Dan Brown har nog trampat på flera ömma tår!

Jag har också läst Da Vinci koden. Jag tycker det är en ganska dålig bok, trots att den är skriven i ett tempo och med en intensitet som helt klart får en att sugas med. Men storyn är tunn och konspirationsteorierna dåligt genomtänkta. På det hela taget en bok jämförbar med Henning Mankells Wallander-deckare och liknande s.k. spänningsromaner. Vad jag inte bryr mig det minsta om, är hela debatten kring fakta- och sakfel i boken. Företrädare för katolska kyrkan har gjort allt som står i deras makt för att ner till atomers nivå plocka sönder boken och visa alla dess fel och brister. Det är ungefär som när man försöker hitta dolda budskap i Beatles låtar genom att spela dem baklänges. Det är skönlitteratur, konst, för bövelen! Idag skriver Sydsvenskan om ett föredrag i Malmö där en katolsk pater “knäckte Da Vinci-koden”. Mannen ifråga kallade boken “farlig”, och det framgick att han kände sig angripen av fantastierna i boken, fantasier som enligt mig har samma existensberättigande som Nangijala eller Saruman i den skönlitterära världen. Jag inser att Da Vinci koden innehåller mängder av faktafel och fantasier, men jag börjar undra lite. Kritiken mot boken från kyrkans håll är så intensiv att man misstänker att Dan Brown trampat på flera ömma tår i sitt fabulerande. Jag undrar varför katoliker alltid måste ta sig själva och allt som berör dem på så förbaskat stort allvar.