18/7 2009
Detta har hänt
Jag har tryckt min avhandling, spikat den (se bild), jobbat som en iller på CIRCLE, påbörjat min första riktiga ledighet på fyra år, stängt av hjärnan och börjat sätta på den så smått igen, hinkat mängder med öl, flyttat till Göteborg, och börjat twittra (twitter.com/hallonsten).
Snart ska jag fylla trettio, disputera, fortsätta jobba på CIRCLE (inkl börja halvpendla till Lund), och planera nästa bok jag ska skriva.
Man ska inte räkna med att Röda Nejlikan överlever allt detta. Vi får se.
29/5 2009
European Spallation Source — snart i en stad nära dig
Den som vill höra och läsa mina kommentarer till gårdagens enorma kliv framåt för satsningen att lokalisera forskningsanläggningen ESS i Lund rekommenderas varmt att lyssna på vetenskapsradions veckomagasin från idag (finns på sr.se och som podcast) och att besöka min nischade och mer akademiska blogg i ämnet: ESS och MAX IV. Här på Röda Nejlikan skall jag snart ägna mig åt min vanliga sosse-slashing igen, det lovar jag.
23/5 2009
Social- är ett negationsprefix
Demokratins idé — så som jag har uppfattat den — är att folket skall få (a) bestämma över samhället genom majoritetsbeslut och (b) bestämma över sig själva via minoritetsskydd. Socialdemokratin i Sverige är inte särskilt intresserad av detta. Observera att det nyss skrivna inte är (enbart) en elak provokation med adressen alla mina meningsmotståndare utan slutsatsen i ett logiskt resonemang som börjar vid socialdemokratins idé. Enligt den är nämligen staten satt att bestämma det som människor inte kan bestämma själva. Och precis var gränserna går för detta bestäms av… staten. Maud Olofsson — som är bra på att snacka (men mindre bra på att handla) — uttrycker det hela mycket kärnfullt i senaste Neo (ej online):
“Socialdemokratins hela politiska idé går ju ut på att om staten bestämmer åt människor uppifrån, då har vi väljarna i vår hand.”
Låt mig nu förtydliga en sak. Jag anklagar inte socialdemokratin för att vara ondskefulla utan bara för att ha fel (enligt min mening). Även om socialdemokratin inte utgick från idén att skaffa mer makt åt sina förkämpar så har det blivit så i alla fall: makt har flyttats från vanligt folk till partieliten. Det tog ett tag (Erlander var väl någon slags ‘vanligt folk’ antar jag, men det är knappast Mona Sahlin). All makt korrumperar. På sikt. Förmodligen utgick socialdemokratin från att makdelning, ansvarsutkrävande, minoritetsskydd, individuell frihet och jämlikhet är lägre prioriterade än sociala skyddsnät, facklig organisering och likhet. Det var deras misstag, som de nu i efterhand inte
kan erkänna (vem kan ha fel i politiken — då förlorar man ju) och inte
vill erkänna (vem vill förlora de privilegier och den rikedom man ackumulerat). Följden är — och nu kommer vi in på det ondskefulla (som alltså inte tillskrivs enskilda aktörer eller institutioner utan ett monstruöst
system) — att maktdelning, ansvarsutkrävande, minoritetsskydd, individuell frihet och jämlikhet inte är de viktigaste principerna i det offentliga Sverige. Kruxet — och detta förefaller nästan vara väl uttänkt (kanske Erlander var maktgalen i alla fall) — är att de som har en hyfsad materiell standard och upplever att de bor i världens bästa land inte bryr sig så mycket om maktdelning, ansvarsutkrävande, minoritetsskydd, individuell frihet och jämlikhet så länge de får ha en villa, en bil och en platt-tv och åka till Thailand på semester. I de fall då enskilda individer kommer i kläm på grund av bristande maktdelning, ansvarsutkrävande, minoritetsskydd, individuell frihet och jämlikhet är det ju bara enskilda individer — de får på sin höjd en skrikig rubrik på en löpsedel en dag men som sedan glöms, för vi har ju villor och bilar och platt-tv-apparater och åker till Thailand på semestern. Och Sverige är ju världens bästa land, glöm inte det. i enstaka fall blir enskilda individer kompenserade med skadestånd eller till och med moralisk upprättelse. Men systemet ändras inte som följd. För det är inte socialdemokratin intresserad av. Och inte den typiska borgerligheten heller, för de har ju lärt sig av sossarna och vårdar nu ömt samma privilegier. Och den så kallade partipiskan kittlar nog rätt skönt när den kombineras med feta arvoden och nästan inga krav på kompetens eller ansträngning.
Därmed alltså sagt tre saker: (1) Makt korrumperar. (2) Sossarnas politiska idé innehåller för mycket oinskränkt makt. (3) Alla andra politiker lär sig snabbt.
Några länkar för den som vill ha goda exempel på saker som vi accepterar i Sverige men som starkt kan ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv:
Domstolarna ska inte bekämpa brott (SvD:s ledarblogg)
Vi avbryter valkampanjen (Libertas Sverige)
Pålsson: vi riksdagsledamöter är statister (Dick Erixon)
Den svenska demokratin på dekis (Henrik Alexandersson)
Och så några gamla favoriter:
S-pamp köper kristallkrona i kristid - med våra pengar (Dick Erixon)
Den svenska skurkstaten (Henrik Alexandersson)
Märklig kvalitetsnorm i skolbespisningen (Johan Folin)
16/5 2009
Varvsstödet och Ipred-lagen — egentligen samma sak
Så här skriver Rikard Bergsten på TrygghetsVakten, under rubriken En uppfinnares syn på upphovsrätten:
“Idag är dock situationen sådan att ett ljudmässigt utmärkt album kan spelas in i ett sovrum på en kanal, mixas i en vanlig dator och distribueras till nollkostnad över Internet. En väns vän spelade in en (framgångsrik) skiva för ca 40 000 kr, småpengar i affärssammanhang och en summa man kan låna av mormor eller själv med flit jobba ihop över en sommar. I ett sådant affärsklimat saknas det en naturlig roll för de fyra stora globala musikdistributörerna. Därför vägrar de att låta nya alternativ utvecklas och distribuerar nästan tjugo år efter Internets stora genombrott fortfarande musik på plast i fysisk form. De vet naturligtvis att så fort en musiktjänst uppstår som tillåter artister och låtskrivare att nätbaserat distribuera sina låtar mot att de får en del av reklampengarna som lyssningen ger, kommer de att dö en snabb död. Det är i detta ljus striden över The Pirate Bay skall ses: skivbolagen är möjligen bekymrade över vad The Pirate Bay är idag men de är framför allt livrädda för vad The Pirate Bay kan bli imorgon: spelaren som knyter ihop konsumenter med artister utan behov av en mellanhand som BMG eller Warner. […] Båda branscherna försöker hindra alternativ att uppstå som skulle kunna gå förbi dem en dag. Det är därför nedladdningstjänster för film och musik haft så svårt att etablera sig. Istället för att välkomna Itunes och Spotify som betalande alternativ till piratsiter motarbetas de. Inte för att skivbolagen inte tycker om att få betalt utan för att de ser risken, att den dag Itunes eller Spotify är så stora att de klarar sig utan de globala skivbolagen, kan de öppna sin affär för en direkt koppling mellan artister och konsumenter utan att Warner har möjlighet att skära imellan. De förlorar alltså hellre pengarna till piratkopiering än riskerar sin egen position. Det är detta som stöttas genom IPRED: det är inte ett försvar av artister och låtskrivare, det är ett försvar av en global affärsmodell som sedan länge gått ur tiden.”
Och så började jag spontan-nynna på den där Blå Tåget-låten igen. Typiskt. Det händer allt oftare nuförtiden.
Texten hittade jag via Henrik Alexandersson.
30/4 2009
(S) rules you. (S) fools you. (S) eats for you.
Vi reser till München idag och — hör och häpna! — jag lämnar datorn hemma. En och annan överliggarkompis har med förskräckelse konstaterat att jag känner viss tillfredsställelse över att för en gångs skull slippa sisteapril i Lund, en och annan äldre släkting har sorgset konstaterat att jag inte kommer att vara med i tv i år. Röda Nejlikan-läsaren får nöja sig med att konstatera att årets förstamaj-analys blir ett försnack.
