Mr President.

“I love America”. Så lyder första repliken i kultfilmen The Godfather från 1972. Jag älskar också Amerika, i den mån det går att älska något så komplext som man älskar det enkla. Nuförtiden är det inte politiskt korrekt att älska Amerika, men det är desto mer acceptabelt att hata George W Bush. Och orsakerna är många. Irakkriget, Afghanistankriget, Kyotoprotokollet, dödsstraffet, diskrimineringen av homosexuella, för att bara nämna några. Det intressanta är att George Bush verkar tro att det han gör och står för är rätt. Vilket i mina ögon gör honom till en betydligt mildare brottsling än exempelvis Cheney, Rumsfeld eller Wolfowitz, personer som enligt min mening är maktgalna cyniker med enbart sina egna intressen för ögonen. Går man till botten med resonemanget måste Bush betraktas som en del - och en viktig del - i den ljuvliga mångfald som präglar USA, och som är den främsta orsaken till min USA-kärlek. För det är en produkt av mångfald och tolerans att en sån som Bush faktiskt har kunnat bli president. I kväll landar Bush och hela hans följe i Köpenhamn. Vad mig anbelangar får han gärna komma hit, problemet vi dras med är att lokala makthavare som Fogh Rasmussen och Persson inte har kurage nog att säga “I love America. Mr President, please do not make me hate it.” Inte för att jag tror att det skulle göra skillnad, men det skulle kännas bättre.