Universiteten och “snedrekryteringen”

Thomas Gür skriver i sin kolumn på ledarplats i dagens Svenska Dagbladet om Uppsala Universitets kvotering vid intagningen till juristutbildningen, apropå reportage om detta i Studio Ett i P1 (lyssna här). Gür skriver

“Genom att anta ett intagningsprogram som bygger på etnisk diskriminering, har Uppsala universitet övergett principen om olika individers likabehandling i det offentliga och olika individers likhet inför lagen. Det man har infört är olika gruppers olika behandling och olika gruppers olikhet inför lagen. Och detta i ett lärosäte som ska utbilda jurister, vars yrkesutövning i vårt öppna samhälle antas utgå från principen om individens rättigheter och individers likhet inför lagen.”

Jag kommer omedelbart att tänka på Lunds Universitets Studentkårers ordförande Christian Resebo och vice ordförande Nanna Wedar som i senaste numret av Lundagård (artikeln finns dessvärre inte på nätet) skarpt kritiserar Lunds Universitet för att vara “det universitet i Sverige som har störst social snedrekrytering”. Den “sociala snedrekrytering” man syftar på är att andelen studenter med föräldrar med akademisk utbildning ökat från 54 till 57 procent under åren 1994 - 2002, i motsats till riksgenomsnittet, som haft motsatt utveckling. LUS är tyvärr inne på samma galna spår som Juridiska Fakulteten vid Uppsala Universitet. Man vill styra rekryteringen för att få ett Universitet som är mera öppet och där alla “känner sig välkomna”. Vilket naturligtvis är eftersträvansvärt. Men inte på bekostnad av att individer i samhället buntas ihop till och behandlas som homogena gråa massor som behöver särbehandlas. Den tanken är så långt ifrån mångfald och öppenhet som man kan komma.