Första maj-spektaklet med röda fanor och gamla kampsånger blir mer och mer av paradox för varje år. Det har nu äntligen — femtio år för sent — börjat gå upp för folk i allmänhet att socialdemokratin inte primärt är ett gräsrotsparti för de svaga och hårt arbetande i de undre klasserna utan ett etablissemangsparti där topparna skor sig på de exploaterade gräsrötterna. Anledningen till att bilden krackelerar först nu är ju både att svensken i allmänhet tycker mer om att vara lurad än att se sanningen — märkligt nog också då hon vet om att hon är lurad, det borde logiskt sett inte gå men varken svensken eller lögnen är logisk — och att socialdemokratin för första gången har en riktigt dålig partiledare. Mona Sahlin är för dålig på att ljuga, för dålig på att kräva rättning i ledet (även om ledet vid detta laget rättar sig själv av gammal vana) och för dålig på det politiska tjyv- och rackarspel som Karl Rove skulle nicka gillande åt och som varit socialdemokratins paradgren åtminstone sedan Ingvar Carlsson avgick.
Fokus, som vanligtvis är platt och knaprig (i likhet med sina amerikanska förebilder Time och Newsweek, skall tilläggas), formulerar det hela så här:
“Imorgon är det första maj. Tal ska hållas för att ena en rörelse. Det blir ett hårt jobb, för rörelsen ifråga finns inte längre. Den finns inte, för den har inget att förhålla sig till. Den finns inte, för den rör sig nu bara kring sig själv – den har ingen berättelse.”
Det var länge sedan borden vändes. Socialdemokratin är inget annat än en konserverande maktapparat som lever på att klasskillnader bibehålls och merparten av befolkningen och dess välstånd hålls i statens/partiets/maktens klor. Det var länge sedan socialdemokratin tog plats bland de övre våningarna i
Pyramid of capitalist system.
Förstamaj-analysen 2007
Förstamaj-analysen 2008
28/4 2009
Ny separat blogg om ESS och MAX IV
Efter gårdagens händelser bestämde jag mig för att sätta upp en ny blogg — med lite seriösare ton och lite mindre ideologiskt och humoristiskt svängrum än Röda Nejlikan — för att där kommentera händelseutvecklingen kring MAX IV och ESS och samla information om projekten.
Den nya bloggen heter således “ESS och MAX IV” och den nås här.
Det första jag gjorde var att kopiera över alla poster i ämnet härifrån, så att de med intresse i sakfrågorna inte missar det jag skrivit tidigare men slipper allt annat snack.
Välkomna över dit, den som är intresserad.
27/4 2009
Finansieringen av MAX IV är inte klar
På en presskonferens i Gamla Biskopshuset i Lund idag talade fyra herrar sig varma över den överenskommelse de träffat om att… gå vidare i arbetet med att skaffa fram pengar till MAX IV. Regeringen har ju visat sig närmast tjurskalligt ovilliga att på bordet lägga upp de två-tre miljarderna som krävs, så Anders Flodström har farit runt och försökt skramla fram de lediga miljarder som förväntas kunna hittas på mesonivå i det svenska forskningspolitiska landskapet. Sammanlagt har han genom detta arbete lyckats uppbåda tre kvarts miljard. En halv från Vetenskapsrådet och Vinnova, och en kvarts från Lunds Universitet och Region Skåne.
Så här står det i ‘avsiktsförklaringen’ (pdf) som undertecknades idag:
MAX IV kostar 2,6 miljarder kronor. Byggnaden kostar 1 miljard, och den skall “ett fastighetsföretag” bygga och hyra ut till MAX-lab. Acceleratorn och “vissa av de planerade strålrören och instrumenten” beräknas kosta 1,1 miljarder. I en “andra etapp” skall en halv miljard investeras i resten av strålrören och experimentstationerna.
Detta, bland annat, sades på presskonferensen:
Vetenskapsrådets generaldirektör Pär Omling kallade resten av finansieringen “osäker” men sade sig ha fått “löften” om den. Han sa också att han “skulle inte skrivit på” om han inte varit tillräckligt säker och att han “bedömer att detta är finansierat”. Forskningsråd, forskare och regeringsrepresentanter i de övriga nordiska länderna är “väldigt intresserade”. Huvudsekreteraren i Vetenskapsrådets Kommitté för forskningens infrastrukturer Lars Börjesson sa att “olika intressenter” skall bidra till finansiering av experimentutrustning och att nordiska och baltiska investeringar “kommer snart”. På frågan om driftskostnaderna, en fråga jag länge trodde att jag skulle vara tvungen att ställa men som en journalist i sista stund kom att tänka på, svarade Börjesson att dessa är “täckta” genom att investeringarna efter byggtiden kommer att “fortsätta”.
Detta är analysen och slutsatserna jag bidrar med:
Regeringen, som borde finansiera detta, är fokuserade på något annat, nämligen ESS. En kombination av politiskt tryck på Vetenskapsrådet och Vinnova (MAX IV är ett av regeringens försäljningsargument för ESS gentemot konkurrenterna på kontinenten) och en övertygelse om nyttan och möjligheterna med MAX IV har fått råden och universitetet att agera på egen hand. Avsiktsförklaringen som avgavs idag är fullt jämförbar med den avsiktsförklaring som regeringen avgav för ESS i februari 2006. Alltså inget bestämt. MAX IV är idag finansierat till ungefär en fjärdedel, om man räknar med sedvanliga kostnadsökningar. Acceleratorn och den grundläggande infrastrukturen kommer säkert att kunna finansieras klart så att bygget kan starta i början på nästa år. Driftsmedlen kommer rådet eller regeringen eller universitetet eller (det mest tänkbara) dessa gemensamt att tvingas punga ut med när bygget väl är klart, för då har de inget val. Innan dess låtsas dock alla inblandade som om det regnar (dvs de låtsas att driftsmedel inte behövs) för att inte reta det övriga forskarsamhället vars del av kakan sannolikt blir mindre på sikt i och med att driftsmedlen sannolikt kommer att tas från rådets och universitetets ordinarie budgetar. I driftsmedlen ingår hyran till Akademiska hus (som är det mest sannolika valet av “fastighetsföretag”) som kommer att uppgå till åtskilliga tiotals miljoner om året om hela bygget kostar en miljard, så den delen är alltså både skjuten på framtiden och lagd i knät på råd och universitet (och kanske Region Skåne?). Det riktigt kniviga blir strålrör och experimentutrustning. Forskargrupper — inom Sverige och i Norden — förväntas i stor utsträckning finansiera experimentstationerna med infrastrukturmedel från Wallenbergstiftelsen och respektive forskningsråd, och investera sin egen kompetens och tid i att bygga och driva dem. Detta är inte bara en upprepning av tidigare misstag på det befintliga MAX-lab utan det går också emot den numera vedertagna strategin för anläggningar av detta slag runtom i världen. Angående detta sista hänvisar jag den intresserade till kapitel fem och sju i min kommande doktorsavhandling om synkrotronljuslaboratoriers politik och praktik, som går i tryck om en månad (och som det efter dagens händelser bara behöver ändras en eller möjligen två meningar i — vad säger det om hönor och fjädrar?).
Länkar:
Sydsvenskan: MAX IV skall byggas, Sydnytt: Klart med Max IV till Lund, Vetenskapsrådet: Ett steg närmare MAX IV, Vinnova: Ett steg närmare MAX IV, Lunds Universitet: Klartecken för MAX IV
Tidigare kommentarer i ämnet här på Röda Nejlikan: ESS Skandinavien konsortiet protesterar, Tre saker om ESS som Sydsvenskan missat, MAX IV och ESS i forskningspropositionen — den nakna sanningen, Pengar är allt.
26/4 2009
Ett tjeckiskt öl gör ingen tjeckisk restaurang.
I största välmening och brist på annat att skriva om vill jag påpeka för alla som undrar att nyöppnade Czechpoint på Lilla Torg i Malmö inte är en tjeckisk restaurang. Ingen vitlökssoppa (inga soppor överhuvudtaget), ingen topinka, ingen hermelin-ost, ingen forell, ingen stekt potatis, ingen svamp, inga inlagda grönsaker, ingen tartarsås. Istället apfelstrudel, pommes frites, satzbretzeln, gös, potatispuré. Och menyns stavning av det tjeckiska plommonbrännvinet är Slivovitz. De nämnda menypunkterna och den stavningen av Slivovice hade inneburit omedelbar deportation från Tjeckien 1946, kan man nog utgå från.
