Jag är åskådare och inte medmänniska

Jag har aldrig varit i Thailand, Sri Lanka eller Indonesien. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att åka dit, men förmodligen inte för att sola och dricka drinkar. Jag tror att det ger mig ett hopplöst handikapp i försöken att förstå och reagera på katastrofen i Sydostasien. Jag sitter ju hemma och nås av nyheter i tv, tidningar och på internet - nyheter som ofta koncentreras på dödssiffror och skandaliserande reportage om myndigheters bristfälliga hantering av krisen. Jag lägger delvis skulden på mig själv, att jag inte i större utsträckning intresserar mig för den värld som ligger bortom min egen vardag, men jag tror att alla människor med mina referensramar är offer för en passivitet orsakad av bristen på verklig kontakt med katastrofen. Genom nyhetsflödet och den vridna journalistiken - genom skräckbilderna och den kallt kommenterande reporterrösten som sakligt och utan ett spår av känslomässig reaktion förmedlar de mest basala fakta kring katastrofen - blir jag förvandlad från medmänniska till åskådare. Ingen i min närhet finns med bland de saknade eller döda. Den enda kontakt jag får med katastrofens ohyggliga följder sker genom tv-rutan och tidningens svarta rubriker. Jag vill naturligtvis hålla mig uppdaterad genom media. Jag har absolut inget emot att skänka pengar till organisationer som finns på plats och som säkert gör ett enastående arbete, men jag saknar den grundläggande mänskliga kontakten med katastrofens offer som åter skulle kunna göra mig till medmänniska. Nu sitter jag på min kammare och bloggar. Som om det skulle hjälpa.

Läs gärna Werner G Jeanronds kommentar i SvD igår.