoria in the making. Zuperzlatan i blivande. Hånad blev man då. Ej mer.

5/9 2005

Bush: Some citizens left behind

George W Bush är en ”war president”. Det har han själv sagt vid ett flertal tillfällen. Nu, när en av USA:s fattigaste städer drabbats av en katastrof som inte orsakats av terrorism, är det – oavsett vad för en president George Bush verkligen är – tydligt att han i alla fall inte är en president som tar ansvar för sitt folk i den utsträckning som behövs. Hela sitt folk. Det stora hotet som Bushadministrationen de senaste åren har skrämt med, använt i sin retorik och – det skall i rättvisans namn sägas – arbetat målmedvetet mot har varit terrorismen. Pengar och andra resurser har använts därefter. Vad hjälper det mot naturkatastrofer? En av USA:s största fiender uppgavs vara Irak under Saddam Hussein. Absurda mängder pengar – för att inte tala om människoliv – har slösats för att bli av med denna fiende. Vad har det hjälpt befolkningen i New Orleans?

Amerika blöder, och det är delvis ditt fel, President Bush. Du kan vara hur mycket ”war president” du vill. Det kommer knappast att hjälpa befolkningen i New Orleans som så länge levt med detta hot som nu blivit verklighet, men vars följder kunde ha minskats drastiskt om du tagit det hotet – och inte ett betydligt mera vagt – på allvar. Men i USA finns en underklass, som lider svårt och dör. Just nu ser vi det hända i New Orleans. Det kallar jag “some citizens left behind”. Far behind.

4/9 2005

Allting har ett slut

Lunds Stadsnät erbjuder sedan ett par år trådlös nätverksuppkoppling på ett antal “hotspots” i Lund (bland annat Stortorget, Mårtenstorget, Universitetsplatsen, Stadsparken). Gratis, snabbt och enkelt. Registrera dig en gång, och sen har du tillgång till nätet genom inloggning. Men nu är det roliga slut. LSN har börjat ta betalt för sina tjänster. Man kan dels använda InternetTrådlöst Light, som fortfarande är gratis men är begränsat till www-surfning (inga mailprogram, ingen chat, ingen FTP) och bara funkar en timme i taget. Eller så kan man betala. 49 kronor i månaden plus en anslutningsavgift på ett par hundra. Då får man fullständig tillgång till nätet. Vad är det som plötsligt har börjat kosta pengar nu? Underhåll av antenner?

3/9 2005

To serve and protect.

Följande brev har jag sänt till Ilmar Reepalu (kommunalråd i Malmö), Mariana Mauritzon (kontaktperson för brottsförebyggande frågor i Malmö) och Thomas Bodström (justitieminister).

New York är den stad, förutom Lund, i vilken jag känner mig som mest säker ute på stan mitt i natten. Det är paradoxalt: New York har en lång historia av kriminalitet och våld. Men i New York finns folk ute överallt hela tiden, och dessutom är polisen ytterst närvarande i stadsbilden. De finns där, till hands, om man behöver hjälp. To serve and protect.

Efter att min vän Johannes utsattes för brutal misshandel i lördags natt och allt nu tyder på att dessa satans mördare - för det skulle de lika gärna kunna vara - aldrig ställs till svars, blev det ännu en gång så tydligt hur mycket vi saknar en närvarande och hjälpsam polisstyrka i städer som Malmö. Om situationen inte förbättras kommer det inte att dröja länge innan någon faktiskt blir misshandlad till döds på gatan i Malmö - medan polisen lyser med sin frånvaro både före, under och efter dådet.

Missförstå mig inte, det är inte fråga om en polisstat. Jag förespråkar inte en ständigt närvarande storebror som övervakar varje steg vi tar. Jag efterlyser en polismakt som finns till hands för att hjälpa till och ingripa då det behövs. Jag efterlyser en polismakt som inte uppträder arrogant och kränkande de sällsynta tillfällen man har kontakt med den. Jag efterlyser en polismakt som utför det uppdrag de har fått av oss medborgare, och för vilket vi medborgare betalar. To serve and protect.

Ni som sitter vid makten måste förstå att gatorna håller på att tas över av våldsverkare och att människors rädsla håller på att växa så stor att den riskerar att rasera vårt öppna och fria samhälle inifrån. Historien lär oss att inget utgör ett större hot mot demokrati och rättvisa än denna rädsla. När det fungerar är polisen där för att ingen skall behöva vara rädd. To serve and protect.

1/9 2005

Ja. Det känns som om samhället har givit upp.

Min gode vän och sångarbroder Johannes utsattes i lördags kväll för brutal misshandel på en gata i Malmö. Det finns inte ord för mig - speciellt inte när jag skall formulera dem i skrift - att beskriva vad jag känner inför detta. Det finns ingenting jag avskyr och fruktar så mycket som urskiljningslöst och meningslöst våld.

Johannes känner jag som en man med stort engagemang för människor och världen (inte minst genom musiken) och stort civilkurage. Det visar han genom att bara några dagar efter att ha utsatts för ett avskyvärt brott ställa upp på intervju i Sydsvenskan:

“Det känns som om hela samhället har gett upp för våldsverkarna … Stan är bra på att marknadsföra sig med höghus och seglings-cuper men jag har aldrig sett någon politiker ta ett verkligt genomgripande initiativ mot våldet. … Så som det är idag möter man polisen först när brottet har skett.”

Ja. Samhället verkar ha gett upp. Fega uslingar får härja fritt och godhjärtade människor riskerar att sätta livet till för ingenting. Jag är färdig att gråta.