Om idén var — som Renntun påstår — att bli en “klassisk tjeckisk ölstuga” så saknar jag den ättiksinlagda korven och tartarbiffen. Nöjesguiden konstaterar klarsynt: “Det mest tjeckiska på Czechpoint, utöver ölen, är inredningen”. Och visst, de har Pilsner Urquell-skyltar överallt och glasen är faktiskt desamma som på haken i Plzeň. Sydsvenskan påpekar att “krögaren och köksmästaren förhåller sig fritt till konceptet” och avslöjar att hermelin-osten kommer att börja serveras inom kort. Det är ju ett steg på vägen. När vitlökssoppan och den stekta forellen infunnit sig skall jag ge det en andra chans.
18/4 2009
Några reaktioner på domen i The Pirate Bay-målet
Björn Ulvaeus kallar de fyra åtalade för “simpla tjuvar” och visar därmed att han inte förstått vare sig åtalet, domen eller kontexten — alltsammans gäller medhjälp och förberedelse till upphovsrättsbrott och det är varken simpelt eller stöld i sig.
Dick Erixon tycker att de fyra åtalade förtjänar sina straff enbart för att de “står för en snyltarmoral” och anser med andra ord att fängelsestraff skall utdömas mer eller mindre godtyckligt för saker som kan anses moraliskt felaktiga.
Dr M gör reflektionen att rättssamhället ifråga om påföljd betraktar de fyra åtalade i Pirate Bay rättegången likadant som en som grovt misshandlat ett tio dagar gammalt spädbarn.
Internetworld påpekar en “bristande förmåga hos rätten att se sakfrågan framför de åtalades attityd och framtoning”.
Lage Rahm, riksdagsledamot för miljöpartiet, undrar om Stockholms Tingsrätt vill stänga internet.
Henrik Alexandersson ser den fallna domen som en krigsförklaring och påpekar vad som är bortom allt tvivel — att upphovsrättslobbyn och lagstiftarna “kommer inte att lyckas bättre än de som en gång försökte stoppa till exempel tryckpressen eller den mekaniska vävstolen”.
Själv undrar jag vad det är för några nissar som sitter i nämnden i Stockholms Tingsrätt och kommer raskt på att de är ju… [trumvirvel] politiskt tillsatta. Om inte den här domen går till HD, där riktiga och åtminstone potentiellt kunniga jurister avgör målen och således knappast kan göra annat än att fria i detta, har Sverige fått fyra nya politiska fångar.
7/4 2009
Nomenklaturan har börjat falla
Ni vet vad jag tycker: Sossar tar andras pengar och använder dem till sina egna höga löner och pensionsavtal och semesterresor och annat. Wanja eller Mona eller Göran, spelar ingen roll. Rika knösar, skodda på sina blåsta medlemmar. Reglerna och bestämmelserna — som vi vanliga har att rätta oss efter — gäller inte för S-eliten.
Med den grundinställningen — som jag står för och som jag är stolt över — är det svårt att säga något konstruktivt eller roligt idag. Men på Svenska Dagbladets ledarsida, där man vanligtvis blandar friskt (och där trovärdigheten är en aning naggad i kanten på grund av det häringa presstödet som SvD har sådana förmåner av) skriver de både träffande och kul:
Per Gudmundson: “Samtalet gled in på påsken. Var det inte så att LO med sitt långa styrelsemöte indirekt gav bilden att Wanja Lundby-Wedin nu genomgår ett utdraget lidande inför det oundvikliga slutet? Det låter som en bekant berättelse, enades vi om. Men om det är Lundby-Wedin som får bära arbetarrörelsens synder på sina axlar, vilken roll spelar då Mona Sahlin? Hon bär väl korset en bit, sade en tv-reporter. Men kvällstidningsmannen hade redan bestämt sig. Barabbas.”
PJ Anders Linder: “På många andra områden har samfundstanken kollapsat sedan länge. Under tryck av internationalisering, välstånd och individualiering har de gamla ambitionerna blivit orimliga och förlegade. Det finns bara en handfull unga kvar i SSU. A-pressen kör sina drev i de sälla jaktmarkerna. Kvittosamlandet på Konsum har blivit shopping på Coop Forum.”
Och så levererar den här
Dick Erixon en rallarsving i gammal god stil:
“Man sluter sig inåt, och markerar ännu tydligare att LO styrs av en liten isolerad klick, en liten välavlönad elit med egna pensionsförmåner som betalas av LO-medlemmar som inte ens kan drömma om motsvarande guldregn.”
2/4 2009
Reflektioner över en revolutionär helg
En nyhet som skulle varit intressant om den givits lite ordentlig uppmärksamhet på Sydsvenskans redaktion — som det är nu innehåller notisen eller vad vi ska kalla det strax över 100 ord — är att “mer än var femte heltidspolitiker” under det senaste året utsatts för “hot eller våld”.
På Londons gator fortsätter de bloddränkta demonstrationerna mot det så kallade G20-mötet.
Vi såg — äntligen — filmen ‘Der Baader Meinhof Komplex’ i söndags och det var en fin avslutning på en i övrigt mycket revolutionär helg, jag läste Björn Kumms bok om Che Guevara under min tvådagars soffvistelse (D cyklade till Malmö för att öva inför ‘Tjejvättern’).
Vad är den röda tråden? Filmen om Baader Meinhof var bra men inte så bra som jag trott. Skildringen av Ulrike Meinhof var lite väl tillrättalagd men Andreas Baader tycker jag att de gestaltade bra. Fullständigt knivskarpt fokuserad och kallt beräknande i sin aktivism men samtidigt en komplett galen, skjutglad och festande förvuxen tonåring. Personligen avskyr och beundrar jag Andreas Baader på samma gång. Precis som Che Guevara, vars idealism och sympatiska filosofiska förmåga blandades med den kallblodige mördarens känslolöshet. Att agera är beundransvärt, liksom idealism. Men våld kan jag inte riktigt acceptera.
Viktigast är dock kanske att inte glömma bort att det fanns starka orsaker till bådas agerande — i Latinamerika på femtiotalet kanske allra tydligast men i hög grad också i Förbundsrepubliken Tyskland i slutet av sextiotalet. Nu skall det inte tas som intäkt för att spränga folk i luften eller skjuta ner folk, men en väldigt viktig lärdom finns i detta som faktiskt har lite med hot och våld mot politiker att göra, och definitivt också med G20-demonstrationer, och den lärdomen är jag osäker på om den någonsin har dragits alls.
Personligen tycker jag att Andreas Baader naturligtvis skulle dömas till ett långt fängelsestraff, helst livstid, och när vi ändå är igång så kan vi ju damma av den här gamla idén från specialavsnittet av the West Wing (säsong tre) som sändes den 3 oktober 2001 och där Josh Lyman får frågan från en skolklass vad han tycker att man skall göra med terrorister:
“I’d put ‘em in a small cell, and make them watch home movies of the birthdays and baptisms and weddings of every single person they killed, over and over, every day, for the rest of their lives. And then they’d get punched in the mouth every night at bedtime. By a different person, every night. There’d be a long list of volunteers, but that’s all right.”
Men det är bara den ena delen av åtgärdspaketet. Samhället, eller politikerna, eller staten — skillnaden börjar ju bli suddig för många har jag märkt så jag garderar med alla tre — måste lära sig av terrorism. Man kan inte
bara hämnas och straffa, man måste också inse vilken skuld man själv har och hur man förändrar förutsättningarna — inte bara så att det inte kommer fler terrorister utan så att det inte
behöver komma fler terrorister. Man glömmer lätt att de farbröder och tanter som satt i Bundeskanzleramt och Champs Élysées och Rosenbad i början på sjuttiotalet inte bara var valda av hela folket och skulle representera hela folket utan också tillhörde gårdagens generation, och att Andreas Baader och Ulrike Meinhof och de andra per definition var del i den progressiva kraft generationsväxlingar och vanligt flutet vatten under broarna innebär och att det samhälle som dessa krafter skapade då är det samhälle som båda skall leva i men som faktiskt är
mest Baaders och Meinhofs och deras barns och barnbarns samhälle. Då måste deras progressiva idéer tas tillvara, dryftas, möta strukturerna i konstruktiv anda, och få en plats i skapandet av den gemensamma framtiden.
Misstag kan begås. Det är Baader-Meinhof ett lysande exempel på. Men när man gripit dessa slynglar och satt dem bakom lås och bom kunde det kanske vara dags att se sig själv i spegeln?
Det är väldigt lätt hänt att man annars upprätthåller och underhåller ett splittrat samhälle där nya generationer politiker fortsätter i gamla hjulspår utan att se sig om, och nya generationer progressiva nytänkare gång på gång växer upp och får sina drömmar och idéer krossade av det blytunga politiker- och byråkratväldet som anser sig ha tolkningsföreträde vad gäller samhällets funktion och struktur och ensamrätt på att formulera sitt eget uppdrag, allt enligt gammalt korporativistiskt kamraderi.
