När fotbollen är som bäst

När fotboll är som bäst kan ingen annan underhållning mäta sig med den. Igår kväll var fotboll som bäst. Champions League-finalen är nästan ett måste för en fotbollsintresserad person - det är ju ändå finalen i världens bästa turnering för klubblag, men Champions League-finalen kan så ofta vara ett sömnpiller. De två bästa lagen i Europa möts i en final där det ibland tycks mig att rädslan att förlora är större än viljan att vinna. Så har det ofta varit då Real Madrid, Milan, Juventus och Bayern München spelat finalen. Igår ställdes Milan mot Liverpool, ett lag som det liksom ångar storslagen fotbollshistoria, tradition, hjärta och känsla om. Ett lag som - med dagens fotbollslogik - egentligen inte kan nå en final i Champions League, vilket redan från början gjorde sitt till att den här finalen var något speciellt. 3-0 till Milan i halvtid. Liverpool utspelat, Liverpool på knäna, Liverpool hade liksom redan förlorat. Men man vet aldrig med engelska lag. Man vet aldrig med engelska lag. Gerrards nick. Smicers skott. Xabi Alonsos straffretur. Dudeks räddning. Dudeks räddning igen. Och Dudeks räddning igen.

Man kan inte hämta upp ett 3-0-underläge mot Milan i Champions League. Man kan bara inte. Igår var fotbollen som bäst eftersom den återigen bevisade för sig själv och för oss att man kan göra allt. Inget är förutbestämt. Den som undrar varför jag tycker så mycket om fotboll hade bara behövt titta igår. Då hade ni också förstått.