Det är inte lätt att komma på något att skriva dessa dagar. Som bloggare känner jag en viss skyldighet att lämna någon kommentar, men jag kan inte förmå mig till att göra någon nykter och vettig analys av något eller publicera länkar. Det är för mycket, helt enkelt.
Sitter hos min flummiga konstpolare C.K. och dricker några öl såhär på julaftons kväll. Utan gran och utan rödkål. Jag har alltså flytt traditionerna och ägnar mig åt det jag antar julen egentligen handlar om - [fritt för individuell tolkning!]. Inga julklapppar i världen går upp mot en öl och en god vän vid rätt tillfälle. Och det är det ikväll.
…och har äntligen en liten artikel om klimatmötet i Buenos Aires. Men de skriver ingenting vi egentligen inte redan visste. EU vill mycket och kan mycket, men USA och Opec-länderna sätter sig på tvären. Liksom de u-länder som anses kommer att drabbas mest av de spådda klimatförändringarna. Detta kan man gnälla om i all evinnerlighet. Man skulle också kunna föregå med gott exempel. Sverige ökar sina utsläpp och planerar att ta fler kärnreaktorer ur drift. Ger det trovärdighet i de internationella sammanhangen?
Kontentan av vad som sagts i medierna från klimatmötet i Buenos Aires är att Kyotoprotokollet, som äntligen träder i kraft i februari, är en bra start för reducering av utsläppen. Trots att USA, Australien, Indien och Kina av olika anledningar inte omfattas av överenskommelsen är det bra att övriga världen vidtar åtgärder med en gemensam strategi. Efter 2012, då Kyotoprotokollet skall ha verställts, måste USA, Indien och Kina vara med i nästa stora satsning för att komma tillrätta med utsläppen, säger både Italiens och Hollands miljöministrar i en artikel i New York Times. Dessutom uppges Tony Blair vara fast besluten att “få med” USA. Frågan är om det låter sig göras. De åtgärder som skulle behövas är av en sådan karaktär att stora delar av det amerikanska folket skulle behöva ändra sina levnadsvanor drastiskt. Visserligen gäller samma sak för Europa, men här är inte motståndet lika stort. Kanske man skulle visa “The Day After Tomorrow” gratis för alla USA:s skolelever?
Jag tror alla övriga kommentarer är överflödiga.
“Inom två årtionden är merparten av världens kunskap digitaliserad och nåbar via nätet”(Artikel i SvD)
…bör man inte missa. Den heter Jul i kärnfamiljen, och finns här (Svenska Dagbladet). Lucka 6 är min favorit hittils.
Den sydafrikanska mediekonglomeratet IOL rapporterar från mötet i Buenos Aires, och de har glada nyheter. Enligt artikeln har EU:s chefsrepresentanter på mötet uttalat sig om tiden efter Kyotoprotokollet, vilket är efter 2012.
Äntligen börjar tjänstemän på hög nivå i EU resonera i termer av långsiktiga och mer omfattande insatser. Dessutom kommenterar man betydelsen av Rysslands ratificerande av Kyotoprotokollet:“The time has come to think about the next step. We’ve always said Kyoto is not enough. Kyoto is just a start”
“The main thing Russian ratification brought about is confirmation that the Kyoto Protocol is a global institution, and the US really is the odd one out.Visserligen står USA för de största utsläppen av växthusgaser i världen i absoluta tal, och för att komma tillrätta med problemet måste åtgärder göras även på den nordamerikanska kontinenten, men det är ett stort steg att övriga världen tar saken i egna händer och agerar oberoende av USA.
Jag har delar av min familj i USA, och idag talade vi i telefon via internet. Det fungerade utmärkt! Jag kan rekommendera alla att skaffa Skype för detta ändamål. Tidigare har en betaversion funnits och den var mycket instabil och dålig, men nu finns alltså en riktig version. Slut på Telias dränering av min ekonomi!
Via hemsidan för mötet i Buenos Aires kan man hitta vad den internationella pressen skriver om mötet. Ett axplock:
Financial Times skriver om Kyotoprotokollets vara eller icke vara och USA-aspekten. VOA news har en kort och koncis rapport om mötets första dagar. ABC News tar upp lite vetenskapliga aspekter med koncentrerar sig naturligt nog mest på USA. BBC News fokuserar på USA och Dr Watsons utspel på mötet. Reuters gör likadant men har ett intressant inslag om Joe Liebermans och John McCains motion i senaten om USA:s utsläpp av växthusgaser.
När skall svenska medier vakna?
I tisdags vid 13-tiden fick jag reda på att Johan Norberg höll ett föredrag på Eden kl 12 samma dag. Det missade jag. Idag såg jag en affisch för studentafton med nämnde person på AF kl 19 i tisdags. Även det missade jag alltså. Är det jag som inte håller mig a jour eller är det arrangörerna som inte informerar tillräckligt bra?