Det faktum att politiker hotas, och det faktum att våldsamma demonstrationer blossar upp gång efter annan när världens ledare möts, det har två orsaker. Dels att kommunistslynglar och andra rötägg inte är begåvade nog att förstå att våld är destruktivt oavsett förtecken, och dels att politiker och byråkrater missförstått sitt uppdrag kapitalt och tror att de har ensamrätt på samhällsbygge och att denna ensamrätt kommer med en liknande rätt att inte bara ignorera utan också aktivt strypa dynamiska försök till förändring.
25/3 2009
Wanja och miljonerna
Ännu har den där tanten inte avgått. Personligen ger jag fan i om hon avgår eller inte, jag har då aldrig haft något ‘förtroende’ för henne. Jag har påpekat förr att vänstern i Sverige är etablissemanget och därför inte kan vara på de svagas sida eller för solidaritet eller vad det nu heter. Egentligen är det inget att yvas över, för makt korrumperar och pengar talar inte, de svär, och det vet varenda människa med förmåga att höja blicken över de svenska kvällstidningarnas löpsedlar. Anledningen till att jag är så indignerad är att jag växte upp på åttiotalet, då budskapet — speciellt när det riktades till oss skolbarn — var ett helt annat. Glöm det där nu, alla generationsfränder, om ni inte gjort det tidigare. Så här skriver Marcus Birro i Expressen idag:
Vänstern är inte längre en röst mot orättvisorna. Vänstern ÄR orättvisorna. Vilket nederlag för hela det här landet. Vilket nederlag för alla oss som en gång trodde på det där löftet om att det finns människor som drivs av en övertygelse och inte av egen kåthet på makt och pengar.
Han är förmodligen — med rätta — ännu mer indignerad än jag. Han växte ju upp
både på sjuttiotalet och på åttiotalet.
23/3 2009
Men det är inte dom som ror…
Jag har kompisar som tycker att direktörer i privata företag skall kunna få hur höga bonusar som helst men att dessa — som det heter — skall vara kopplade till prestation. Jag brukar fråga vad som menas: Skall staten alltså tillåta bonusar i privata företag men med lagstiftning föreskriva på basis av vad dessa bonusar får betalas ut? Eller vad menas?
Sådan analytisk sammanblandning av privat och offentligt är pinsam. Och livsfarlig. (Låt min inom parentes säga att jag självfallet som skattebetalare motsätter mig att statliga ‘räddningspengar’ till misskötta företag används av dessa företag till bonusutbetalningar men att jag tycker att ‘räddningspengarna’ till misskötta privata företag är fel redan från början, inte själva bonusarna, eftersom bonusarna ursprungligen är tänkta att betalas med företagets intjänade medel och inte skattebetalarnas.)
För att vara övertydlig: Kapitalismen skapar välstånd. Bland annat på basis av att den är fri och konkurrensutsatt och inte detaljstyrd, i detta specifika fallet på så vis att vinsten som blir över förvaltas på valfritt sätt av aktieägarna genom sin bolagsledning. Om upplevt otillbörliga ersättningar betalas ut till direktörer är det strängt taget bara aktieägarna som lider av det och därför är det deras sak och ingen annan att förhindra att det sker — på bolagsstämman.
Om staten ger företag pengar blir det problem, eftersom man då blandar samman offentligt och privat och när man dessutom gör det i kristider är folk inte riktigt lika eftertänksamma och klarsynta som annars vilket ytterligare bidrar till oförmågan att se skillnaden och låta den råda.
Dessutom tenderar upprördheten över bonusarna i företagen — trots att de strängt taget är en privat och icke offentlig angelägenhet — överskugga de flagranta övertranpen som begås av politiker och andra inom ramen för det offentliga. Som till exempel det här sinnessjuka fallskärmsavtalet (eller vad vi skall kalla det):
“Enligt den brittiska EU-kritiska organisationen Open Europe kan Wallström kvittera ut 1,8 miljoner pund - cirka 21 miljoner kronor. Sveriges Television uppger att det rör sig om ett avgångsvederlag på fem miljoner kronor kombinerat med 1,2 miljoner per år från att hon fyllt 65 år.
Wallströms jättepension - nära dubbelt så stor som den för EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso - kommer sig av hennes långa tjänstetid inom kommissionen” (Från SvD).
Och till råga på allt är hon sosse. Fin symbolik.
11/3 2009
(Går)dagens citat
“En rasist blandar ihop de biologiska dragen med de psykologiska. Det gör inte svenskar. Men de växte upp med ett parti som ständigt upprepade att de levde i världens bästa land. Då är det lätt att uppfatta alla som kommer hit som potentiella snyltare.”
I ett slag den förklarande distinktionen mellan ‘rasist’ och ‘xenofob’, detaljerna i det kausala sambandet mellan xenofobin och integrationsproblemen, och en träffsäker förklaring av vad som orsakade alltihop. Jag vet, för jag var med. Om både “världens bästa land”-propagandan i småskolan och den xenofobi som grodde ur den och nu slagit rot bland de som satt i samma klassrum som jag och som senare upptäckt att Sverige inte (längre) är världens bästa land och desperat söker något att skylla på. Vad de hittar? Tröst och vägledning hos Jimmie Åkesson et consortes.
(Det är Luis Abascal som talar, i fjärde delen av Maciej Zarembas enastående artikelserie om invandring och integration, som publicerades i DN igår.)
7/3 2009
Förtryckaren har bara en annan skepnad.
“Det jag alltid förespråkat för kvinnor är att vara självförsörjande. Fixa en utbildning och ett jobb tjejer! Inte skrika efter bidrag eller A-kassa. Det är inte bättre att vara beroende av stormorsan Sahlin än av din man.”
Så
skriver Linda Skugge på Newsmill, i något slags angrepp på äktenskapet som institution, mot bakgrund av sin egen skilsmässa. Äktenskapet är jag själv ganska likgiltig inför, jag tycker om att folk blir lyckliga av att ha fina kläder och fest och ge varandra ringar och åka på semester, om de dessutom blir lyckligare av att någon präst de känner uttalar böner över dem i kyrkan de konfirmerades i så skall jag naturligtvis inte lägga fingrarna emellan. Tvärtom. Men det var inte det saken gällde.
Linda Skugge är något annat intressant på spåren, nämligen det som jag alltid får ta strid för i tid och otid, nämligen insikten att välfärdsstaten och dess monopol på solidaritet egentligen inte är något annat än en fortsättning på ett förtryck som feodalherrarna, kyrkan, industrialisterna och adeln stod för förr, och som naturligtvis hade sina genusmässiga implikationer och hindrade kvinnor från likvärdigt medborgarskap och status i samhället ända in på… ja, egentligen gör det fortfarande. Genusdimensionen är ju bara en av många — förtrycket var ju till största delen vita män mot klabbet.
Välfärdsstaten har byggts upp av vita män. Välfärdsstaten har den teoretiska fördelen gentemot feodalherrarna, adeln, kapitalisterna och kyrkan att den är demokratisk och skall ta varje enskild människas intressen tillvara. Och det är bra idéer. Erlander hade rätt. Problemet är att välfärdsstaten inte är demokratisk och inte tar varje enskild människas intressen tillvara. På Erlanders tid var fortfarande väldigt många kvinnor på förhand dömda till att förbli hemmafruar, handikappade låstes brutalt in utan vård, luffare och motsvarande i stadsmiljö sov på höskullarna och under broar och frös ihjäl i stora skaror på vintrarna, våldtäktsmän gick allt som oftast fria, föräldrar hade laglig rätt att slå sina barn, och homosexualitet betraktades som en sjukdom. För att nämna några saker.
När alla får det bättre behöver man inte bråka om hur demokratiskt det hela egentligen är. Och det förefaller vara så att politiker som Erlander — det verkar otroligt men jag tror det var så — kände tillräcklig glädje och stolthet över att alla faktiskt fick det bättre under deras inflytande att de inte behövde direktörslöner. Sen deltog ju Erlander i högsta grad i att fostra en politisk elit — samma elit som med små avbrott höll i taktpinnen ända till 1996 och vars andra generation mycket väl kan vinna valet 2010 — som så småningom tappade kontakten med det folk den sade sig representera och lyckades övertyga sig själva om nödvändigheten av direktörslöner (för att inte tala om direktörsjobb åt sina kompisar).
Kärnfrågan är alltså varför de som säger sig kämpa mot förtryck av olika slag lägger sig så platta inför det förtryck som trätt ikraft istället? är folk verkligen så urbota dumma att de låter sig luras av föreställningen om formell och teoretisk medbestämmanderätt i det som kallas demokratin? Vad får de — vi — egentligen bestämma? Vi får rösta en gång vart fjärde år. Mellan två politiska alternativ som numera skiljer sig nästan enbart kosmetiskt och som båda toppstyrs av en politisk elit som framgångsrikt manipulerar folk med klasskampsretorik och tomma ord om rättvisa och solidaritet men som egentligen bara skor sig själva. Vad åstadkom Göran Persson egentligen för folk? Växte verkligen välståndet? Minskade arbetslösheten, långsiktigt alltså? Ökade bildningsgraden? Förbättrades äldrevården? Blev SJ punktligare och mer serviceinriktade? Höjdes livsmedelskvaliteten? Togs ökade miljöhänsyn för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling? Minskade hemlösheten? Alla de sakerna gör politiken faktiskt anspråk på att åstadkomma. Det jag kommer att minnas av Göran Persson är att han var ett vanligt kommunalråd i Flen och tjugo år senare byggde en magnifik herrgård i Övre Torp där han levde lycklig på sin hustrus generaldirektörspension.
Alla skulle bli fria och jämlika och glada och få en dräglig tillvaro. Till viss del lyckades det. Men på köpet fick vi ett nytt förtryck utövat av en ny adel som lovar mycket men skor sig själva. På vår bekostnad.
6/3 2009
Pedagogiskt så det förslår om neutroner och röntgen.
Varför behöver man monster-stora acceleratoranläggningar för att studera små små saker?
Ta en titt på programmet nedan som är producerat av Vetenskapslandet, något slags samarbetsprojekt för folkbildning. Det är kort, bra, och pedagogiskt. Det förklarar vad grejen är med ESS och MAX-lab och en hel massa andra saker och den som har huvet på skaft kan själv dra slutsatsen att ESS och CERN är helt olika anläggningar. En sådan slutsats behövs, kan jag lova, för att minska missförstånden i den allmänna debatten.
3/3 2009
Sydsvenskan borde hemligstämpla de här gamla tidningarna eller nåt
På ett café i stan hittade jag ett nytryck av Sydsvenskan från den 23 november 1963, dagen efter att John F Kennedy mördades i Dallas, och jag kastade mig givetvis över detta historiska dokument för att ta del av tidens rapportering och tolkningar. Tidningen förefaller intakt sånär som på sidan tre som bara innehåller texten
Den 7 mars 2009 ser världen
lite annorlunda ut
Nya Sydsvenskan
Jag undrade ju omedelbart — naiv och välvilligt inställd som jag är — om Sydsvenskan kanhända tänkt sig att göra en större ansiktslyftning och börja publicera en morgontidning av viss klass igen, detta nummer från 1963 skvallrar nämligen om en tid då också landsortspressen höll hög standard och informerade sina läsare om allt möjligt, inte minst då något så anmärkningsvärt som Kennedymordet inträffat. Ingen grafik, mycket text. Stora rubriker, visst, men än mer text. Om själva mordet. Om Lyndon B Johnson och hans svärande av eden. Om Lee Harvey Oswald. Om ryssarnas förväntade reaktion. Om Kennedys presidentskap och vad han åstadkommit. Om tidigare presidentmord. Om svenska politikers reaktioner. Alltsammans välskrivet och fylligt. Utöver detta en längre artikel från Berlin, där ju muren var ganska ny, och rapporter från Sydsvenskans Bonn-, Paris-, och Londonkorrespondenter. Bland mycket annat. Kort sagt: En riktig dagstidning.
Lite grävande på nätet ger vid handen att det som sker den 7 mars troligtvis är en sjösättning av en ny design av Sydsvenskans hemsida. Man kan se hur den förmodligen kommer att se ut. Som DN. Stora rubriker, bilder på semlor och hundvalpar och i allmänhet en sida som ger intryck av att vara Aftonbladets eller möjligen Ystad Allehandas.
Jag klagar inte. Numera läser man ju alla världens dagstidningar på nätet och slipper dessutom bära ut en massa papper till återvinningen. Men Sydsvenskan borde ju kanske åtminstone låtsas som om deras blaska alltid varit lika ihålig. Det hade blivit mindre pinsamt då, också för de stackars tidningsläsare som utgör underlag och som i slutändan är orsaken till förfallet.
24/2 2009
Skydda folket från böckerna
Köp för all del inga böcker idag när bokrean startar. Egentligen skall du nog undvika att köpa några böcker alls. Enligt larmrapporter (visserligen ett par hundra år gamla) kan läsning orsaka feber, pest, förkylningar, gikt, förstoppning, hemorrojder, ögonskador, huvudvärk, migrän, magknip, tandvärk, övervikt, hypokondri, nervklenhet, epilepsi, melankoli och koncentrationssvårigheter.
Kanske ett totalförbud är lösningen? Eller åldersgräns och statligt bokhandelsmonopol? Hundraprocentiga skattesatser?
(Via Neo.)
19/2 2009
Två megafoner som är väldigt tysta just nu
1) Naomi Klein med sin Chockdoktrin. Tidernas “kris” är väl över oss skulle man kunna säga, och enligt Kleins modell skall världens makthavare just nu hålla på med omfattande liberaliseringar av världsekonomin. Jag vet inte det…
2) Al Gore med sin Globala Uppvärmning. För minst femte dagen i rad är det idag minusgrader i Lund. Det, mina vänner, har knappt hänt sedan vargavintern 1988…
18/2 2009
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv
“The free market is dead. It was killed by the Bolshevik Revolution, fascist dirigisme, Keynesianism, the Great Depression, the second world war economic controls, the Labour party victory of 1945, Keynesianism again, the Arab oil embargo, Anthony Giddens′s ′third way′ and the current financial crisis. The free market has died at least 10 times in the past century” (P J O’Rourke i Financial Times den 10 februari).
“Nej! Starta inte företag i Sverige. Du kan få ett helvete, bli misstänkt i åratal, även om du följer varje lag” (En småföretagare som utsatts för häxjakt av Skatteverket, citerad hos Dick Erixon).
“Vilken är egentligen skillnaden mellan The Pirate Bay och Google?” (Anders Mildner i Sydsvenskan idag).
“It would be better that the government recognised that there are risks, rather than frightening people in order to be able to pass laws which restrict civil liberties, precisely one of the objects of terrorism — that we live in fear and under a police state” (Dame Stella, f d MI5-chef, i BBC igår).
“Svenska staten är inte beredd att äga bilfabriker, vi är inte beredda att ta över ett ägandeskap från GM. (…) Det är inte monopol vi spelar, det är riktiga pengar som varje skattebetalare betalat in i hopp om att få bättre skolor med mera. De har inte bett om att få äga bilfabriker”(Maud Olofsson i Sydsvenskan).
14/2 2009
ESS Skandinavien konsortiet protesterar
ESS-Skandinavien konsortiet är inte glada för mina uttalanden i Vetenskapsmagasinet i SVT i måndags. De är inte så glada alls för programmet, har jag hört, allra minst för Mikael Erikssons skämtlynne (”vi har en minut på oss att ta oss ut, sen exploderar alltihop”). Detta konsortium har regeringen och några hundra miljoner kronor i ryggen. De har Colin Carlile och Allan Larsson. Konstigt att de känner sig så trängda av en ensam junior vetenskapssociologs analyser och en ensam senior acceleratorfysikers skämtlynne. Detta email damp ner i torsdags:
Hej,
jag vill gärna informera om att vi har bett Vetenskapsmagasinet i SVT att korrigera två av de felaktiga uttalanden som gjordes av Olof Hallonsten i programmet om ESS och MAXIV den 9 februari, enligt nedanstående.
ESS Scandinavia har även lagt ut denna information på vår hemsida.
Vänliga hälsningar,
Marianne Ekdahl
1. I programmet påstods felaktigt att det idag ”inte riktigt” finns en vetenskaplig och teknisk grund för ESS.
ESS-projektet har initierats och drivits av forskare. Den vetenskapliga motiveringen och den tekniska designen har utarbetats av hundratals forskare från ett drygt tiotal europeiska länder. ESS har utvärderats och fått stöd av svenska Vetenskapsrådet och europeiska forskningsorganisationer. 1)
2. I programmet påstås också att den svenska regeringen ”låtit förstå att två acceleratorer i Lund förmodligen inte är att tänka på”.