Nästan en ordvits. Buenos Aires betyder, vad jag förstår, “ren luft”. Och i just den staden möts just nu FN:s klimatkonventions medlemsländer för tionde gången. Men vad gör de egentligen? Nyhetsrapporteringen i Sverige har varit förvånansvärt dålig. Enligt miljödepartementet ligger fokus på vad som skall hända efter Kyotoprotokollet, och då kan man väl säga att mötet ligger helt rätt i tiden. Det borde ju vara lättare för klimatkonventionens medlemsländer att tänka sig en framtid efter Kyoto nu när man vet att protokollet kommer att träda i kraft.
BBC har en rapport från mötet, men den rör inte vad som behandlats i mötesrummen, utan rapporterar från en presskonferens där USA:s representant Harlan Watson gör fullständigt klart att hans land inte kommer att ändra åsikt om Kyotoprotokollet. Harlan Watson uppvisar samma tjurskalliga arrogans inför världens tappra försök att komma tillrätta med utsläppen av växthusgaser som hans president och regering tidigare gjort sig kända för. “Faktum är att Kyotoprotokollet är dåligt för USA” säger Watson (min övers.). Jag suckar djupt.
I övrigt kan jag bara hitta nyhetsrapporter som talar om att mötet äger rum. Skall fortsätta leta när jag har tid.
Den amerikanska musiktidningen Rolling Stone har utsett världens genom tiderna 500 bästa låtar. Listan har tagits fram av en jury bestående av 172 sångare, musiker, producenter, branschmänniskor, kritiker och låtskrivare.
Världens bästa låt enligt listan är Like a Rolling Stone av Bob Dylan från 1965 (albumet Highway 61 Revisited). Det håller jag inte med om. Urvalet har gjorts både med hänsyn till själva kompositionen (text och melodi) och inspelningen av låten. År av flitigt lyssnande på Bob Dylan har lärt mig att man inte kan bedöma hans musik på det sättet. Like a Rolling Stone skulle möjligen, sett till text och melodi, kunna kallas en av världens bästa låtar, men Dylans studioalbum har sällan givit hans låtar fullständig rättvisa. Hans variationsrikedom i framförandet av sina egna låtar live gör att Like a Rolling Stone (precis som alla andra Dylan-låtar) kan bli både världens sämsta och världens bästa låt beroende på tillfälle. Live-inspelningen från 1966 är speciell på sitt sätt. En man i publiken, missnöjd med att Dylan övergivit folksångartraditionen och övergått till elförstärkt rock’n'roll, ropar “Judas!”, Dylan svarar “I don’t believe you” och vänder sig om till bandet och säger “Play f***ing loud!”, varpå de river av Like a Rolling Stone med en sådan energi att låtens ursprungliga textmässiga och musikaliska kvaliteter går förlorad i dånet. Men känslan och intensiteten i framförandet är obeskrivbar och gör trots allt detta till en av de bästa Dylan-inspelningarna som finns.
(Hela listan, med små audioklipp att lyssna på, finns här. )
Kära läsare! Jag har ägnat helgen åt att flytta min blogg till ett nytt ställe. Arbetet med detta har varit lite tidskrävande men väl värt mödan med tanke på de nya funktioner den nya “blogg-värden” erbjuder. Bland annat finns nu en sökfunktion som fungerar alldeles utmärkt, och dessutom ämnesklassificerade arkiv.
Jag har Malin att tacka för detta, det var hon som på sin blogg tipsade mig om Blogsome, vilket jag nu alltså använder.
Precis som jag skriver ovan vidarelänkas man automatiskt hit, men jag vet inte hur länge det kommer att funka, så uppdatera era länkar, ni som är vänliga nog att länka till mig sedan innan!
Jag har sett tre väldigt bra “psyko”-filmer den senaste tiden. En kärleksfilm på psyko-temat (Eternal Sunshine of the Spotless Mind), en thriller (Identity) och ett drama (The Butterfly Effect). Alla tre med mycket snillrika psykologiska manus. I sammanhanget kan ju även nämnas Adaptation som jag såg i våras. Den blir nog komediernas representant här. Vet inte om det bara är jag som nyss upptäckt genren, men den verkar ju vara på frammarsch.
Bob Dylan kommer att göra sitt första tv-framträdande på 19 år i 60 minutes på CBS den 5 december, enligt nämnda tv-kanals hemsida.
Känner man Bob Dylans vanor att hantera media rätt kommer nog innehållet i det han säger vara av liten vikt i jämförelse med det faktum att han överhuvudtaget ställer upp för intervju i tv. Det är en smula sensationellt.“Dylan delves into several subjects in the intense interview, discussing his career, the burden of his fame, his difficult relationship with the press, and the relationship he had with his father.”
En kollega gjorde mig uppmärksam på denna negativa recension av Abbados Mahlers tvåa som jag hyllat friskt den senaste månaden (Mahlers tvåa med Abbado, Auferstehung). Förutom att David Hurwitz sågar både Abbado och orkestern (och har en ljummen inställning till kör och solister) undrar han över nyttan med att denna konsert släpps på cd. Det kan man ju undra. Personligen trodde jag att om folk vill köpa skivor så ges de ut. Och så vitt jag förstått tycker i stort sett alla utom David Hurwitz om just denna skiva, för att uttrycka sig milt.