I februari 2007 erbjöd den svenska regeringen att stå värd för ESS, och i forskningsproposition, som lades fram i oktober 2008, understryks att det är angeläget att MAX IV kommer till stånd. Regeringen har erbjudit att finansiera runt 30% av konstruktionskostnaden för respektive ESS och MAXIV, och har utsett en förhandlare för respektive anläggning för att slutföra förhandlingar och finansiering. 2)
KÄLLDOKUMENT:
1) ESS Project Volumes I-IV: http://esss.se/index.php/ESS-documents/ESS-Project-Volumes.html
Vetenskapsrådets guide till infrastrukturen. http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/VR2007_11.pdf
ESFRI: European Road-map for Research Infrastructures, 2008. ftp://ftp.cordis.europa.eu/pub/esfri/docs/esfri_roadmap_update_2008.pdf
2) Regeringens proposition 2008/09:50. Ett lyft för forskning och innovation, oktober 2008. http://www.regeringen.se/content/1/c6/11/39/57/2f713bd9.pdf
Här är mina svar och klargöranden:
Tekniska och vetenskapliga underbyggnaden: De rapporter ’ESS Project Volumes I-IV’ som refereras till är daterade 2002 och därför delvis föråldrade i vetenskapligt och tekniskt hänseende. Även om de är detaljerade och har stark förankring i de europeiska forskarsamhällena är de tentativa och delvis inaktuella. Till exempel heter det i första stycket av inledningen till volym fyra att den är tänkt att ge ”a preliminary taste” av vetenskapen vid ESS. Allan Larssons uttalanden i Sydsvenskan den 9 februari gör det hela ännu tydligare: ”Så vitt jag kan se förväntas det i maj tas ett beslut om på vilken plats anläggningen ska byggas. Därefter ska det bestämmas vilken teknik som ska användas. Det förväntas kosta 250 miljoner kronor, svenska regeringen har garanterat de pengarna, och ta två år. Och när det är klart i mitten av 2011 ska finansieringen göras upp” (mina kursiveringar). Det kan knappast tolkas på annat sätt än att två års arbete återstår innan en teknisk design för ESS – dvs detaljer för vad man faktiskt skall bygga – finns. Detta är vad jag menar med att en vetenskaplig och teknisk grund för ESS ”inte riktigt” finns i dagsläget.
ESS och MAX IV: Den inbördes relationen mellan de två projekten i regeringskansliets hantering är inte precis glasklar. I forskningspropositionen – som Marianne Ekdal också hänvisar till – finns många motsägelsefulla och oklara skrivningar om både ESS och MAX IV, som jag tidigare påpekat. I ett brev från Kungliga Vetenskapsakademien till Riksdagens utbildningsutskott (undertecknat av Preses Bo Sundqvist, ständige sekreteraren Gunnar Öquist och forskningsstrategiska utskottets ordförande Jan S. Nilsson) refereras det möte forskningsminister Leijonborg hade med nämnda vetenskapsakademi i samband med att forskningspropositionen presenterades i höstas: ”Lars Leijonborg redovisade propositionen samma dag på Kungl. Vetenskapsakademin (KVA). I den frågestund som följde på ministerns presentation framgick att han prioriterade ESS-anläggningen framför MAX IV. Ministerns svar på en fråga var att det knappast kan bli tal om två acceleratorer i Lund” (brevet i pdf). Detta är vad jag menar med att regeringen ”låtit förstå” att inte både MAX IV och ESS kan bli verklighet i Lund.
Om Vetenskapsrådets roll: Vetenskapsrådets Kommitté för Forskningens Infrastrukturer skriver i sin ’Guide till infrastrukturen’ 2008 det följande: ”Sweden should offer to host one or more international infrastructure, for example, ESS (European Spallation Source). Other possibilities would be the MAX IV synchrotron radiation facility and the upgrading of EISCAT (European Incoherent Scatter Facility).” Det är den mest positiva formuleringen om ESS i rapporten och kan mycket väl tolkas som att Vetenskapsrådet lika gärna kan tänka sig MAX IV som ESS i Lund. Det är den ”utvärdering” ESS har fått av Vetenskapsrådet, om man inte räknar det remissvar som VR lämnade på Allan Larssons första rapport ”svenskt värdskap för ESS”, där rådet visserligen är positiva men knappast har utfört någon ”utvärdering”.
Jag undrar vad Allan egentligen tycker. Och var Sydsvenskan håller hus. Och varför de är så förbannat skraja på konsortiet.
10/2 2009
Ett riktigt beslut om ESS tidigast om två år
– Jag är inte kritisk till projektet som sådant, vetenskapligt är det inget fel på det alls och dessutom är det inte min sak att bedöma den vetenskapen, men det finns rätt mycket som ligger ivägen för projektets realisering. Och det kan man tycka ibland att beslutsfattare inte verkar vara helt medvetna om.
— Vad menar du då? Kan du ge exempel på det?
— Ja, först och främst skall man komma överens politiskt, det är en massa länder i Europa som skall… sammanlagt kostar ju detta en miljard euro ungefär att bygga. Men sen skall det även till en vetenskaplig och teknisk grund för projektet och en sådan finns inte riktigt idag. Acceleratorbaserade anläggningar byggs i vetenskapens absoluta framkant och kräver åratal av arbete av väldigt duktiga acceleratorfysiker och ingenjörer för att komma till stånd, och detta har man inte riktigt gjort i ESS-fallet, där processen snarare har varit politisk från början till slut.
Äntligen får så denna synpunkt på ESS-projektet och dess eventuella lokalisering i Lund något lite utrymme i media. Programmet var Vetenskapsmagasinet i svt2 och det sändes igår kväll. Det går att titta på
här. Och nog är det lätt att hemfalla åt konspirationsteorin att Allan Larsson blev förvarnad om programmet —
i måndagens Sydsvenskan förklarar också han, om än inlindat, att väldigt mycket planeringsarbete återstår och att finansieringsfrågan inte kommer att lösas å det snaraste:
“Så vitt jag kan se förväntas det i maj tas ett beslut om på vilken plats anläggningen ska byggas. Därefter ska det bestämmas vilken teknik som ska användas. Det förväntas kosta 250 miljoner kronor, svenska regeringen har garanterat de pengarna, och ta två år. Och när det är klart i mitten av 2011 ska finansieringen göras upp. Och vid den tidpunkten kommer både England och Tyskland lägga upp sina forskningsinvesteringsbudgetar.”
Egentligen säger detta allt. Ett ‘beslut’ i maj om ESS-anläggningens placering är alltså ett beslut taget helt utan att finansiella garantier lämnas av medlemsländerna
överhuvudtaget (utöver Sverige, Danmark och Polen då) och helt utan att man vet
vad man egentligen skall bygga. Allan Larsson ger uttryck för två till synes naiva hållningar som i hans fall knappast är naiva utan helt enkelt brickor i ett politiskt spel på en nivå värdig Allan Larsson:
För det första att man kan beställa en giltig och gångbar teknisk detaljerad design för ESS och få den levererad om två år, utan komplikationer och dröjsmål. Låt mig säga så här: Det finns en anledning till att Department of Energy i USA (som historiskt sett är världens största finansiär av denna typ av anläggningar) har en minutiös process med fyra anhalter som skall uppfyllas innan konstruktionsstart kan beviljas (se riktlinjerna i detta dokument i pdf, eller för ett exempel detta projekt som är under planering), mellan vilka inga garantier ifråga om finansiering för nästa steg ges.
För det andra att man kan besluta om lokalisering av ESS i Lund utan att ha finansieringen klar. Nu har visserligen herr Larsson träffat alla farbröderna och tanterna nere på kontinenten och diskuterat detta, så kanske har han fått extraordinära garantier från franska, tyska och italienska regeringsrepresentanter. I vanliga fall vore nämligen ett sådant ‘beslut’ inte vatten värt. Tilläggas bör kanske att dylika extraordinära garantier — för den händelse de utfärdats — kanske inte alls gäller om två år: Vem vet vad som händer i Tyskland den 27 September 2009 eller om Crédit Lyonnais går i putten som efterskalv till det senaste halvårets händelser? Och mycket riktigt säger herr Larsson själv, apropå finanskris och annat:
“Först gäller det bara beslut om plats och mandat för att sätta igång teknikutvecklingen. På det sättet behöver inte de stora länderna fundera på något beslut om pengarna just nu, utan det görs först om två år.”
Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att jag får vatten på min kvarn gällande uttalandena i tv igår kväll och att inget bindande beslut om ESS kommer att fattas förrän tidigast om två år, när den tekniska designen (förhoppningsvis) är klar och Europas stora länder har fått förhandla lite. Och ett forskningspolitiskt beslut hösten 2011 är per definition mycket svårt att föregripa ifråga om innehåll.
Nu önskar jag bara att Sydsvenskan plockade upp den här bollen och slutade föra sina stackars läsare bakom ljuset.
7/2 2009
I senaste numret av Neo…
… Johan Norberg förklarar att staten och kapitalet fortfarande sitter i samma båt och att piskan som kittlar inte kittlar deras feta nackar: “När det går bra vill alla, inte minst företagen själva, slippa politisk inblandning. Men när det går dåligt vill de att någon annan skall fixa det hela. Milton Friedman konstaterade att kapitalister ofta är de sämsta på kapitalism. De är inte intresserade av den fria marknaden i sig, utan av sina egna vinster. Kan de få det bättre på politiskt håll vänder de sig dit.” Jag förstår fortfarande inte hur det kan vara solidariskt eller socialistiskt eller vad fan det nu är de kallar sig nuförtiden att skänka en massa pengar till stora banker och industrier men låta vanligt folk förlora sina besparingar och sina bostäder.
… I Sverige är sjukvården högklassig, men tillgängligheten under all kritik. Detta har till och med fått en kommun (Sunne) att teckna privat sjukvårdsförsäkring åt alla sina anställda, för att spara pengar. Kommunen har sänkt sin sjukfrånvaro “ordentligt” genom att ge sina anställda tillgång till tillgänglig vård. Gräddfil? Också när en kommun gör det? Hur står det till i det statskommunala komplexet egentligen? Själv tvivlar jag på att folk hellre går omkring och är sjuka än använder en ‘gräddfil’. Förmodligen gäller det även Göran Greider, Marita Ulvskog och Josefin Brink.
Samt mycket annat. Nyktert, noggrannt, välskrivet. En källa till stort nöje.
6/2 2009
Sveriges ryggradslösa blaha-blaha-grundlag
En god vän som är tingsnotarie gav mig igår en liten skrift vars existens jag otvetydligt kände till sedan tidigare men vars innehåll jag av tidsbrist varit förhindrad att studera närmare: Grundlagsutredningens betänkande. Jag kallar den “en liten skrift” eftersom det jag fick var kortversionen med undertiteln “en presentation” och denna skrifts litenhet möjliggjorde en genomläsning igår kväll. Utöver en hel del blaha-blaha ifråga om förändringarna som föreslås — dessa förändringar är till absolut största del just inget annat än blaha-blaha — återfinns i skriften hela regeringsformen i den föreslagna förändrade versionen. Kan ju inte skada att läsa regeringsformen och fräscha upp de kunskaperna tänkte jag, och eftersom grundlagsutredningen på känt svenskt ryggradslöst blaha-blaha-manér (jag åsyftar konsensus, politisk elitism och sossifiering) genomförts av en samling riksdagsledamöter som satt inbördes konsensus framför innehållslig kvalitet och stringens och som också betraktar hela förändringsförfarandet som ett rutinärende — detta förslag kommer på grund av den fullständiga konsensus inom den politiska eliten som råder kring det klubbas i riksdagen utan minsta väsen — betraktar jag denna förändrade regeringsform som redan trädd ikraft. Dessutom, vad jag kan se, är skillnaderna mot nu gällande version marginella på gränsen till obefintliga.
Det hindrar nu inte att man kan bli förvånad över vissa delar av innehållet. Snömosparagraferna i kapitel 1 (”fri åsiktsbildning”, “respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”, “den enskildes privatliv och familjeliv”) är ju förstärkta av ordentliga, klara och tydliga, rättighetsparagrafer i kapitel 2, lydande:
1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
I fråga om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television och i vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar gäller tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
I tryckfrihetsförordningen finns också bestämmelser om rätt att ta del av allmänna handlingar.
2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte
heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring
eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.
3 § Ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register enbart på grund av sin politiska åskådning. Var och en ska i den utsträckning som närmare anges i lag skyddas mot att hans eller hennes personliga integritet kränks genom att uppgifter om honom eller henne registreras med hjälp av automatisk databehandling.
4 § Dödsstraff får inte förekomma.
5 § Var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr eller för medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden.
6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
7 § Ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa
in i riket. Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap. […]
8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det.”
Hade vi bara haft en författningsdomstol så skulle de här paragraferna kunna innebära viss skillnad i vanligt folks vanliga liv, vilket ju är de sammanhang som grundlagen är tänkt att vara verksam inom. Men den här läsningen och betraktelsen slutar inte med en stilla sorg över frånvaron av författningsdomstol i Sverige, även om det är en stor brist för svensk demokrati och rättssamhälle att sådan inte finns och även om kravet på inrättandet av en förhandlades bort i konsensusivern inom grundlagsutredningen. Nej, det som förvånar mest av allt är faktisk denna passage som återfinns i slutet av andra kapitlet:
20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 21–24 §§, begränsas genom lag:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 1–5),
2. skyddet mot annat kroppsligt ingrepp än som avses i 4 och 5 §§, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot intrång i förtroliga försändelser och meddelanden (6 §),
3. rörelsefriheten (8 §), och
4. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen).
Efter bemyndigande i lag får de i första stycket angivna fri- och rättigheterna begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 5 § och i fråga om förbud att röja sådant som någon fått kännedom om i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 24 § första stycket andra meningen.
21 § Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. […]
23 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med stöd av första stycket ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Att meddela föreskrifter som utan avseende på yttrandens innehåll närmare reglerar ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden anses inte som en begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten.
24 § Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.
25 § För andra än svenska medborgare här i riket får särskilda begränsningar göras genom lag i fråga om följande fri- och rättigheter:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten (1 § första stycket),
2. skyddet mot tvång att ge till känna åskådning (2 § första meningen),
3. skyddet mot kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot intrång i förtroliga försändelser och meddelanden (6 §),
4. skyddet mot frihetsberövande (8 § första meningen),
5. rätten till domstolsprövning av frihetsberövande av annan anledning än brott eller misstanke om brott (9 § andra och tredje styckena),
6. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen), 7. författares, konstnärers och fotografers rätt till sina verk (16 §),
8. rätten att driva näring eller utöva yrke (17 §),
9. skyddet för forskningens frihet (18 § andra stycket), och 10. skyddet mot ingrepp på grund av åskådning (21 § tredje meningen).”
Så om jag har förstått det hela rätt så gäller samtliga rättigheter listade ovan (§1-8) förutsatt att de inte inskränks av annan lag — vad är nyttan med grundlagsfästa rättigheter om de kan upphävas av vanlig lagstiftning? — och sådan lag kan tämligen lättvindigt stiftas om den handlar om att inskränka rättigheterna för icke-medborgare. Hoppsan.
Kanske är det praxis i vår del av världen att ha författningar som mest funkar som symboldokument och som inte är tvingande, och då får gärna någon med kunskaper om detta förklara vad gängse uppfattning i det politiska och juridiska Sverige är angående grundlagens betydelse och funktion. Det som ligger till grund för inskränkningar i rättigheterna är formuleringar som knappast är klara och tydliga utan snarare inbjuder till fantasifulla tolkningar med basis i politiska kortsiktiga hänsyn eller värre: “Hänsyn till rikets säkerhet”, “särskilt viktiga skäl”, “nödvändihgt med hänsyn till det ändamål som föranlett”, “godtagbara i ett demokratiskt samhälle”, för att inte tala om användningen av orden “eller liknande”.
Vad betyder detta egentligen? Utifrån mitt humanistiska, libertarianska och anti-byråkratiska perspektiv betyder det inget annat än att grundlagen är en samling mysiga och trevliga formuleringar vars konkreta giltighet och kraft är i det närmaste obefintliga.
Ryggradslöst som Fredrik Reinfeldt och blaha-blaha som Mona Sahlin. Ungefär.
5/2 2009
Centerpartiet vågar ändra åsikt, och Dick Erixon förklarar varför
Dick Erixon är en av mina favoriter i bloggosfären för att jag uppskattar hans rättframma stil — dock skall alla veta att jag inte alltid uppskattar hans konservativa och simplistiska hållning i alla lägen. Idag överträffar han emellertid sig själv när han inte bara indirekt påpekar att sossarnas kärnkraftsmotstånd är lika svårbegripligt och historielöst som sossarnas allmänna klassretorik och höger-vänster-populism utan också förklarar varför en centerpartist först kunde vara emot kärnkraft och nu för:
“Så jag förstår kärnkraftsmotståndarna. Men då var kärnkraften en symbol för den samhällsutveckling vi sett under tre årtionden, med maktkoncentration och storskalighet, med betongförorter, flyttlasspolitik och utarmade mänskliga miljöer. Då var liberaler och socialister överens om att småföretagandet var historiskt passé. Stordrift i industrisamhället var framtiden. Och kärnkraften dess symbol.
[…]
Det är bara om man förstår att kärnkraften var en symbolfråga, som man kan ändra sig. Ser man tekniken i sig som ondskefull, ja, då kan man inte ändra sig. Men att se teknik på det sättet är helt främmande för mig. Jag var tvärtom en alltför stor teknikoptimist när jag för nästan 30 år sedan trodde att alternativa energikällor nu på 2000-talet med lätthet hade ersatt kärnkraften.”
Tänk vad enkelt det blir om man ser bakom den fördummande sosseretoriken och ser att den
verkliga filosofiska och ideologiska stridsfrågan i dagens samhällen är den mellan individ och etablissemang. Till och med kärnkraftsfrågan som jag själv har en mycket djup känslomässig koppling till (som nyfödd deltog jag i projektet att lägga flygblad för linje 3 i
varje brevlåda på hela Klostergården) kan därigenom förstås — och ändras åsikt om.
29/1 2009
Neutronprofessor och sosse-haj nominerade till morotspriset (och ingen Proxmire så långt ögat når…)
This just in: Colin Carlile och Allan Larsson har enligt uppgift blivit nominerade till något som heter the Carrot Award — egentligen Morotspriset. Min första tanke var givetvis: Är detta Sveriges motsvarighet till the Golden Fleece Award? Det kunde ha varit så, men sådana som William Proxmire finns väl inte i svenska politiska sammanhang. Han var ju från Wisconsin och representerade folket.
25/1 2009
Tre saker om ESS som Sydsvenskan missat (eller vägrar bry sig om)
Sydsvenskan skriver gång på gång om ESS-anläggningen, och visar gång på gång sin ignorans och ovillighet att följa upp och få källor bekräftade och utsagor nyanserade. För två veckor sedan hävdade man — visserligen inte entydigt och glaskart syftande på ESS-anläggningen ensam, men kontextuellt vilseledande — att “Skånes bruttoregionalprodukt förväntas öka med 214 miljarder kronor, kanske så mycket som 302 miljarder kronor, till 2040″ om ESS kommer till stånd i Lund. Törs man påpeka att 200-300 miljarder kronor är ca tio procent av Sveriges BNP? Den totala kostnaden att bygga ESS är ca 13 miljarder och den årliga driftskostnaden är beräknad till ca en miljard kronor. Om bygget står färdigt 2020 skulle den totala investeringen fram till 2040, inklusive drift, uppgå till 33 miljarder. Som resultat av dessa 33 miljarder skulle alltså ekonomin växa med 300 under samma period. En stillsam fråga lyder: Om nu detta fantastiska bygge inte bara kommer att åstadkomma godare mjukost och bättre plaster, målarfärger, mediciner och mobiltelefoner, utan dessutom ger tio gånger pengarna tillbaka, varför har man inte satt spaden i jorden än? Varför slänger inte regeringen in hela summan själva och cashar in enligt oddset 10,00? Ett exempel på Sydsvenskans bristande faktagranskning. Ge oss åtminstone en källhänvisning för de siffrorna!
Tre saker förtjänar att sägas om ESS. Det är viktigt att notera att ingen av dem vare sig helt kullkastar Sveriges och Lunds ‘chanser’ att få ESS eller betyder att det skulle vara omöjligt att ESS blir av, eller för den delen att ESS på något sätt skulle vara dåligt. Tvärtom är ESS en utomordentligt bra forskningsanläggning — på pappret. Som koncept. Men som sagt, tre saker bör sägas, och Sydsvenskan borde ha sagt dem vid det här laget.
För det första: Regeringen har beslutat att försöka få ESS till Lund, och har lovat att stå för 30% av bygg- och konstruktionskostnaderna, och 10% av driftskostnaderna. Det vore bra om det blev klargjort att 70% av konstruktionskostnaderna alltså saknas, tillika 90% av driftskostnaderna. Åtta länder har enligt uppgift uttryckt sitt stöd (Danmark, Estland, Finland, Island, Lettland, Litauen, Norge, Polen) och tre av dem ska ha “formaliserat” detta stöd (Danmark, Estland och Polen), men vad jag har sett hittills — jag kan ha missat något — har ingen lagt några pengar på bordet. Och framförallt har inte England, Frankrike, Italien, Spanien eller Tyskland gjort det. Och de länderna kan förväntas vara de som betalar mest i slutändan, förutom värdlandet. Alltså: 9 miljarder av konstruktionskostnaderna och 18 miljarder av driftskostnaderna saknas fortfarande. Och det allmänna finansiella läget i Europa (och världen) förbättrar väl inte precis förutsättningarna. (Sen skall man nog parentetiskt sagt inte överskatta fransmännens och tyskarnas vilja att slänga in miljarder i en stor forskningsanläggning som alltså inte byggs i Frankrike eller Tyskland.)
För det andra: Regeringen har beslutat att försöka få ESS till Lund, men det finns inget ESS att bygga i Lund. I dagens Sydsvenskan-artikel avslöjar en representant för ESS-Scandinavia konsortiet att den tekniska designen för projektet inte är färdig utan skall färdigställas “fram till 2012″. Man kan ju fråga sig av vem. Tekniska designer av acceleratoranläggningar tar normalt sett flera år att färdigställa, och det så kallade ‘vetenskapliga caset’ oftast ännu längre. Själv har jag med häpnad bläddrat i amerikanska acceleratordesignrapporter på tusentals sidor för projekt som aldrig blivit verklighet. En artikel i Sydsvenskan, som handlar om SNS i Oak Ridge (en anläggning som är väldigt lik ESS), konstaterar att “[m]edan européerna ägnar tid åt att diskutera är amerikanernas spallationsanläggning redan klar”. Om åtminstone “européerna” ifråga var acceleratorfysiker som använde tiden till att diskutera den detaljerade designen för ESS, så kunde det väl varit sin sak. Nu visar det sig dessutom att SNS i Oak Ridge just fått klartecken för att börja arbetet med en detaljerad design för sin uppgradering, som är planerad att göra den anläggningen fullt jämförbar med det man tänker sig för ESS.
För det tredje: Det finns en ganska intelligent och välartikulerad lobby mot ESS — eller skall vi säga mot regeringens prioriteringar när det gäller ESS — på Kungliga Vetenskapsakademin, som under ledning av sin ständige sekreterare Gunnar Öqvist menar att det är “obegripligt, sett ur ett vetenskapligt och tekniskt perspektiv” att regeringen prioriterar ESS framför MAX IV, och att de “vetenskapliga motiven för en satsning på ESS i Sverige är oerhört magra” (pdf-länk). De har goda argument för detta och deras enda misstag verkar vara att de inte uttrycker det tydligare, i större sammanhang än KVA:s eget nyhetsblad. MAX IV har ofta påståtts kunna ge “draghjälp” åt ESS, men det sannolika är snarast att de konkurrerar om samma pengar i statsbudgeten. Tyvärr. Detta sagt utifrån rådande grundläggande forskningspolitisk situation i Sverige, det vill säga också utan att ta i beaktande forskningsministerns uttalande vid frågestunden som följde på presentationen av forskningspropositionen i höstas, om att det knappast kan bli tal om två acceleratoranläggningar i Lund.
Dessa tre infallsvinklar på ESS har Sydsvenskan helt missat, eller — törs man spekulera så konspiratoriskt? — aktivt negligerat för att de inte orkar följa upp och behandla dem (det kräver nog trots allt sin journalist att bena ut detaljerna i det ovanstående, men jag skulle kunna stå till tjänst) eller, mer sannolikt, för att de själva tagit ställning till förmån för detta Lundensiska skrytbygge.
16/1 2009
Första riktiga avhandlingsmanuset — och en iPhone!
Ja, då var det gjort. Avhandlingsmanus inlämnat och belöningen var en iPhone. På den skriver jag denna bloggpost — det går rätt långsamt, ska erkännas, med litet fjuttigt tangentbord och — jämfört med MacBookens trettontummare — mycket begränsad skarmyta. Men visst, det går. Helgen är — som man brukar säga — räddad.
